» Bröstcancer.
Jag bloggar ju egentligen inte, men ibland känns det som om att tankarna och känslorna blir alldeles för många. Som om att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till om jag inte får ur mig all jävla skit som finns under ytan. Det är en sak att hålla upp en fasad i skolan och på andra ställen. Att bara le och låtsas som om allt är bra fastän man egentligen bara vill låta tårarna falla.
För några veckor sen var mamma på mamografi. Jag tänkte inte särskilt mycket på det eftersom det var en sådan koll man gör varannat år eller vad det nu kan vara. När hon fick ett återbesök la jag heller inte ner så mycket tid att tänka på det. Men så ringde jag till henne för att kolla hur det hade gått och hon svarade att de hittat en knöl. Jag minns inte mer av samtalet, för när hon sa så kändes det som om hela världen stannade, jag kände mig alldeles tom i huvudet. När jag sedan lagt på, kom tårarna. Jag kunde inte tro att det var sant, varför skulle det här hända? Jag gick som vanligt händelserna i förväg och jag tänkte redan nu på hennes begravning. Tillslut lyckades jag samla ihop mig och inse att jag inte kunde måla fan på väggen innan jag ens visste något.
När jag såg min älskade lilla mamma genom fönstret när hon och Janåke kom hem brast det för mig, tårarna letade sig ner för mina kinder igen. En timme grät jag och vem tröstade mig? Jo, mamma. Och jag har sådana skuldkänslor för det! Jag känner att det borde varit jag som tröstade henne. Inte tvärtom.
Två veckor senare skulle mamma på återbesök för att veta hur farlig knölen var. I de två veckorna stängde jag av allt, jag lät inte mig själv tänka. Jag skulle inte ens fundera på det förrens hon varit där och jag visste något.
På morgonen fick jag skjuts till tåget, eftersom klassen skulle in till Judiska museet i Stockholm. "Messa mig när du vet något. Jag älskar dig.", sa jag till mamma och sen gick jag. Återigen stängde jag av känslorna och höll ihop mig själv. När sms:et kom vågade jag inte ens titta, Sofia fick läsa det. "Hon ska opereras om två veckor" och det kändes som om mitt hjärta sprack. Det enda jag kunde tänka var att det här händer bara inte. Med ångest lyckades jag ta mig ner till tunnelbanan med stöd av Affe och Jossan. Hade de inte varit där hade jag antagligen ramlat ihop. Det bara snurrade i hela huvudet, jag kunde inte förstå att det hände. Att mamma skulle opereras betydde i princip för mig att hon kanske skulle dö. Att hon var farligt sjuk.
Tillslut kom vi till tunnelbanan och jag ville bara skrika rakt ut. Hur fan kunde hela världen fortsätta som om ingenting hänt? "MIN MAMMA ÄR JU FÖRIHELVETE SJUK, INGENTING BLIR NÅGONSIN SOM FÖRR!", ville jag skrika åt alla som fortsatte le, som levde vidare utan några problem.
Väl hemma så hade jag lyckats att lugna ner mig (eller snarare mina fantastiska vänner) och jag kunde prata med mamma lungt och sansat. Efter att jag gjort det kände jag mig säker på att mamma skulle klara det här. Läkaren har sagt att det är en bra prognos och jag vet dessutom hur stark mamma är. Så jag klarade mig genom eftermiddagen och kvällen, kanske det till och med fanns ett leende på mina läppar, jag kände mig så oerhört stark. Men ändå stängde jag av mina dåliga känslor.
I över ett dygn klarade jag att hålla inne allt. Dagen efter jag fått beskedet åkte jag till min psykolog och läkare på PRIMA. Jag klarade både eftermiddagen och kvällen den här dagen också.
När natten kom och jag och Sonny skulle gå för att sova skojbråkade vi lite, men det övergick till en panik som inte ens går att förklara för mig. Inte en panikångestattack, det är panikattacker jag får som jag inte ens själv kan förklara, det är inte ångest, det är något annat. Dessa upplever jag flera gånger i veckan om jag har otur. Detta övergick till tårar. Jag grät så intensivt att det kändes som om mina tårar aldrig skulle ta slut. Jag ville bara skrika rakt ut för att det gjorde så ont. Det gjorde ont i hela mitt hjärta att mamma inte mådde bra, att lilla lilla mamma som utstått så fantastiskt mycket måste klara det här också. Jag vet inte hur många gånger jag upprepade "Jag är så äckligt jävla rädd! Jag klarar inte det här!", för det är precis så det var. Jag både var och är rädd. Livrädd.
