Jag överlevde gårdagen (well, obviously). Det var en super lame kväll, jag var ledsen, och det enda vi gjorde var att glo på Harry Potter och Gossip Girl hela kvällen, kul. Eller ah, nä.
Det lilla jag faktiskt kan vara glad över är att Bruce inte var ett dugg rädd, utan sov lugnt genom tolvslaget (katterna var till och med räddare), och att jag fick sluta 2013 och börja 2014 med att kyssa min älskling. Men i övrigt var det bara en enda lång, jobbig kväll..
Idag skulle jag gå upp tidigt och börja mitt nya liv! Men eh, försov mig tydligen. Har sovit så himla illa på sista tiden att jag hade en heldel sömn att ta igen. Fortfarande motiverad till ett nytt, bättre liv dock! Kommer bli många förändringar nu, det känns läskigt, men samtidigt väldigt bra. Vi får se vad framtiden bär med sig, men jag kan inte tycka något annat än att det faktiskt är min tur att få ett bra år. Det har varit så mycket skit som slagit ner mig, om och om, år efter år. 2014 SKA bli mitt år, så är det bara. Nu tänker jag kämpa vidare, än ger jag mig inte.

 

Tänker inte försöka komma med någon dålig ursäkt till varför jag inte har skrivit. Jag har mått dåligt, kort och gott. Finns ingenting annat att säga. Mår sämre nu än sist jag skrev. Har så fruktansvärt mycket ångest hela tiden, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den. Tänkte hursomhelst skriva en sammanfattning för året som gått, skulle väl lika gärna kunna göra det imorgon, med tanke på att jag ska vara hemma. Ja, härligt va? Vi ska vara hemma på nyårsafton för att vi inte har någon att vara med. Vi skulle kanske ha varit med Sonny's kompisar, men det blev väl tydligen inget, så jag ska sitta hemma med min ångest, Sonny och djuren. Värsta nyårsaftonen någonsin.

Januari.
Mådde bra efter nyåret, hade en helt fantastisk kväll. Var taggad på livet, trodde det här året skulle bli mitt år. 2013 skulle bli perfekt, så var tanken. Vi flyttade den 2 januari, vilket kändes jobbigt, men okej. Senare samma vecka mådde jag sämre igen. Jag grät nästan konstant och mamma tyckte jag var "avtrubbad". Började ta tag i mitt mående på PRIMA ännu en gång och fick på nytt förhoppningar om livet. Den 10:e januari hämtade vi Bruce. Jag föll många gånger i januari, men gav aldrig riktigt upp.

Februari.
Har egentligen inget klart minne av februari. Så jag får titta igenom mitt instagram-arkiv, enda sättet att veta vad jag ens gjorde.. Verkar som jag inledde månaden med att dricka, och gjorde det flertal gånger under månaden. Söp väl bort känslorna och ångesten antar jag. Men jag mådde dåligt. Jätte dåligt. Depressionen höll på att dra ner mig, en gång för alla. Hade ändå många vänner som fanns där och stöttade, och jag antar att det var vad som höll mig uppe. Beställde även Summerburstbiljetten i slutet av månaden.

Mars.
Helt ärligt minns jag inte mars heller. Verkar som att stora delar av året bara är.. borta. Jag kan inte minnas. Vill kanske inte minnas hur jag faktiskt mådde. Jag hade en jobbig månad igen, men av vad jag kan se hade jag även den här gången människor i min närvaro som fick mig att kämpa lite till. Men varken om jag läser här på bloggen eller tittar på instagram hittar jag särskilt mycket. Jag mådde dåligt, var mest hemma. Ser inte ut som om att jag gjorde någonting under mars egentligen.

April.
Jag fyllde arton, och var extremt besviken på, ja, allt? Skulle ha firat riktigt ordentligt, men hittade ingen lokal så blev en liten mysig tjejkväll istället. Som sagt, mysigt, men jag hade velat festa till det när jag äntligen fyllde arton. Samma helg jag blev firad drog jag dock, för första gången i mitt liv, ut två dagar i rad och drack. Kul! Första dagen var väl, rätt lame, andra dagen riktigt kul. Träffade Natalie inne i stan för första gången på över ett år, och fick lite ny energi. I slutet på april skrev vi äntligen på kontraktet för vår första egna lägenhet, och flyttade in där.

Maj.
I början av maj hade vi vår inflyttningsfest och jag hade bestämt mig för att bli kanonfull! Det blev jag, och jag hade en jätte rolig kväll. Dagen efter hade vi vår första "tvättdag" och jag var superbakis. Men det gick ändå. Fick strax efter det världens jävla förkylning + öroninflammation, så låg hemma och mådde piss för det istället. I övrigt verkar det som att jag drack en heldel igen, Pontus och Natalie var och hälsade på äntligen och vi skulle haft en fest men mja.. Blev ingen fest, men hade en grym kväll med helt underbara människor. Spenderade många kvällar på balkongen med vin och en kär vän. Så många minnen från den där balkongen, bra minnen. Tror jag mådde rätt bra i maj ändå, om jag jämför med tidigare månader under samma år. Hoppade även av skolan i slutet av maj.

