» -
Hade jag varit liten hade det här kanske inte varit lika svårt som det är nu.
Men jag är inte ett litet barn längre, jag ser allvaret i det här.
Det är så jävla svårt, tungt och det gör så ont.
Jag är livrädd.
Men jag är inte ett litet barn längre, jag ser allvaret i det här.
Det är så jävla svårt, tungt och det gör så ont.
Jag är livrädd.
» helvetet
Jag kan verkligen inte förstå att det här händer igen,
jag klarar det inte. Går det lika långt som sist,
då lägger jag mig ner och ger upp.
Jag vill bara lägga mig ner och gråta,
skrika tills min röst tar slut,
försvinna tills allt är bra igen.
Jag kommer att gå under, det är sanningen.
Att få beskedet kändes som ett slag i ansiktet.
Hur i helvetet ska jag klara det här?
Allvarligt talat? Räckte det inte för länge sen?
För både mig och min familj?
Det känns som om att bli straffad för något man inte gjort.
Och jag kan inte alls se hur jag ska klara det här,
jag ser en liten chans som kan rädda mig,
och just nu känns den väldigt, väldigt liten..
jag klarar det inte. Går det lika långt som sist,
då lägger jag mig ner och ger upp.
Jag vill bara lägga mig ner och gråta,
skrika tills min röst tar slut,
försvinna tills allt är bra igen.
Jag kommer att gå under, det är sanningen.
Att få beskedet kändes som ett slag i ansiktet.
Hur i helvetet ska jag klara det här?
Allvarligt talat? Räckte det inte för länge sen?
För både mig och min familj?
Det känns som om att bli straffad för något man inte gjort.
Och jag kan inte alls se hur jag ska klara det här,
jag ser en liten chans som kan rädda mig,
och just nu känns den väldigt, väldigt liten..
» massa tankar från natten, som alltid
Massor av nattankar igen, som vanligt.
Saknar så fantastiskt många människor,
fler än vanligt. Människor som bara försvunnit ur mitt liv.
Av olika anledningar, vid olika tillfällen.
Det känns så jävla sorgligt att vi bara tappade varandra.
Lite ont gör det, annat kan jag inte säga.
Det svider lite sådär, fastän att jag vet att livet är såhär.
Man växer ifrån varandra, saker händer,
folk flyttar, byter skolor, försvinner.
Livet fungerar så, och ändå kan jag inte låta bli att hata det.
Det faktum att vi slutade för över tre veckor sen,
och att jag knappt träffat någon sen nickstafesten,
känns tamejfan ännu tristare.
Det är SOMMARLOV! Vi ska leva livet,
festa, träffas, sola, grilla tillsammans, allt.
Men istället sommarjobbar folk,
åker utomlands, och vädret suger.
Och nu har det gått så jäklarns lång tid redan.
Jag måste plugga tills jag börjar sommarjobba,
så jag hinner ikapp.. Då lär jag ju inte hinna ses direkt.
Hah, vilken bitterfitta jag ääär..
Men jag hade också velat åka på peace and love,
jag hade också velat åka utomlands med massa fina människor.
Men istället sitter jag här, i Nynäs och klagar på det tråkiga vädret.
Även om jag må klaga, så vill jag i alla fall något.
Dock sitter till och med jag och tänker att tja,
kanske jag borde göra något åt saken.
Men tja, to be honest, är det lite svårt att göra allt jag vill,
utan alla de där människorna..
Aja, fuck life osv. Om någon av alla små söta vänner jag har,
nu skulle läsa det här, som har tid,
messa eller ring så vi kan seeeees..
Jag dör av tristess.
Saknar så fantastiskt många människor,
fler än vanligt. Människor som bara försvunnit ur mitt liv.
Av olika anledningar, vid olika tillfällen.
Det känns så jävla sorgligt att vi bara tappade varandra.
Lite ont gör det, annat kan jag inte säga.
Det svider lite sådär, fastän att jag vet att livet är såhär.
Man växer ifrån varandra, saker händer,
folk flyttar, byter skolor, försvinner.
Livet fungerar så, och ändå kan jag inte låta bli att hata det.
Det faktum att vi slutade för över tre veckor sen,
och att jag knappt träffat någon sen nickstafesten,
känns tamejfan ännu tristare.
