» -
Jag mår fortfarande inte bra. Jag är fortfarande lika rädd, ostabil och ångestfylld. Men jag vet fortfarande inte vad jag gjorde fel. Jag vet att det var nåt, även fast jag får höra annorlunda. Jag vet däremot att då är det väl så då, jag kan inte rätta till ett fel jag inte vet om. Jag tänker inte skämmas för något jag inte vet vad det är. Jag tänker fokusera på att försöka överleva. På att hitta tillbaka till mig själv. Eller snarare hitta vem jag är. Sist jag mådde riktigt bra och var stabil var innan pappa dog. När jag var runt tio år. Livet går vidare och jag har ingen aning om var jag kommer hamna. Jag är ensam, och det är inget jag säger för att jag är en attentionwhore, utan för att det är sanningen. Ensam är inte stark, men kanske hittar jag rätt och blir stark med tiden. Jag är livrädd för framtiden. Och jag har ingen att prata med om det, ingen som jag känner. Psykiatrin är väl ett stöd på sitt sätt, men inte på samma sätt som en vän som håller en i handen när man inte orkar hålla tårarna inne längre. Livet får gå vidare nu, och jag hoppas jag också kan det. Innerst inne vet jag att jag är värd det, efter åtta år av dåligt mående.
Trackback