Juni.
Minns absolut ingenting av de två första veckorna i juni! Förutom att jag var på de första mötena ang. gastric bypass operationen, men det blev ju inte av, så vill inte ens skriva något om det. Och så åt jag glass i hamnen, men det är ju knappt ens värt att skriva här hah.. 14-15 juni var Summerburst och jag står fortfarande fast vid att det är ett av mina absolut bästa minnen från 2013, jag hade en helt fantastisk helg, allt som allt. Annars gjorde jag egentligen ingenting speciellt i juni, förutom att jag och Sonny firade 4 år tillsammans den 25:e.

Juli.
Jag kan inte minnas att jag gjorde något speciellt i juli. Jag minns flera speciella kvällar tillsammans med några speciella människor. Men allt som allt kan jag inte säga hur månaden var egentligen. Mådde väl helt okej antar jag. Varken bra eller dåligt, skulle jag tro.

Augusti.
I början av månaden var jag för första (och enda gången so far, känner mig seriöst helt hopplös) på krogen. Var inte särskilt mycket dricka dock, var inte ens lullig. Så skulle mest räkna det som en mysig tjejkväll. Träffade även Sofia för första gången på väldigt länge. Det här var den sista månaden jag faktiskt träffade folk. Har träffat en enda vän sen i augusti, så det var väl här allting vände till helvetet igen. Vi fick veta att vi inte skulle få bo kvar i lägenheten längre och ja, allting sket sig helt enkelt.

I september började jag förändra saker och ting. Försökte börja tänka på vad jag åt, var ute mycket och tränade hemma. Hade bestämt mig för att även om allting skiter sig, skulle jag inte ge upp. Hade egentligen ingen motivation, men vägrade ge upp. Jag började även få lite kontakt med en tjej som också kämpar på med sin viktresa.

Oktober.
Var för första gången på SÖS överviktsenhet (nu i januari ska jag äntligen dit igen, varit ett uppehåll med tanke på hur jag mått) och det kändes jätte bra. I övrigt levde jag i en otroligt påfrestande situation. Mådde riktigt, riktigt dåligt. Visste inte var vi skulle bo och jag hade ingen där som stöttade mig i all ångest. Så det var tungt. Den 22 oktober skrev vi äntligen på ett förstahandskontrakt för en stor, fin lägenhet och jag trodde allt skulle vända. Vilket det gjorde, ett tag. Jag var verkligen glad och lycklig i några veckor. Den 23 oktober var det sju år sen pappa dog, så oktober var hursomhelst en tung månad.

November.
Den första november flyttade vi in i den nya lägenheten! Jag tyckte fortfarande att allting såg ljust ut och jag var glad, gladare än på länge. Men mycket fortsatte vara som vanligt. Jag var isolerad och tillsist brast allt igen. Jag kämpade på men tillsist blev jag påmind om allt det där jobbiga igen ändå. Och jag förstod, med hjälp av min psykolog att när man mått dåligt i över sju år, blir man inte frisk från varken depression eller social fobi i ett litet kick. De tar tid att läka. Något som var bra den här månaden var att jag äntligen fick kontakt med min bästa killkompis igen, och på riktigt. Vi pratar fortfarande, och jag kunde inte vara gladare över det. Dessutom flyttade vi hit gerbilerna den här månaden och jag påbörjade kartläggning hos Ung i Nynäs, riktigt ordentligt.


December.
Vanligtvis skulle jag säga att december är en bra månad för mig. Jag älskar julen och allt som hör till. Men den har varit piss. Ju längre tiden har gått, desto sämre har jag mått. Det är fortfarande december och ska jag vara ärlig skulle jag gärna somna nu och vakna först i januari. Men ja, finns inte så mycket att säga om december. Jag har ju bara varit hemma.. Vi skaffade faktiskt två katter för några veckor sen nu, och det har väl varit det enda som varit bra, tror jag. Två killar vars ägare fått astma. När vi var och hälsade på fastnade vi direkt och nu bor de med oss, och Bruce blev såklart överlycklig.

Så, vad har jag kommit fram till?
2013 har varit ett riktigt jävla skitår. Ännu ett år av ångest, depression, smärta, socialfobi och en allmänt ostabil omgivning. Det har funnits ljusglimtar! Saker jag kan se tillbaka på och le. Men nästan alla de minnena delar jag med människor jag inte träffat på nästan ett halvår. Det gör mest ont att minnas, och jag vill helst inte.
Jag försöker se fram emot nästa år. Jag har pillat med mina nyårslöften och jag vet vad jag vill uppnå. Jag tänker fokusera på mig själv nästa år. Alla andra år har jag sagt och lovat så mycket, men ingenting har blivit vad det skulle. 2014 tänker jag göra allt för min skull. Jag vill gå ner i vikt, för MIN skull. Jag vill börja må bättre, för MIN skull. Jag vill hitta en arbetsträningsplats, för MIN skull. Jag tänker inte göra det här för någon annan den här gången. Och jag tänker inte fortsätta förlåta människor som inte förtjänar det, jag tänker inte låta någon dra ner mig när jag vet att jag förtjänar att må bra. Jag vill lägga min tid på människor som bryr sig om mig, som vill vara min vän lika mycket som jag vill vara deras.
Jag har gjort fel många gånger under 2013, men jag har lärt mig så himla mycket. Jag tar med mig alla lärdomar in i 2014, men jag tänker försöka lämna all smärta i 2013. Nästa år ska bli mitt år.