Det är SOMMARLOV! Vi ska leva livet,
festa, träffas, sola, grilla tillsammans, allt.
Men istället sommarjobbar folk,
åker utomlands, och vädret suger.
Och nu har det gått så jäklarns lång tid redan.
Jag måste plugga tills jag börjar sommarjobba,
så jag hinner ikapp.. Då lär jag ju inte hinna ses direkt.
Hah, vilken bitterfitta jag ääär..
Men jag hade också velat åka på peace and love,
jag hade också velat åka utomlands med massa fina människor.
Men istället sitter jag här, i Nynäs och klagar på det tråkiga vädret.
Även om jag må klaga, så vill jag i alla fall något.
Dock sitter till och med jag och tänker att tja,
kanske jag borde göra något åt saken.
Men tja, to be honest, är det lite svårt att göra allt jag vill,
utan alla de där människorna..
Aja, fuck life osv. Om någon av alla små söta vänner jag har,
nu skulle läsa det här, som har tid,
messa eller ring så vi kan seeeees..
Jag dör av tristess.
» Jag kan inte dölja smärtan längre.
(Inlägget jag lovat dig kommer Jossan, snart.)
Det har gått så bra, gått så mycket framåt.
Jag har tagit mig ända hit. Jag tänker inte försöka dölja att jag är stolt.
Men jag klarar inte att falla tillbaka, om och om igen.
Jag vill bara att någon ska komma hit och hålla om mig en stund.
Säga att det är okej att vara ledsen. Låta mig gråta ett tag.
Inte finnas där för att jag ber om det,
utan för att han/hon faktiskt bryr sig på riktigt.
Jag vet att jag har människor som älskar mig.
Jag har aldrig tvekat på det heller.
Men ibland känns det som om vi är dåliga på att visa varandra det.
Som om att vi ibland kanske måste skärpa till oss,
och se när det behövs lite extra kärlek.
Jag behöver den nu. Det gör så förbannat ont.
När vi äntligen tagit oss upp ur det svarta hålet,
när lyckan äntligen ler mot oss för en stund,
krossar du lyckan för mig.
Överreaktion. Jag vet, jag överreagerar ibland.
Men det är sån jag är, och jag känner mycket starkare än du.
Det har gått så bra, gått så mycket framåt.
Jag har tagit mig ända hit. Jag tänker inte försöka dölja att jag är stolt.
Men jag klarar inte att falla tillbaka, om och om igen.
Jag vill bara att någon ska komma hit och hålla om mig en stund.
Säga att det är okej att vara ledsen. Låta mig gråta ett tag.
Inte finnas där för att jag ber om det,
utan för att han/hon faktiskt bryr sig på riktigt.
Jag vet att jag har människor som älskar mig.
Jag har aldrig tvekat på det heller.
Men ibland känns det som om vi är dåliga på att visa varandra det.
Som om att vi ibland kanske måste skärpa till oss,
och se när det behövs lite extra kärlek.
Jag behöver den nu. Det gör så förbannat ont.
När vi äntligen tagit oss upp ur det svarta hålet,
när lyckan äntligen ler mot oss för en stund,
krossar du lyckan för mig.
Överreaktion. Jag vet, jag överreagerar ibland.
Men det är sån jag är, och jag känner mycket starkare än du.
Jag blir både mycket gladare och ledsnare än många andra.
Jag känner så fruktansvärt starkt, alla känslor x 100.
Det känns som om jag är dömd till att känna såhär.
Vad är det för fel på mig egentligen?
Jag känner så fruktansvärt starkt, alla känslor x 100.
Det känns som om jag är dömd till att känna såhär.
Vad är det för fel på mig egentligen?
» saknad
även om jag hatar dig för allt.
saknar jag dig.
saknar jag dig.
» ....
Ibland blir det bara för mycket.
Jag känner mig så fruktansvärt ensam.
Jag har människor som älskar mig,
men ändå vet jag inte vem jag ska vända mig till.
Jag känner mig så fruktansvärt ensam.
Jag har människor som älskar mig,
men ändå vet jag inte vem jag ska vända mig till.
» keep trying, bitch
Åh. Jag förstår inte mig på mig själv längre.
Mitt mående är så jävla knas.
Så jävla upp och ner, exakt hela tiden..
