Vaknade vid tjugo över tio idag och vid elva gick jag, Sonny, Timmy och Bruce ut. Innan vi ens kommit till fjättern var jag helt slut haha.. Men jag är otränad, tänker inte låtsas som något annat. Men vi traskade på. Blev inte runt fjättern, utan kringelkrokigt i skogen (terräng är ju en större utmaning än en stig/gång så). Upp och ner och över tre miljarder stenar och träd. När vi kom hem, efter två och en halvtimme, hade vi sammanlagt gått över en mil och jag hade bränt runt 850 kalorier. Så stolt över mig själv!! Nu är jag helt slut dock. Fötterna har tagit så mycket stryk (för stora skor så har slitit bort bitar av huden, härligt), plus att jag har fel på fötterna. Går inåt med fötterna (varit så sen jag föddes), så jag snubblar på mig själv.

Blev lunch när vi kom hem, lite sen kanske men ja.. Två ägg och en halv mörk macka med ost (tyckte jag fick unna mig två skivor). Och nu sitter jag som en död i soffan med fötterna i ett fotbad. Bruce har somnat bredvid mig, misstänker att han är rätt trött, så som han skuttat!

Jag hade väl egentligen inget mer att säga, nu i alla fall. Puss!

Jag överlevde gårdagen (well, obviously). Det var en super lame kväll, jag var ledsen, och det enda vi gjorde var att glo på Harry Potter och Gossip Girl hela kvällen, kul. Eller ah, nä.
Det lilla jag faktiskt kan vara glad över är att Bruce inte var ett dugg rädd, utan sov lugnt genom tolvslaget (katterna var till och med räddare), och att jag fick sluta 2013 och börja 2014 med att kyssa min älskling. Men i övrigt var det bara en enda lång, jobbig kväll..
Idag skulle jag gå upp tidigt och börja mitt nya liv! Men eh, försov mig tydligen. Har sovit så himla illa på sista tiden att jag hade en heldel sömn att ta igen. Fortfarande motiverad till ett nytt, bättre liv dock! Kommer bli många förändringar nu, det känns läskigt, men samtidigt väldigt bra. Vi får se vad framtiden bär med sig, men jag kan inte tycka något annat än att det faktiskt är min tur att få ett bra år. Det har varit så mycket skit som slagit ner mig, om och om, år efter år. 2014 SKA bli mitt år, så är det bara. Nu tänker jag kämpa vidare, än ger jag mig inte.

 

Hej!
Har faktiskt gjort en hel del idag med. Tvättat, diskat, fixat i städskrubben och sorterat lite annat skit. Just för tillfället har jag, hrm, lite problem att skriva. Bruce tjöt och nöjde sig inte med att sitta på skrivbordet, utan nu ligger han framför tangentbordet och håller fast min arm med huvudet!! Faaaast nu flyttade han på sig och körde in hela nosen i.. ja vafan heter det? Armvecket? Armbågen fast på insidan typ haha, bra på att förklara.. Så ska han tydligen sova, jäkla knäpphund :) Inga toppen bilder, men ni kanske förstår?

 

