Jag kan verkligen inte förstå att det här händer igen,
jag klarar det inte. Går det lika långt som sist,
då lägger jag mig ner och ger upp.
Jag vill bara lägga mig ner och gråta,
skrika tills min röst tar slut,
försvinna tills allt är bra igen.
Jag kommer att gå under, det är sanningen.
Att få beskedet kändes som ett slag i ansiktet.
Hur i helvetet ska jag klara det här?
Allvarligt talat? Räckte det inte för länge sen?
För både mig och min familj?
Det känns som om att bli straffad för något man inte gjort.
Och jag kan inte alls se hur jag ska klara det här,
jag ser en liten chans som kan rädda mig,
och just nu känns den väldigt, väldigt liten..