Jag försöker vara glad, försöker må bra.
Men jag faller ju bara hela tiden,
någonting drar ner mig och jag är superkänslig för allt.
Gråter eller skriker för minsta lilla,
klarar inte av någon form av kritik,
eller att folk jävlas med mig.
Jag känner mig ensammast i hela jävla världen.
Det känns som om alla bara har glömt mig.
Som om att jag inte existerar.
Jag försöker ställa upp, försöker finnas till,
men ändå verkar jag bara sabba allting.
Orkar inte med att ha det såhär längre.
Jag vill byta ut min hjärna, byta ut mitt mående.
Bli normal. Bli lycklig.
Jag vet att bara jag själv kan kämpa mig upp dit,
men jag är rädd och det är så jävla svårt.
Mitt mående är så jävla knas.
Så jävla upp och ner, exakt hela tiden..
Jag försöker vara glad, försöker må bra.
Men jag faller ju bara hela tiden,
någonting drar ner mig och jag är superkänslig för allt.
Gråter eller skriker för minsta lilla,
klarar inte av någon form av kritik,
eller att folk jävlas med mig.
Jag känner mig ensammast i hela jävla världen.
Det känns som om alla bara har glömt mig.
Som om att jag inte existerar.
Jag försöker ställa upp, försöker finnas till,
men ändå verkar jag bara sabba allting.
Orkar inte med att ha det såhär längre.
Jag vill byta ut min hjärna, byta ut mitt mående.
Bli normal. Bli lycklig.
Jag vet att bara jag själv kan kämpa mig upp dit,
men jag är rädd och det är så jävla svårt.
Efter att ha kämpat i fem år hittar jag inga sätt.
Jag vet inte hur jag ska ta tag i någonting längre.
Jag vet inte hur jag ska ta tag i någonting längre.
» can't stand the pain
Jag vet inte längre. Jag gör allt för att hålla ihop mig själv,
för att inte ramla isär eller bryta ihop. Men det går inte.
Det gör ont, allt känns åt helvete. Jag klagar på allt,
gnäller på allt, och allt känns så inihelvetes jävla jobbigt.
Det är en månad kvar innan skolan slutar. EN.
Jag kommer inte bli godkänd i matte,
har ju inte fått den där jävla hjälpen jag blev lovad,
innan fucking jullovet! Jag klarar inte det här själv.
Det är så jävla mycket. Jag har så grymt mycket att göra,
efter vad som hände i höstas. Jag kan inte ens strukturera upp det själv!
Allt känns så jävla svårt. Jag vill bara vara liten igen.
Även om jag anar att det är det här som stressar mig,
som ger mig sån sjuk jävla ångest, mår jag dåligt över allt annat också.
Jag vill att någon ska göra det här åt mig. Snälla.
Och älskade. Förlåt för allt du får stå ut med.
Förlåt för mina utbrott och att du får ta all min skit.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta,
du förstår inte hur ledsen jag är för allt jag gjort.
Jag tänker inte släppa taget än,
för jag vet att det är värt att kämpa för det vi byggt upp.
50 dagar kvar, sen firar vi tre år tillsammans.
Tre svåra, glada, ledsna och jobbiga år.
Men kärleken har ändå funnits där.
Jag är inte redo att släppa taget om det.
för att inte ramla isär eller bryta ihop. Men det går inte.
Det gör ont, allt känns åt helvete. Jag klagar på allt,
gnäller på allt, och allt känns så inihelvetes jävla jobbigt.
Det är en månad kvar innan skolan slutar. EN.
Jag kommer inte bli godkänd i matte,
har ju inte fått den där jävla hjälpen jag blev lovad,
innan fucking jullovet! Jag klarar inte det här själv.
Det är så jävla mycket. Jag har så grymt mycket att göra,
efter vad som hände i höstas. Jag kan inte ens strukturera upp det själv!
Allt känns så jävla svårt. Jag vill bara vara liten igen.
Även om jag anar att det är det här som stressar mig,
som ger mig sån sjuk jävla ångest, mår jag dåligt över allt annat också.
Jag vill att någon ska göra det här åt mig. Snälla.
Och älskade. Förlåt för allt du får stå ut med.
Förlåt för mina utbrott och att du får ta all min skit.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta,
du förstår inte hur ledsen jag är för allt jag gjort.
