Tänkte slänga upp lite av det jag hittat på weheartit och instagram på senaste tiden. Citat/bilder. Lite inspiration men mest texter som fastnat rakt i hjärtat. Enjoy.

Vi är inne på den tredje träningsdagen nu, och alltså.. Jag vaknade i morse och kunde knappt komma ur sängen, sån grym träningsvärk har jag idag. Men på ett sätt är det skönt, jag skrattar mest av lycka åt det, eftersom det verkligen visar mig att jag gjort något nyttigt. Min allra största motivation är helt ärligt att jag vill visa alla som sett ner på mig och som mobbat mig för att jag är överviktig. Jag vill visa dem att jag visst kan klara det här. Fuck you, säger jag bara. Sen hjälper såklart tanken på att kunna få på sig de kläderna jag vill, att kunna gå och bada igen, att inte alltid vara den fula och tjocka bland kompisar osv. Plus att om jag går ner i vikt minskar det ju att jag får hjärt- och kärlsjukdomar som äldre. Awesome.
Hur som helst! Trots träningsvärken klarade jag alla övningar jag skrivit upp att jag ska göra (gissar på att listan lär göras längre med tiden), och 8 kilometer (!!!!) på crosstrainern. Jag kan knappt tro det själv. Och bara med två minuter längre än när jag fixade 7 kilometer häromdagen, så jag måste verkligen varit envis idag haha. Känns så himla bra.
När Sonny och jag körde med hantlarna förut så höll jag på att ge upp, säkert tio gånger för att jag hade så ont. Men jag gjorde inte det och då sa Sonny att jag var den där personen på cykeln igen. Jag rynkade förstås bara ihop pannan och undrade vad han snackade om. Han syftade på den gången när jag var 5 år och hade bestämt mig för att klara av att cykla utan stödhjulen. Hela dagen cyklade (eller ja, försökte med andra ord) jag upp och ner för en lilla backen på vår tomt. När dagen var slut hade jag solsting och drygt 41 graders feber. Men jag hade lärt mig cykla också. Och jag tror han har rätt, jag är lika envis den här gången. Jag tänker inte ge upp. Jag måste bara fortsätta hålla mig själv motiverad.

Jag har hittat ett nytt favoritprogram. Det går på fyran och heter Extreme Makeover Weightloss. Det handlar om överviktiga människor som vill göra en förändring precis som i alla såna program. Det är under ett helt år programmet pågår och med tre månaders mellanrum vägs de. De första nittio dagarna bor programledaren Chris Powell hos dem, hjälper dem och pushar dem i träningen. Jag är inte ett jätte stort fan av Biggest looser men jag tror att det är samma kille?
Hursomhelst! Sist jag tittade handlade det om en man på 49 år som hade bestämt sig för att till sin 50-års dag skulle han ha gjort en enorm förändring. Han vägrar ge sig. Och under det här året händer det så otroligt mycket hemska saker. Först blir han hemlös efter att ha gjort slut med sin flickvän som vägrade stötta honom i viktnedgången och efter det så dör hans 28-åriga son. Alltså jag grät för hans skull. Och samtidigt har jag aldrig varit så jävla imponerad av en människa i mitt liv. För vet ni? Han gav inte upp. Han började på 180 kg, och efter ett år hade han gått ner till 89 kg. Utan magsäcksoperation (dock en operation för att ta bort all lös hud, men det var förståligt), med alla andra grejer som hände i hans liv etc. För han gav inte upp. Han hade bestämt sig för att klara det.Och kan han, då kan vem som helst klara det.