Tillslut kom mamma ner för att trösta mig (återigen skuldkänslor över att hon fick trösta mig), och vi pratade verkligen ut. I över två timmar grät jag intensivare än någonsin. Jag har aldrig i hela mitt liv upplevt den rädslan jag gjorde då. Det kändes som om jag skulle dö, så illa kändes det. Mitt hjärta går sönder när jag tänker på att jag inte kan rädda min mamma, att jag inte kan göra ett skit för att allt ska försvinna. Kanske "Hjälpa min mamma" vore ett bättre uttryck för många andra, men jag vill rädda min mamma, jag önskar att jag hade övernaturliga krafter som gjorde allt bra.
Jag väntar hela tiden på att jag ska vakna, att den här mardrömmen ska ta slut. Det känns inte som om att det här verkligen kan hända, det känns inte som om att det är på riktigt. Häromdagen när jag såg en bok på matbordet som hette "Det gäller Dig! - För dig som just fått bröstcancerbeskedet" eller något liknande. Jag kunde inte låta bli att undra varför den där boken låg där, vad hade det med oss att göra egentligen? Vi kände ju ingen som.. Men då slog det mig. Att mamma faktiskt har bröstcancer. Ingenting i hela världen är lika skrämmande som det ordet. Cancer. Jag kopplar ihop det med död. Kanske är det fel, och jag vet att de flesta överlever bröstcancer idag, men det är ändå farligt.
Jag vet inte hur jag ska kunna fortsätta kämpa nu. Jag hade äntligen börjat känna lycka igen, börjat må bättre och känna av förändringarna inom mig själv. Men nu känns det som om att det har tagit stopp. Hur ska jag kunna fortsätta med allting i mitt liv, när mamma kämpar för sitt liv? Jag kommer inte kunna vara lugn en sekund innan jag vet till 100% att hon är okej igen. Att cancern är borta.
Jag börjar nästa gråta nu igen helt ärligt, det enda som får mig att hålla ihop är att jag vet hur svårt det kommer vara att sluta.
Jag älskar min mamma, mer än någonting på den här planeten. Hur mycket jag än älskar alla andra betyder mamma mer än någon annan. Hon har funnits där för mig när jag har behövt henne som mest. Hon har varit både min mamma och min bästa vän. Hon har torkat mina tårar och hjälpt mig att överleva när jag inte orkat själv. Hon har skrattat med mig alldeles galet och älskat mig trots mina brister. Jag ser upp till mamma, för hon är den starkaste människan på den här planeten enligt mig. Och vad någon än säger så kommer jag fortsätta älska henne, för hon är den bästa mamman som finns. Utan henne kommer jag aldrig orka. Därför kan jag ärligt säga att jag gör vadsomhelst sålänge hon överlever.
Jag har slut på ord nu. Men nu har jag åtminstone fått ur mig allt.
- ♥
För några veckor sen var mamma på mamografi. Jag tänkte inte särskilt mycket på det eftersom det var en sådan koll man gör varannat år eller vad det nu kan vara. När hon fick ett återbesök la jag heller inte ner så mycket tid att tänka på det. Men så ringde jag till henne för att kolla hur det hade gått och hon svarade att de hittat en knöl. Jag minns inte mer av samtalet, för när hon sa så kändes det som om hela världen stannade, jag kände mig alldeles tom i huvudet. När jag sedan lagt på, kom tårarna. Jag kunde inte tro att det var sant, varför skulle det här hända? Jag gick som vanligt händelserna i förväg och jag tänkte redan nu på hennes begravning. Tillslut lyckades jag samla ihop mig och inse att jag inte kunde måla fan på väggen innan jag ens visste något.
När jag såg min älskade lilla mamma genom fönstret när hon och Janåke kom hem brast det för mig, tårarna letade sig ner för mina kinder igen. En timme grät jag och vem tröstade mig? Jo, mamma. Och jag har sådana skuldkänslor för det! Jag känner att det borde varit jag som tröstade henne. Inte tvärtom.
Två veckor senare skulle mamma på återbesök för att veta hur farlig knölen var. I de två veckorna stängde jag av allt, jag lät inte mig själv tänka. Jag skulle inte ens fundera på det förrens hon varit där och jag visste något.
På morgonen fick jag skjuts till tåget, eftersom klassen skulle in till Judiska museet i Stockholm. "Messa mig när du vet något. Jag älskar dig.", sa jag till mamma och sen gick jag. Återigen stängde jag av känslorna och höll ihop mig själv. När sms:et kom vågade jag inte ens titta, Sofia fick läsa det. "Hon ska opereras om två veckor" och det kändes som om mitt hjärta sprack. Det enda jag kunde tänka var att det här händer bara inte. Med ångest lyckades jag ta mig ner till tunnelbanan med stöd av Affe och Jossan. Hade de inte varit där hade jag antagligen ramlat ihop. Det bara snurrade i hela huvudet, jag kunde inte förstå att det hände. Att mamma skulle opereras betydde i princip för mig att hon kanske skulle dö. Att hon var farligt sjuk.
Tillslut kom vi till tunnelbanan och jag ville bara skrika rakt ut. Hur fan kunde hela världen fortsätta som om ingenting hänt? "MIN MAMMA ÄR JU FÖRIHELVETE SJUK, INGENTING BLIR NÅGONSIN SOM FÖRR!", ville jag skrika åt alla som fortsatte le, som levde vidare utan några problem.
Väl hemma så hade jag lyckats att lugna ner mig (eller snarare mina fantastiska vänner) och jag kunde prata med mamma lungt och sansat. Efter att jag gjort det kände jag mig säker på att mamma skulle klara det här. Läkaren har sagt att det är en bra prognos och jag vet dessutom hur stark mamma är. Så jag klarade mig genom eftermiddagen och kvällen, kanske det till och med fanns ett leende på mina läppar, jag kände mig så oerhört stark. Men ändå stängde jag av mina dåliga känslor.
I över ett dygn klarade jag att hålla inne allt. Dagen efter jag fått beskedet åkte jag till min psykolog och läkare på PRIMA. Jag klarade både eftermiddagen och kvällen den här dagen också.
När natten kom och jag och Sonny skulle gå för att sova skojbråkade vi lite, men det övergick till en panik som inte ens går att förklara för mig. Inte en panikångestattack, det är panikattacker jag får som jag inte ens själv kan förklara, det är inte ångest, det är något annat. Dessa upplever jag flera gånger i veckan om jag har otur. Detta övergick till tårar. Jag grät så intensivt att det kändes som om mina tårar aldrig skulle ta slut. Jag ville bara skrika rakt ut för att det gjorde så ont. Det gjorde ont i hela mitt hjärta att mamma inte mådde bra, att lilla lilla mamma som utstått så fantastiskt mycket måste klara det här också. Jag vet inte hur många gånger jag upprepade "Jag är så äckligt jävla rädd! Jag klarar inte det här!", för det är precis så det var. Jag både var och är rädd. Livrädd.
Tillslut kom mamma ner för att trösta mig (återigen skuldkänslor över att hon fick trösta mig), och vi pratade verkligen ut. I över två timmar grät jag intensivare än någonsin. Jag har aldrig i hela mitt liv upplevt den rädslan jag gjorde då. Det kändes som om jag skulle dö, så illa kändes det. Mitt hjärta går sönder när jag tänker på att jag inte kan rädda min mamma, att jag inte kan göra ett skit för att allt ska försvinna. Kanske "Hjälpa min mamma" vore ett bättre uttryck för många andra, men jag vill rädda min mamma, jag önskar att jag hade övernaturliga krafter som gjorde allt bra.
Jag väntar hela tiden på att jag ska vakna, att den här mardrömmen ska ta slut. Det känns inte som om att det här verkligen kan hända, det känns inte som om att det är på riktigt. Häromdagen när jag såg en bok på matbordet som hette "Det gäller Dig! - För dig som just fått bröstcancerbeskedet" eller något liknande. Jag kunde inte låta bli att undra varför den där boken låg där, vad hade det med oss att göra egentligen? Vi kände ju ingen som.. Men då slog det mig. Att mamma faktiskt har bröstcancer. Ingenting i hela världen är lika skrämmande som det ordet. Cancer. Jag kopplar ihop det med död. Kanske är det fel, och jag vet att de flesta överlever bröstcancer idag, men det är ändå farligt.
Jag vet inte hur jag ska kunna fortsätta kämpa nu. Jag hade äntligen börjat känna lycka igen, börjat må bättre och känna av förändringarna inom mig själv. Men nu känns det som om att det har tagit stopp. Hur ska jag kunna fortsätta med allting i mitt liv, när mamma kämpar för sitt liv? Jag kommer inte kunna vara lugn en sekund innan jag vet till 100% att hon är okej igen. Att cancern är borta.
Jag börjar nästa gråta nu igen helt ärligt, det enda som får mig att hålla ihop är att jag vet hur svårt det kommer vara att sluta.
Jag älskar min mamma, mer än någonting på den här planeten. Hur mycket jag än älskar alla andra betyder mamma mer än någon annan. Hon har funnits där för mig när jag har behövt henne som mest. Hon har varit både min mamma och min bästa vän. Hon har torkat mina tårar och hjälpt mig att överleva när jag inte orkat själv. Hon har skrattat med mig alldeles galet och älskat mig trots mina brister. Jag ser upp till mamma, för hon är den starkaste människan på den här planeten enligt mig. Och vad någon än säger så kommer jag fortsätta älska henne, för hon är den bästa mamman som finns. Utan henne kommer jag aldrig orka. Därför kan jag ärligt säga att jag gör vadsomhelst sålänge hon överlever.
Jag har slut på ord nu. Men nu har jag åtminstone fått ur mig allt.
- ♥