Jag tänker inte släppa taget än,
för jag vet att det är värt att kämpa för det vi byggt upp.
50 dagar kvar, sen firar vi tre år tillsammans.
Tre svåra, glada, ledsna och jobbiga år.
Men kärleken har ändå funnits där.
Jag är inte redo att släppa taget om det.
» att lära sig andas igen
Jag ser tillbaka på vad jag faktiskt gått igenom de fem senaste åren.
Kommer fram till att det är mer än de flesta i min ålder.
Reflekterar, funderar, tänker och inser.
Inser att om jag klarat det såhär långt,
om jag gått ingenom såhär mycket,
ska jag verkligen låta små saker slå ner mig?
Nej. Det känns inte värt det.
Jag tänker fortsätta kämpa för mitt välmående.
Jag säger inte att jag inte kommer falla på vägen,
men jag tänker fortsätta resa mig, hur svårt det än är.
Jag tänker ta mig igenom min ångest,
alla panikattacker, alla tårar, all smärta.
Jag tänker lära mig andas igen, jag tänker lära mig le riktiga leenden.
Och vet ni varför?
För att jag vet att i slutändan är det värt det.
I slutändan kommer jag stå längst upp,
skratta och vara lycklig. För att jag är värd det.
Tack för det du skrev Uttis. Jag älskar dig.
Kommer fram till att det är mer än de flesta i min ålder.
Reflekterar, funderar, tänker och inser.
Inser att om jag klarat det såhär långt,
om jag gått ingenom såhär mycket,
ska jag verkligen låta små saker slå ner mig?
Nej. Det känns inte värt det.
Jag tänker fortsätta kämpa för mitt välmående.
Jag säger inte att jag inte kommer falla på vägen,
men jag tänker fortsätta resa mig, hur svårt det än är.
Jag tänker ta mig igenom min ångest,
alla panikattacker, alla tårar, all smärta.
Jag tänker lära mig andas igen, jag tänker lära mig le riktiga leenden.
Och vet ni varför?
För att jag vet att i slutändan är det värt det.
I slutändan kommer jag stå längst upp,
skratta och vara lycklig. För att jag är värd det.
Tack för det du skrev Uttis. Jag älskar dig.
» när kraften tar slut
Ni vet när man står allra längst ner?
Allra längst nere i en djup brunn, där allt är mörkt och förfärligt?
Jag har stått där så många gånger. Jag har klättrat upp igen,
så otroligt många gånger. Bara för att falla tillbaka.
Jag föll igen. Men jag bara fortsätter falla just nu.
Hur kan man fortsätta falla när man står längst ner?
Jag hittar inga svar. Inga förklaringar.
Försöker hålla fast i mina tankar.
Försöker andas som jag fått lära mig.
Skiter i allt. Känner att jag fått nog nu.
JAG KLARAR INTE DET HÄR, FATTAR NI DET?
Jag vill bara göra slut på det här.
Eller nej. Det vill jag inte. För det finns annat också.
Vackra saker. Människor. Men det gör ont.
Det gör ont när man trodde man tagit sig längre än såhär.
FANIHELVETESJÄVLAPISS! Varför ska det vara så svårt?
Hade inte jag haft några särskilda personer just nu,
hade de inte funnits i mitt liv. Hade det varit bye bye.
Jag vet inte hur jag ska finna kraften att orka andas, igen.
Jag skrev det där igår. Mitt i all min ångest. Jag publicerade det aldrig.
Det kändes fel. Kändes som något jag inte borde skriva.
Det gjorde så fruktansvärt ont igår, i hela mig.
Efter åt grät jag i Sonnys famn en lång stund.
Smärta. Rädsla. Panik. Ångest. Helvetet.
Jag är så bestämd vi att klara det här,
men jag är rädd att jag inte kan.
Allra längst nere i en djup brunn, där allt är mörkt och förfärligt?
Jag har stått där så många gånger. Jag har klättrat upp igen,
så otroligt många gånger. Bara för att falla tillbaka.
Jag föll igen. Men jag bara fortsätter falla just nu.
Hur kan man fortsätta falla när man står längst ner?
Jag hittar inga svar. Inga förklaringar.
Försöker hålla fast i mina tankar.
Försöker andas som jag fått lära mig.
