Vaknade vid tjugo över tio idag och vid elva gick jag, Sonny, Timmy och Bruce ut. Innan vi ens kommit till fjättern var jag helt slut haha.. Men jag är otränad, tänker inte låtsas som något annat. Men vi traskade på. Blev inte runt fjättern, utan kringelkrokigt i skogen (terräng är ju en större utmaning än en stig/gång så). Upp och ner och över tre miljarder stenar och träd. När vi kom hem, efter två och en halvtimme, hade vi sammanlagt gått över en mil och jag hade bränt runt 850 kalorier. Så stolt över mig själv!! Nu är jag helt slut dock. Fötterna har tagit så mycket stryk (för stora skor så har slitit bort bitar av huden, härligt), plus att jag har fel på fötterna. Går inåt med fötterna (varit så sen jag föddes), så jag snubblar på mig själv.

Blev lunch när vi kom hem, lite sen kanske men ja.. Två ägg och en halv mörk macka med ost (tyckte jag fick unna mig två skivor). Och nu sitter jag som en död i soffan med fötterna i ett fotbad. Bruce har somnat bredvid mig, misstänker att han är rätt trött, så som han skuttat!

Jag hade väl egentligen inget mer att säga, nu i alla fall. Puss!

Bra dag allt som allt hursomhelst, jobbig men ändå bra. Har gått sammanlagt lite över 5 km, och inte ätit onyttigt trots att det är fredag, min fuskdag. Har bestämt mig för att försöka låta bli onyttigheter i alla dess former januari ut. Som en liten rensning av skit i kroppen liksom, och sen efter det bara ha en dag i veckan. :) Men det är svåååårt! I alla fall när alla i ens omgivning äter onyttigt. Men jag bet ihop, några popcorn (räknar inte det som onyttigt i små mängder, kanske man borde?) men inget annat. Dock käkade vi tacos idag så jag orkade inte räkna kalorierna (så himla drygt när det är massor med grejer i), men jag vet att jag höll mig under 1000 eftersom jag räknat förr och åt ungefär samma mängd idag :)

Well. Nu är det off to bed, upp vid elva imorgon för en promenad. God natt med er. :)

Jag överlevde gårdagen (well, obviously). Det var en super lame kväll, jag var ledsen, och det enda vi gjorde var att glo på Harry Potter och Gossip Girl hela kvällen, kul. Eller ah, nä.
Det lilla jag faktiskt kan vara glad över är att Bruce inte var ett dugg rädd, utan sov lugnt genom tolvslaget (katterna var till och med räddare), och att jag fick sluta 2013 och börja 2014 med att kyssa min älskling. Men i övrigt var det bara en enda lång, jobbig kväll..
Idag skulle jag gå upp tidigt och börja mitt nya liv! Men eh, försov mig tydligen. Har sovit så himla illa på sista tiden att jag hade en heldel sömn att ta igen. Fortfarande motiverad till ett nytt, bättre liv dock! Kommer bli många förändringar nu, det känns läskigt, men samtidigt väldigt bra. Vi får se vad framtiden bär med sig, men jag kan inte tycka något annat än att det faktiskt är min tur att få ett bra år. Det har varit så mycket skit som slagit ner mig, om och om, år efter år. 2014 SKA bli mitt år, så är det bara. Nu tänker jag kämpa vidare, än ger jag mig inte.

 

Vaknade redan vid åtta imorse, gjorde mig iordning och så traskade jag iväg mot Capio, och när vi så gott som är framme insåg jag att jaha, det var ju inte alls tio jag skulle varit där utan elva.. Så jag väntade i väntrummet i en och en halv timme. Härligt. Sen har det krånglat idag med det där jävla frikortet jag ska få egentligen, men ah, orkar inte ens förklara. Sen har jag gjort tråkiga grejer, handlat mat till exempel. Inte så jävla roligt.
Dock har jag knappt kunna gå idag alls, och idag var det inte ens roligt längre. Träningsvärken har varit så jävlig att jag nästan inte ens kom ner för trappen, och musklerna i låren "hoppar" till helt plötsligt? Jag går (nästan normalt) och sen helt plötsligt rycker det till och så ramlar jag nästan. Asjobbigt. Så idag har vi promenerat (men det är ändå extremt stort skillnad för mig. I perioder när jag mått som sämst i depressionen så har jag bara gått mellan toaletten, soffan, sängen, typ..), kört övningar (inte ben och rumpa). Imorgon tänkte jag skippa benövningarna, köra lite crosstrainer och vanliga kvällspromenaden. Vila tänker jag göra helt och hållet på fredag eller lördag, får se.
Nu ska jag se klart SATC-avsnittet som är på TV och sova. Puss!