Hej!
Världens segaste dag. Har sovit jätte dåligt igen, somnade framåt fyra-halv fem. Sen har jag halvsovit fram till kvart över elva. Med en massa mardrömmar dessutom. Helt underbart, fast ändå inte. Så jag avbokade mitt möte på Capio idag, orkade inte.. Annars då? Mår inte sådär värst bra. Har en såndär ångestdag. En såndär dag när humöret vänder på två sekunder och jag inte ens känner mig själv. Det är jobbigt. Så jag försöker hålla hjärnan upptagen hela tiden. Göra lite saker. Har fått upp ytterligare lite mer grejer i lägenheten och så har vi tvättdag. Inte sådär värst roligt kanske, men åtminstone något att göra. Inte bara att sitta och vänta på att det ska hända något.
Förresten, vi har ju skrivbordet i vardagsrummet, så i skrivande stund sitter jag framför fönstret (som är öppet). Jag hör barnen som leker på dagiset, fåglar som kvittrar (sjunger?) helt galet och kyrkklockan. Jag kan inte påstå att jag är religös, men jag gillar att vi kan se kyrkan från fönstret. På kvällen är den upplyst och det ser verkligen jätte mysigt ut. Jag kan däremot inte påstå att jag gillar att ha dagisbarn utanför fönstret. Tur att det sovrummet är på andra sidan, barn har ju en förmåga att låta en hel del.. Jag har dessutom, just precis nu, världens mest mammakära lilla vovve framför mig. Han vägrar sitta på stolen brevid, han måste ligga framför tangentbordet och gosa in sig hos mig. Känns härligt att veta att man är viktigast i hela världen för honom. Min lilla skrutt.
Ytterligare ett inlägg om absolut ingenting intressant! Duktigt av mig ändå, hah. Men jag tycker det är svårt. Jag vet inte vad jag ska skriva om, om jag inte skriver om min vardag. Jag gör ju ingenting speciellt om dagarna, och de senaste månaderna har jag inte ens träffat människor, så det händer ju inte så värst mycket. Kanske ska försöka hålla mig till den här blogglistan jag satte ihop? Får fundera på det dära..

Jag satt och tittade på Room Service på femman igår, och efter kom ett program som hette "Vuxna bebisar". En dokumentär. Jag orkade inte byta kanal så jag fortsatte helt enkelt titta, och bara efter fem minuter var jag fast. Eller kanske snarare stel av chock? Det var alltså ett program om vuxna människor (alltså den äldsta var typ 54 år!) som vill vara bebisar. De har ett normalt liv på sidan av också. En av personerna var en tjej på 27 år, en helt vanlig tjej på utsidan. Hon pluggar psykologi och har en pojkvän (något äldre om jag minns rätt). Grejen är bara att hennes pojkvän är också hennes "pappa". Hemma klär hon ut sig till en fem åring och lever så, han gör allt till henne och de pratar med varandra som om hon faktiskt hade varit fem-sex år, fast helst skulle han vilja att hon "spelade" en två-tre åring.. Hon berättade i programmet att de har ett "normalt" förhållande också. De har alltså sex, de bråkar osv.
Den andra personen som hade "en stor roll" i programmet var en äldre man och hans fru. De driver ett dagis för vuxna bebisar. Han springer alltså runt i sparkdräkt och blöja. Alla som deltog i programmet hade också köpt barnmöbler i stor version, spjälsängar osv. En av personerna hade köpt "vuxen-barnkläder" för drygt 2000 pund.
Jag såg klart hela programmet och jag har fortfarande inte smält vad det var jag såg egentligen. Alltså på riktigt, what the hell? Visst, jag accepterar alla människor. Man har rätt att vara den man är, älska vem och vad man vill, men jag undrar verkligen vad som gått fel för dem här människorna. Vad hände under deras uppväxt som ställde till det? Som gjorde att de här människorna blev så himla annorlunda.
Tjejen vars pojkvän som spelar hennes "pappa", jag undrar vad som hänt honom också. Han kändes så otroligt pervers. Som om att han tände på att ta hand om en liten flicka, bestämma över henne osv. Det kändes nästan mer sjukt än de som gillade att vara bebisen.
Ville verkligen bara få ur mig det här. Känner att bloggen är den perfekta grejen för mig för att få ur mig allt som snurrar i skallen. Och det här var så knäppt så jag vill helst bara dra ut det ur skallen medsamma.