Skiter i allt. Känner att jag fått nog nu.
JAG KLARAR INTE DET HÄR, FATTAR NI DET?
Jag vill bara göra slut på det här.
Eller nej. Det vill jag inte. För det finns annat också.
Vackra saker. Människor. Men det gör ont.
Det gör ont när man trodde man tagit sig längre än såhär.
FANIHELVETESJÄVLAPISS! Varför ska det vara så svårt?
Hade inte jag haft några särskilda personer just nu,
hade de inte funnits i mitt liv. Hade det varit bye bye.
Jag vet inte hur jag ska finna kraften att orka andas, igen.
Jag skrev det där igår. Mitt i all min ångest. Jag publicerade det aldrig.
Det kändes fel. Kändes som något jag inte borde skriva.
Det gjorde så fruktansvärt ont igår, i hela mig.
Efter åt grät jag i Sonnys famn en lång stund.
Smärta. Rädsla. Panik. Ångest. Helvetet.
Jag är så bestämd vi att klara det här,
men jag är rädd att jag inte kan.
» 2/4-2012
Jag greppar efter livets alla glädjestunder,
försöker hålla mig fast vid vad som är bra,
minnas vad som varit bra och se det som är bra.
Det är svårt. Så fruktansvärt svårt.
Jag vet att det blir bättre, men när?
Fem år har gått, hur länge måste jag vänta?
Jag minns alla de åren, jag minns dem och det svider.
Smärta. Sorg. Ångest.
Lyckan och skratten har bleknat,
jag kan inte längre komma ihåg allt det där.
Det känns som om att jag kämpar och kämpar,
men aldrig riktigt når fram.
Jag vill stå längst upp på toppen med glädjetårar i ögonen.
Jag tänker komma dit, all min smärta ska inte ha varit för ingenting.
Det blir bättre.
(Uttis; Jag älskar dig fruktansvärt mycket, du finns visst. ♥)
försöker hålla mig fast vid vad som är bra,
minnas vad som varit bra och se det som är bra.
Det är svårt. Så fruktansvärt svårt.
Jag vet att det blir bättre, men när?
Fem år har gått, hur länge måste jag vänta?
Jag minns alla de åren, jag minns dem och det svider.
Smärta. Sorg. Ångest.
Lyckan och skratten har bleknat,
jag kan inte längre komma ihåg allt det där.
Det känns som om att jag kämpar och kämpar,
men aldrig riktigt når fram.
Jag vill stå längst upp på toppen med glädjetårar i ögonen.
Jag tänker komma dit, all min smärta ska inte ha varit för ingenting.
Det blir bättre.
(Uttis; Jag älskar dig fruktansvärt mycket, du finns visst. ♥)
» ..
Ja.. Jag har väl inte mått sådär jävla bra på den sista tiden direkt.
Haft mer ångest än på länge. Varit otaggad på allt. På livet.
Jag vet faktiskt inte när det var såhär illa sist.
I fredags brast det tillsist. Ångesten höll mig hårdare än någonsin,
paniken växte och efter frågan "Hur är det, Hannah?", rann tårarna.
Jag grät i över en halvtimme, jag grät över allt som jag bara skjutit bort.
Jag grät över hur jävla pissigt det varit de sista åren.
Jag satt med min hand i kusinvitamins hand och grät som ett litet barn.
Alla fanns där. Stöttade. Kramade. Strök över ryggen. Det gjorde ändå ont.
Det känns som om att jag förstör era liv med mina problem.
Jag har hållit emot för länge nu, försökt vara stark utan att jag orkar.
Jag har så otroligt fina vänner. Jag är så tacksam. Jag älskar er.
Haft mer ångest än på länge. Varit otaggad på allt. På livet.
Jag vet faktiskt inte när det var såhär illa sist.
I fredags brast det tillsist. Ångesten höll mig hårdare än någonsin,
paniken växte och efter frågan "Hur är det, Hannah?", rann tårarna.
Jag grät i över en halvtimme, jag grät över allt som jag bara skjutit bort.
Jag grät över hur jävla pissigt det varit de sista åren.
Jag satt med min hand i kusinvitamins hand och grät som ett litet barn.
Alla fanns där. Stöttade. Kramade. Strök över ryggen. Det gjorde ändå ont.