Har klurat på den här i flera dagar, typ två veckor nästan. Det är så svårt att välja en person, en enda. Sonny känns för uppenbar, och det är ingen idé att skriva en lång text om någon jag älskar som ändå inte kommer läsa det här. Efter mycket om och men kom jag ändå fram till att jag lika väl kan välja ett djur som en människa. Så det blir helt enkelt Bruce, min lilla prins.
Den största anledningen till att jag älskar djur - i allmänhet - är att de aldrig dömer. Det spelar ingen roll vad man än gör eller hur man än ser ut, de älskar en ändå. Bruce ligger mig så fantastiskt varmt om hjärtat, han är min lilla älskling. Och jag kan känna såna otroliga skuldkänslor över att han inte fått den uppmärksamheten han behövt. När jag fick honom i vintras så trodde jag att jag var på väg att börja må bättre, och att han skulle få mig att vilja kämpa mera, men jag mådde inte bättre, det blev inte som jag trott. Och, sorgligt nog, har han fått lida på grund av det. När min sociala fobi, ångest, eller depression stoppat mig från att gå utanför dörren har inte han fått långpromenaderna han älskar. Och vet ni vad? Han älskar mig lika mycket ändå. När jag kommer hem blir han sådär hysteriskt lycklig, han vill alltid sova tätt intill mig på nätterna och hur allt än är vet jag att jag är hans favoritperson i hela världen. Och det är helt fantastiskt.
När jag ser på Bruce så känner jag den där enorma kärleken man bara kan känna till sitt djur, och som jag misstänker påminner om den man känner till sina barn. Jag blir helt varm i hjärtat och jag vet att jag skulle göra vad som helst för att skydda honom mot allt ont. För några veckor sen frågade min lillebror om jag skulle ge bort Bruce för tiotusen? Nej. För hundratusen då? Nej. En miljon? Nej. EN MILJARD?! Nej. Bruce är min bästis. Jag skulle aldrig ge bort honom, jag kommer alltid välja honom först om det verkligen skulle gälla, för Bruce har aldrig svikit mig. Han kanske inte lyssnar på mig alla gånger, trotsig som han är, men han har aldrig svikit mig. När jag är ledsen finns han alltid där för att trösta. Och sitter vi i sängen exempelvis och jag går därifrån, följer han med mig. Sätter jag mig vid datorn eller liknande, vill han ligga på mina fötter, på skrivbordet eller i mitt knä (i skrivande stund ligger han intill mitt ben). Det är han och jag. Mitt lilla hjärta.
Jag blir fortfarande löjligt glad när han ser gullig ut, när jag ser en valpbild på honom eller han äntligen lyckas med något jag försökt lära honom. Jag blir verkligen genuint glad. Precis som jag blir riktigt ledsen när jag ser att han mår dåligt av någon anledning eller när han blir rädd när det kommer hem människor till oss han inte känner (det är fortfarande det största problemet tror jag, han blir så himla osäker då).

Hej!
Världens segaste dag. Har sovit jätte dåligt igen, somnade framåt fyra-halv fem. Sen har jag halvsovit fram till kvart över elva. Med en massa mardrömmar dessutom. Helt underbart, fast ändå inte. Så jag avbokade mitt möte på Capio idag, orkade inte.. Annars då? Mår inte sådär värst bra. Har en såndär ångestdag. En såndär dag när humöret vänder på två sekunder och jag inte ens känner mig själv. Det är jobbigt. Så jag försöker hålla hjärnan upptagen hela tiden. Göra lite saker. Har fått upp ytterligare lite mer grejer i lägenheten och så har vi tvättdag. Inte sådär värst roligt kanske, men åtminstone något att göra. Inte bara att sitta och vänta på att det ska hända något.
Förresten, vi har ju skrivbordet i vardagsrummet, så i skrivande stund sitter jag framför fönstret (som är öppet). Jag hör barnen som leker på dagiset, fåglar som kvittrar (sjunger?) helt galet och kyrkklockan. Jag kan inte påstå att jag är religös, men jag gillar att vi kan se kyrkan från fönstret. På kvällen är den upplyst och det ser verkligen jätte mysigt ut. Jag kan däremot inte påstå att jag gillar att ha dagisbarn utanför fönstret. Tur att det sovrummet är på andra sidan, barn har ju en förmåga att låta en hel del.. Jag har dessutom, just precis nu, världens mest mammakära lilla vovve framför mig. Han vägrar sitta på stolen brevid, han måste ligga framför tangentbordet och gosa in sig hos mig. Känns härligt att veta att man är viktigast i hela världen för honom. Min lilla skrutt.
Ytterligare ett inlägg om absolut ingenting intressant! Duktigt av mig ändå, hah. Men jag tycker det är svårt. Jag vet inte vad jag ska skriva om, om jag inte skriver om min vardag. Jag gör ju ingenting speciellt om dagarna, och de senaste månaderna har jag inte ens träffat människor, så det händer ju inte så värst mycket. Kanske ska försöka hålla mig till den här blogglistan jag satte ihop? Får fundera på det dära..

Tänkte bara slänga in lite bilder. Har inte gjort inget särskilt idag, Bruce har dock fått socialträning idag. Medan Sonny handlade satt vi ute och väntade, dock skällde han ut en stackars tant som till och med bjöd honom på hundgodis. :( Kändes jätte pinsamt, men han är så skraj för vissa personer. Vet inte riktigt vad jag ska göra åt det heller. Får tamejtusan klura på det.
Bilder från dagen i alla fall. Nu ska jag sova.