Vaknade vid tjugo över tio idag och vid elva gick jag, Sonny, Timmy och Bruce ut. Innan vi ens kommit till fjättern var jag helt slut haha.. Men jag är otränad, tänker inte låtsas som något annat. Men vi traskade på. Blev inte runt fjättern, utan kringelkrokigt i skogen (terräng är ju en större utmaning än en stig/gång så). Upp och ner och över tre miljarder stenar och träd. När vi kom hem, efter två och en halvtimme, hade vi sammanlagt gått över en mil och jag hade bränt runt 850 kalorier. Så stolt över mig själv!! Nu är jag helt slut dock. Fötterna har tagit så mycket stryk (för stora skor så har slitit bort bitar av huden, härligt), plus att jag har fel på fötterna. Går inåt med fötterna (varit så sen jag föddes), så jag snubblar på mig själv.

Blev lunch när vi kom hem, lite sen kanske men ja.. Två ägg och en halv mörk macka med ost (tyckte jag fick unna mig två skivor). Och nu sitter jag som en död i soffan med fötterna i ett fotbad. Bruce har somnat bredvid mig, misstänker att han är rätt trött, så som han skuttat!

Jag hade väl egentligen inget mer att säga, nu i alla fall. Puss!

Bra dag allt som allt hursomhelst, jobbig men ändå bra. Har gått sammanlagt lite över 5 km, och inte ätit onyttigt trots att det är fredag, min fuskdag. Har bestämt mig för att försöka låta bli onyttigheter i alla dess former januari ut. Som en liten rensning av skit i kroppen liksom, och sen efter det bara ha en dag i veckan. :) Men det är svåååårt! I alla fall när alla i ens omgivning äter onyttigt. Men jag bet ihop, några popcorn (räknar inte det som onyttigt i små mängder, kanske man borde?) men inget annat. Dock käkade vi tacos idag så jag orkade inte räkna kalorierna (så himla drygt när det är massor med grejer i), men jag vet att jag höll mig under 1000 eftersom jag räknat förr och åt ungefär samma mängd idag :)

Well. Nu är det off to bed, upp vid elva imorgon för en promenad. God natt med er. :)

Hej på er! Long time no see.
Ändrat designen igen (oh well, hello there captain obvious),
tröttnade på den jag hade innan och kände för något mer vinter/jul inspirerat, trots bristen på snö här i Nynäs..
Har inte direkt gjort sådär värst mycket sen jag skrev sist. Träffat en av mina absolut bästa vänner och jag var så glad när vi sågs och jag insåg att det fortfarande var så. Att vi fortfarande kan prata på helt obesvärat. Så det känns jätte bra. Annars har jag mest varit hemma, Sonny jobbar ju mån-tors så jag är ensam på dagarna, har insett hur lätt det är att falla in i gamla vanor. Sova halv dagen osv. Men så är det ibland.
Ska ut till mamma nu idag, hon fyllde år igår så vi ska fira henne lite och sådär.

Jag har inte så värst mycket mer att säga just nu. Slänger in lite trötta mobilbilder från den senaste tiden istället.

Tänkte slänga upp lite av det jag hittat på weheartit och instagram på senaste tiden. Citat/bilder. Lite inspiration men mest texter som fastnat rakt i hjärtat. Enjoy.

Har stått rätt tomt här på bloggen. Har varit trött, seg, oinspirerad osv. Haft en svacka helt enkelt.
Tänkte bara lägga upp några bilder, använde kameran för första gången på.. länge.
Slog till med en riktigt ordentlig frukost-lunch (frunch då med andra ord). Blev rätt bra måste jag säga,
inte toppen nyttigt men helt ok. Ska börja om på ny kula med nyttigheter på måndag, även det har hamnat i min svacka, suck..

 

Hej!
Världens segaste dag. Har sovit jätte dåligt igen, somnade framåt fyra-halv fem. Sen har jag halvsovit fram till kvart över elva. Med en massa mardrömmar dessutom. Helt underbart, fast ändå inte. Så jag avbokade mitt möte på Capio idag, orkade inte.. Annars då? Mår inte sådär värst bra. Har en såndär ångestdag. En såndär dag när humöret vänder på två sekunder och jag inte ens känner mig själv. Det är jobbigt. Så jag försöker hålla hjärnan upptagen hela tiden. Göra lite saker. Har fått upp ytterligare lite mer grejer i lägenheten och så har vi tvättdag. Inte sådär värst roligt kanske, men åtminstone något att göra. Inte bara att sitta och vänta på att det ska hända något.
Förresten, vi har ju skrivbordet i vardagsrummet, så i skrivande stund sitter jag framför fönstret (som är öppet). Jag hör barnen som leker på dagiset, fåglar som kvittrar (sjunger?) helt galet och kyrkklockan. Jag kan inte påstå att jag är religös, men jag gillar att vi kan se kyrkan från fönstret. På kvällen är den upplyst och det ser verkligen jätte mysigt ut. Jag kan däremot inte påstå att jag gillar att ha dagisbarn utanför fönstret. Tur att det sovrummet är på andra sidan, barn har ju en förmåga att låta en hel del.. Jag har dessutom, just precis nu, världens mest mammakära lilla vovve framför mig. Han vägrar sitta på stolen brevid, han måste ligga framför tangentbordet och gosa in sig hos mig. Känns härligt att veta att man är viktigast i hela världen för honom. Min lilla skrutt.
Ytterligare ett inlägg om absolut ingenting intressant! Duktigt av mig ändå, hah. Men jag tycker det är svårt. Jag vet inte vad jag ska skriva om, om jag inte skriver om min vardag. Jag gör ju ingenting speciellt om dagarna, och de senaste månaderna har jag inte ens träffat människor, så det händer ju inte så värst mycket. Kanske ska försöka hålla mig till den här blogglistan jag satte ihop? Får fundera på det dära..

Blivit lite dålig uppdatering här, men jag lär skärpa mig nu när jag fick ett tangentbord man kan koppla in i iPaden (eller iPhonen), av storebrorsan häromdagen. Sjukt soft grej.

Nu: sova! Ska upp runt åtta till läkaren ju..

Längtar så fruktansvärt mycket till sommaren. Så jag tänkte bara slänga upp massor av bilder (som egentligen får en att längta ännu mer). Summerburst lockar förstås mest. Just nu åtminstone. c:

 

Är lite i deppmode idag så känner inte att jag har lust att blogga om något. Har ändå inte gjort något idag, alls. Såå.. Ja. Här kommer lite peppande bilder istället.

Massor med bullar blev det. 125 stycken till och med. Skulle bli åttio så jag måste vara helt grym! ;> Kanel- och vaniljbullar. Goda dessutom, så är det någon som vill ha bullkalas är det bara att komma! Måste säga att det är synd att blogg.se drar ner kvalitén på bilderna rejält alltså.. :(

Nu ikväll känns det äntligen lite lite bättre.
Trycket över bröstet har släppt och jag vågar andas.
Tårarna är inte alltid på gränsen att rinna över.
Det är definitivt inte bra än, men bättre.
Jag hoppas bara nu. Tror ingenting, men jag hoppas.

Jag får känslan av att jag ljög för mig själv i det förra inlägget,
ljög för att orka ta mig iväg. Jag kan inte avgöra om det var bra eller inte.
Ångesten äter upp mig och beroendet jag jobbat så hårt för att minska,
ökar allt mer mot min vilja. Jag vill försvinna. Nu, medsamma.
Jag tror faktiskt inte att jag kommer klara det här. Jag tror inte det.
Allt för många gånger har jag legat på botten,
kämpat mig upp och fallit ner igen. Jag har klarat det.
Och jag har fått höra många gånger att jag är stark som gjort det,
men ingen kan vara stark i en evighet. Och det finns en gräns,
en gräns för antalet gånger man orkar resa sig igen.
Jag tror min gräns går här.

Hur svårt saker och ting än är,
vet jag innerst inne att det bara är att bita ihop.
Jag antar att jag bara har svårt att plocka fram det där,
plocka fram sidan av mig som orkar kämpa mot det dåliga.
Men jag har hört att ingenting är omöjligt, så det är bara att försöka.

Jag höll hårt i Sonny's hand hela bussresan imorse för att inte låta tårarna rinna över.
Igår kom lillebror och undrade hur jag mådde.
"Gråter du?"
Jag skakade på huvudet.
"Är du ledsen?"
Jag skakade på huvudet igen.
"Men har det hänt något?"
"Nej.."
"Vad är det då?"
"Inget.."
"Är det säkert?"
"Ja.."
Sekunden efter att han lämnat rummet rann tårarna.
Jag börjar bli en jävel på att dölja saker för människor.
Det är bara att le och säga att allt är okej så tror folk på det.
Hur jobbigt saker än är att prata om,
önskar jag att någon nångång såg igenom den där fasaden.
Såg att leendet inte är äkta, för tittar man efter ser man det.
Ett äkta leende syns i ögonen, ett falskt gör inte det.

Dags att försöka sova tror jag.
Jag är egentligen livrädd för morgondagen.
Rädd för att alla mardrömmar ska besannas.
Men jag vet att det bara är att bita ihop och försöka ändå..