Det känns som om att jag förstör era liv med mina problem.
Jag har hållit emot för länge nu, försökt vara stark utan att jag orkar.
Jag har så otroligt fina vänner. Jag är så tacksam. Jag älskar er.
» svaghet
Det är så fruktansvärt svårt. Alltihopa. Jag är glad ena dagen, för att sedan vara ångestfylld nästa.
När ska mitt mående bli mer normalt, mer balanserat?
Jag orkar inte med allt jävla tjaffs längre, att ingenting bara får vara bra.
Jag har haft en riktigt jävla pissdag. Ångest som fortsatt trycka över bröstet.
Det känns som om att ni försvinner bort. Har jag gjort något fel nu igen?
Jag önskar att någon bara kramade om mig och såg förbi min fasad,
såg att leendena inte alltid är äkta, att jag lärt mig låtsas efter alla år.
Att någon tog min hand och lät mig må dåligt, lät mig gråta.
Jag gör mitt bästa. Tro mig. Och jag vet, även om ingen förstår,
hur långt jag har tagit mig. Efter all skit har jag lyckats ta mig hit.
Det är längre än jag kunnat drömma om, men jag är så rädd.
Så obeskrivligt rädd för att falla tillbaka igen.. För jag vet att jag inte klarar det.
Jag klarar inte av att stå nere på botten igen, det går bara inte!
Snälla någon, rädda mig.
När ska mitt mående bli mer normalt, mer balanserat?
Jag orkar inte med allt jävla tjaffs längre, att ingenting bara får vara bra.
Jag har haft en riktigt jävla pissdag. Ångest som fortsatt trycka över bröstet.
Det känns som om att ni försvinner bort. Har jag gjort något fel nu igen?
Jag önskar att någon bara kramade om mig och såg förbi min fasad,
såg att leendena inte alltid är äkta, att jag lärt mig låtsas efter alla år.
Att någon tog min hand och lät mig må dåligt, lät mig gråta.
Jag gör mitt bästa. Tro mig. Och jag vet, även om ingen förstår,
hur långt jag har tagit mig. Efter all skit har jag lyckats ta mig hit.
Det är längre än jag kunnat drömma om, men jag är så rädd.
Så obeskrivligt rädd för att falla tillbaka igen.. För jag vet att jag inte klarar det.
Jag klarar inte av att stå nere på botten igen, det går bara inte!
Snälla någon, rädda mig.
» ångest
Jag har lyckats igen, jag har svikit mig själv.
Fastän att jag visste att jag bara skulle må sämre.
Jag orkar inte mer. Snälla hjälp mig bara.
Jag klarar inte av det här, någon måste rädda mig.
Dina svek orsakar mig sån oerhörd smärta.
Det gör ont i hela min själ, jag klarar inte mer.
Dina ursäkter är bara tomma ord,
något som egentligen inte betyder något.
Ångesten greppar tag i mig, bryter ner mig.
Jag är tillbaka på samma punkt som jag var för fem år sedan.
Jag står här nere, allra längst nere på botten och försöker andas.
Så jävla värdelöst, meningslöst, ovärt.
Jag kan lika gärna ge upp nu, sluta försöka, sluta andas.
Det går bara inte längre.
Fastän att jag visste att jag bara skulle må sämre.
Jag orkar inte mer. Snälla hjälp mig bara.
Jag klarar inte av det här, någon måste rädda mig.
Dina svek orsakar mig sån oerhörd smärta.
Det gör ont i hela min själ, jag klarar inte mer.
Dina ursäkter är bara tomma ord,
något som egentligen inte betyder något.
Ångesten greppar tag i mig, bryter ner mig.
Jag är tillbaka på samma punkt som jag var för fem år sedan.
Jag står här nere, allra längst nere på botten och försöker andas.
Så jävla värdelöst, meningslöst, ovärt.
Jag kan lika gärna ge upp nu, sluta försöka, sluta andas.
Det går bara inte längre.
» Billy
Lilla bebisen. Jag kommer sakna dig så enormt mycket.
Herregud vad jag kommer sakna de där innerligt snälla ögonen,
när du lägger huvudet på sne eller bara vill ligga i soffan och mysa.