 

 

Vi är inne på den tredje träningsdagen nu, och alltså.. Jag vaknade i morse och kunde knappt komma ur sängen, sån grym träningsvärk har jag idag. Men på ett sätt är det skönt, jag skrattar mest av lycka åt det, eftersom det verkligen visar mig att jag gjort något nyttigt. Min allra största motivation är helt ärligt att jag vill visa alla som sett ner på mig och som mobbat mig för att jag är överviktig. Jag vill visa dem att jag visst kan klara det här. Fuck you, säger jag bara. Sen hjälper såklart tanken på att kunna få på sig de kläderna jag vill, att kunna gå och bada igen, att inte alltid vara den fula och tjocka bland kompisar osv. Plus att om jag går ner i vikt minskar det ju att jag får hjärt- och kärlsjukdomar som äldre. Awesome.
Hur som helst! Trots träningsvärken klarade jag alla övningar jag skrivit upp att jag ska göra (gissar på att listan lär göras längre med tiden), och 8 kilometer (!!!!) på crosstrainern. Jag kan knappt tro det själv. Och bara med två minuter längre än när jag fixade 7 kilometer häromdagen, så jag måste verkligen varit envis idag haha. Känns så himla bra.
När Sonny och jag körde med hantlarna förut så höll jag på att ge upp, säkert tio gånger för att jag hade så ont. Men jag gjorde inte det och då sa Sonny att jag var den där personen på cykeln igen. Jag rynkade förstås bara ihop pannan och undrade vad han snackade om. Han syftade på den gången när jag var 5 år och hade bestämt mig för att klara av att cykla utan stödhjulen. Hela dagen cyklade (eller ja, försökte med andra ord) jag upp och ner för en lilla backen på vår tomt. När dagen var slut hade jag solsting och drygt 41 graders feber. Men jag hade lärt mig cykla också. Och jag tror han har rätt, jag är lika envis den här gången. Jag tänker inte ge upp. Jag måste bara fortsätta hålla mig själv motiverad.

Hemma igen. Tänkte bara lägga upp lite bilder från mobilen. :) Asskönt med promenad men efter bara en dryg kilometer fick jag jätte ont i benet och det släppte inte på hela vägen. :( Vet inte vad som hänt? Misstänker att jag sträckt mig eller liknande..

Jag har hittat ett nytt favoritprogram. Det går på fyran och heter Extreme Makeover Weightloss. Det handlar om överviktiga människor som vill göra en förändring precis som i alla såna program. Det är under ett helt år programmet pågår och med tre månaders mellanrum vägs de. De första nittio dagarna bor programledaren Chris Powell hos dem, hjälper dem och pushar dem i träningen. Jag är inte ett jätte stort fan av Biggest looser men jag tror att det är samma kille?
Hursomhelst! Sist jag tittade handlade det om en man på 49 år som hade bestämt sig för att till sin 50-års dag skulle han ha gjort en enorm förändring. Han vägrar ge sig. Och under det här året händer det så otroligt mycket hemska saker. Först blir han hemlös efter att ha gjort slut med sin flickvän som vägrade stötta honom i viktnedgången och efter det så dör hans 28-åriga son. Alltså jag grät för hans skull. Och samtidigt har jag aldrig varit så jävla imponerad av en människa i mitt liv. För vet ni? Han gav inte upp. Han började på 180 kg, och efter ett år hade han gått ner till 89 kg. Utan magsäcksoperation (dock en operation för att ta bort all lös hud, men det var förståligt), med alla andra grejer som hände i hans liv etc. För han gav inte upp. Han hade bestämt sig för att klara det.Och kan han, då kan vem som helst klara det.

Åååhh, ställde mig för första gången på över ett halvår på crosstrainern. Jag är sååå nöjd! Och jag svettas, haha, alltså, jag har aldrig gjort det förr? När jag ansträngt mig menar jag. Det känns bra, hur knäppt det än låter.
Sonny och jag försöker peppa varandra och träna tillsammans. Idag har vi kört vanliga lyft med hantlar, en annan övning med hantlar som ska hjälpa mot "gäddhänget" och rygglyft (eftersom jag alltid har ont i svanken och det ska hjälpa att bygga upp muskler där). Sen blev det 7 kilometer på crosstrainern. SJU!! Jag!! Alltså jag är i chock. Och stolt över mig själv. Jag trodde aldrig jag skulle säga det men det är jag. