När jag träffade min psykolog idag fick jag med mig ett papper där det står om social fobi. Jag kan ofta känna att jag inte vet hur jag ska förklara för närstående människor hur det fungerar och känns. Texten stämmer in på mig till typ 90% även om jag skulle säga att det fattas endel, att den är ju inte specifikt inriktad på mig eller mina känslor. Men jag kände ändå att jag ville skriva av den här för att ni som läser kanske kan få en bättre bild av hur det är, vi får väl se. Det kommer bli ett långt inlägg men så är det ibland. Jag har strykt under vissa saker som stämmer in väldigt bra på mig.

"Det finns ett fåtal människor som känner sig säkra och trygga i alla sociala situationer och det finns endel som känner sig blyga och osäkra i de flesta sociala sammanhang. För de flesta av oss varierar det nog. Man känner sig hemma och säker i vissa situationer och nervös och bortkommen i andra. Men för uppemot 15% av befolkningen handlar det inte om nervositet, utan om ångest och social fobi.

Nervositet inför muntliga redovisningar är nog snarare regel än undantag och det är väl få som gillar att göra bort sig. Men för en person med social fobi handlar det inte om lite nervositet, utan om en stark rädsla, en rädsla för att bete sig på ett pinsamt sätt eller för att visa tecken på ångest.

Antingen undviks de fruktade situationerna helt, eller så uthärdas de under intensiv ångest eller plåga. Hos vuxna är det inte ovanligt med panikattacker. (Här plockade jag bort en bit om barns reaktioner).

Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att det handlar om att man är rädd för hur man ska uppfattas av andra människor, och man vill oftast inte framstå som nervös, inkompetent eller klumpig. Alltså är man orolig för att andra ska märka att man rodnar, darrar på handen, svettar, stakar sig (eller svarar fel), snubblar eller spiller.

Ibland är den här rädslan bara förknippad med en eller ett par situationer, till exempel att prata inför en grupp, äta på restaurang eller skriva sin namnteckning när andra ser på, men för endel upplevs nästan alla sociala sammanhang eller prestationssituationer som skrämmande och då brukar man tillägga att det handlar om en generaliserad social fobi.

Det är inte så att personer med social fobi är klumpigare, mindre begåvade eller mindre socialt kompetenta än andra - många gånger är det snarare tvärtom. I likhet med andra fobier så rör det sig om en överdriven eller orimlig rädsla, och på ett plan finns det en insikt om att det är på det viset (i alla fall hos vuxna).

Det brukar ofta visa sig att kraven man har på sig själv är helt andra än de förväntningar man har på andra människor. Trots att man har överseende med och full förståelse för andras tillkortakommanden, så har man svårt att acceptera sina egna eventuella misslyckanden eller svagheter."

Det här är ju som jag skrev inte riktigt anpassat helt och hållet för mig, men stämmer ändå bra.
Den senaste tiden har jag insett att min sociala fobi täcker mer av mina svårigheter än jag visste. Jag trodde bara det innebar när det är jobbigt för mig att åka buss, vara i folksamlingar och liknande. Men det är det inte (eller jo, det är det, men inte bara), den hänger ihop med så mycket mer. Om någon som jag brukar prata med ganska ofta inte hör av sig på, ja, en vecka kanske, börjar jag genast tro att något är fel. Att jag gjort något, att människan tröttnat på mig, att jag är värdelös. Det gör att hör inte den personen av sig, gör heller inte jag det. Det är inte för att jag inte bryr mig, eller inte tänker på människan eller för att jag inte orkar. Det är för att jag inte vågar. Det skapar sån otrolig ångest för mig, jag känner att hör jag av mig är jag jobbig, pushig, efterhängsen. Jag är så fruktansvärt osäker i såna lägen. Och jag menar, i säkert 90% av fallen är det inte ens något som hänt. Personen kanske varit väldigt upptagen med något, men det är så svårt att se det för mig i en sån situation. Det är samma sak om personen inte svarar på sms, visst, ett sms har inte så stor betydelse, men händer det oftare eller flera gånger, känner jag likadant som när jag inte hört av personen på länge. Och jag menar, jag vet ju själv att ibland glömmer man faktiskt av att svara! Jag gör också det, men pågrund av min sociala fobi, går inte tankebanorna så, inte när det händer.

Och jag vet ju att för de flesta är det inte såhär. Får ni inte svar på ett sms är det väl mer "so what?", ska ni gå och handla gör ni det (jag vågar inte 70% av gångerna, och aldrig själv) och vill ni ringa en människa bara för att snacka, gör ni det. Jag vågar inte det heller. Jag får panik när jag måste ringa ett samtal. Om jag ska ringa och avboka en läkartid eller liknande så har jag ångest, en lång stund, och måste tvinga mig själv att trycka på "ring". Och pulsen går inte ner förrän flera minuter efter att jag lagt på. Så jobbigt är det. Att ringa en vän är också svårt för mig! Jag gillar att prata i telefon med människor jag känner, om de ringer mig. Men är det tvärtom känner jag mig så himla osäker. Det känns, once again, som om jag är den mest efterhängsna människan i världen.

Jag hoppas att det här kanske gav några av er lite klarhet i hur mitt liv ser ut. Hur tufft det är att handskas med det här varje dag. Och då har jag inte skrivit hälften av alla jobbiga situationer eller nämnt något av det andra som är tufft för mig. Men såhär är det, stor jäkla jättekram till alla er som orkade läsa. ♥
(Tror det här är mitt längsta inlägg någonsin..)