Fan. Jag saknar dig redan. Jag kommer till och med sakna ditt skall,
hur irriterad jag än blev kommer det kännas konstigt att komma hem,
när du inte är där och skäller ditt glada skall. Fanfanfanfan.
Den absolut snällaste hunden jag någonsin träffat,
lilla gubben. Jag vet att du kommer få det bra,
och jag vet att vi kommer kunna träffas, men det spelar ingen roll.
Det kommer bli så inihelvetes tomt. Jag älskar dig Billyboy. ♥
Precis när vi fått hem busen.
Från i höstas när vi mös på vardagsrumsgolvet.
Herregud vad jag kommer sakna de där innerligt snälla ögonen,
när du lägger huvudet på sne eller bara vill ligga i soffan och mysa.
Fan. Jag saknar dig redan. Jag kommer till och med sakna ditt skall,
hur irriterad jag än blev kommer det kännas konstigt att komma hem,
när du inte är där och skäller ditt glada skall. Fanfanfanfan.
Den absolut snällaste hunden jag någonsin träffat,
lilla gubben. Jag vet att du kommer få det bra,
och jag vet att vi kommer kunna träffas, men det spelar ingen roll.
Det kommer bli så inihelvetes tomt. Jag älskar dig Billyboy. ♥
Precis när vi fått hem busen.
Från i höstas när vi mös på vardagsrumsgolvet.
» i ♥ u
Vill egentligen bara säga att jag älskar dig mer än allt.
Att du är den viktigaste människan i mitt liv.
Våra ups and downs kommer aldrig försvinna,
men det är våra ups som får mig att vilja stanna.
Försvinn aldrig någonsin ifrån mig, okej?
Du är allt jag har. ♥
Att du är den viktigaste människan i mitt liv.
Våra ups and downs kommer aldrig försvinna,
men det är våra ups som får mig att vilja stanna.
Försvinn aldrig någonsin ifrån mig, okej?
Du är allt jag har. ♥
» otaggad
Vet inte vad det är, men något tar emot.
Känner ingen lust till någoting alls.
Sover inte på nätterna,
sköter skolan som jag ska ändå,
men är så otaggad. På allt.
Vill lägga mig och sova tills våren kommer.
Vet inte vad det är som tar emot så mycket.
Känner mig ensam, trots att jag är omgiven av vänner.
Förstår inte vad som händer.
Känner ingen lust till någoting alls.
Sover inte på nätterna,
sköter skolan som jag ska ändå,
men är så otaggad. På allt.
Vill lägga mig och sova tills våren kommer.
Vet inte vad det är som tar emot så mycket.
Känner mig ensam, trots att jag är omgiven av vänner.
Förstår inte vad som händer.
» smile
Fick tänka efter idag och känna efter framför allt.
Det har varit så sjukt tungt de senaste fem åren.
Att behöva gå igenom vad jag gått igenom..
Ingen ska behöva göra det, det är inte mänskligt.
Jag förstår inte att jag har tagit mig såhär långt.
Att jag inte har gett upp än.
Varenda och eviga gång, om än inte medsamma,
har jag bitit ihop, rest mig upp och gått vidare.
"Cry a river, build a bridge, and get over it".
I know I did.
Jag har alltid velat visa mig stark för alla.
Låtsats som om det är okej,
gav upp när alla som jag älskat lämnat mig,
för att jag mått "för dåligt"..
Har inte låtit mina nyaste vänner se den sidan.
Har inte vågat.
Idag grät jag inför en ny vän.
Jag berättade om allt jobbigt,
och ögonen svämmade över på oss båda.
Det kändes som ett av de finaste stunderna någonsin,
när vi satt med händerna i varandras och grät.
Och det var inte ens farligt.
Hon gillar inte mig mindre nu.
Det är dags att börja leva nu.
Sluta tveka, ångra och älta.
Dags att inse att det är okej att gråta,
alla gråter ibland.
Dags att inse att det är okej att vara glad.
Inte bara visa en falsk fasad.
Jag kommer klara det här.
Det här är den jag vill vara.
Leende. Lycklig.
Det har varit så sjukt tungt de senaste fem åren.
Att behöva gå igenom vad jag gått igenom..
Ingen ska behöva göra det, det är inte mänskligt.
Jag förstår inte att jag har tagit mig såhär långt.
Att jag inte har gett upp än.
