Jag vet inte längre. Jag gör allt för att hålla ihop mig själv,
för att inte ramla isär eller bryta ihop. Men det går inte.
Det gör ont, allt känns åt helvete. Jag klagar på allt,
gnäller på allt, och allt känns så inihelvetes jävla jobbigt.
Det är en månad kvar innan skolan slutar. EN.
Jag kommer inte bli godkänd i matte,
har ju inte fått den där jävla hjälpen jag blev lovad,
innan fucking jullovet! Jag klarar inte det här själv.
Det är så jävla mycket. Jag har så grymt mycket att göra,
efter vad som hände i höstas. Jag kan inte ens strukturera upp det själv!
Allt känns så jävla svårt. Jag vill bara vara liten igen.
Även om jag anar att det är det här som stressar mig,
som ger mig sån sjuk jävla ångest, mår jag dåligt över allt annat också.
Jag vill att någon ska göra det här åt mig. Snälla.



Och älskade. Förlåt för allt du får stå ut med.
Förlåt för mina utbrott och att du får ta all min skit.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta,
du förstår inte hur ledsen jag är för allt jag gjort.
Jag tänker inte släppa taget än,
för jag vet att det är värt att kämpa för det vi byggt upp.
50 dagar kvar, sen firar vi tre år tillsammans.
Tre svåra, glada, ledsna och jobbiga år.
Men kärleken har ändå funnits där.
Jag är inte redo att släppa taget om det.