Varenda och eviga gång, om än inte medsamma,
har jag bitit ihop, rest mig upp och gått vidare.
"Cry a river, build a bridge, and get over it".
I know I did.
Jag har alltid velat visa mig stark för alla.
Låtsats som om det är okej,
gav upp när alla som jag älskat lämnat mig,
för att jag mått "för dåligt"..
Har inte låtit mina nyaste vänner se den sidan.
Har inte vågat.
Idag grät jag inför en ny vän.
Jag berättade om allt jobbigt,
och ögonen svämmade över på oss båda.
Det kändes som ett av de finaste stunderna någonsin,
när vi satt med händerna i varandras och grät.
Och det var inte ens farligt.
Hon gillar inte mig mindre nu.
Det är dags att börja leva nu.
Sluta tveka, ångra och älta.
Dags att inse att det är okej att gråta,
alla gråter ibland.
Dags att inse att det är okej att vara glad.
Inte bara visa en falsk fasad.
Jag kommer klara det här.
Det här är den jag vill vara.
Leende. Lycklig.
» hurt
Det gör ont i hela bröstet, ångesten växer ju längre tiden går.
Fanihelvetesjävlaskit.
Varför kan det inte bara få vara bra?
Jag behöver dig mer än något annat i hela vida världen.
Det finns ingen som betyder lika mycket som du.
Jag skulle kasta mig framför ett tåg för dig om det var så.
Jag klarar inte det här, jag orkar inte.
När jag ser tillbaka på hur livet varit,
ångest, dödsfall, panik, sorg, tårar,
kan jag inte låta bli att undra,
när är det min tur? När ska andra ord beskriva min vardag?
Lycka, skratt, leenden, kärlek, värme.
Jag vill inte att du försvinner ur mitt liv,
jag klarar inte det, det finns inte chanser.
Du är mitt allt, då, nu och föralltid.
Men du säger att du älskar mig, mest i världen.
Att det alltid ska vara vi,
men jag kan inte tro längre, orkar inte, vågar inte.
Jag klarar inte att bli sviken igen.
Tillsammans klarar vi det väl?
Snälla lova att det är så.
Du och jag mot världen.
(Uttis; Ja! Vi håller varandra i handen hela kvällen. Jag är rädd redan nu, hah.. ♥)
Fanihelvetesjävlaskit.
Varför kan det inte bara få vara bra?
Jag behöver dig mer än något annat i hela vida världen.
Det finns ingen som betyder lika mycket som du.
Jag skulle kasta mig framför ett tåg för dig om det var så.
Jag klarar inte det här, jag orkar inte.
När jag ser tillbaka på hur livet varit,
ångest, dödsfall, panik, sorg, tårar,
kan jag inte låta bli att undra,
när är det min tur? När ska andra ord beskriva min vardag?
Lycka, skratt, leenden, kärlek, värme.
Jag vill inte att du försvinner ur mitt liv,
jag klarar inte det, det finns inte chanser.
Du är mitt allt, då, nu och föralltid.
Men du säger att du älskar mig, mest i världen.
Att det alltid ska vara vi,
men jag kan inte tro längre, orkar inte, vågar inte.
Jag klarar inte att bli sviken igen.
Tillsammans klarar vi det väl?
Snälla lova att det är så.
Du och jag mot världen.
(Uttis; Ja! Vi håller varandra i handen hela kvällen. Jag är rädd redan nu, hah.. ♥)
» i did it again
Jag lyckades igen. Satt med ångest inatt, somnade inte förrän det redan var morgon.
Insåg att det inte fanns chanser att orka vakna i tid, gav upp och sov för länge igen.
Jag hatar det, helgen förstör alla rutiner, det tar flera dagar att komma igång igen.
Jag måste skärpa mig. Det räcker nu. Varför ska det vara så jävla svårt?
Alla andra klarar det ju, innebär det att jag är svag?
Jag hatar att jag alltid misslyckas.
Insåg att det inte fanns chanser att orka vakna i tid, gav upp och sov för länge igen.
Jag hatar det, helgen förstör alla rutiner, det tar flera dagar att komma igång igen.
Jag måste skärpa mig. Det räcker nu. Varför ska det vara så jävla svårt?
Alla andra klarar det ju, innebär det att jag är svag?
Jag hatar att jag alltid misslyckas.
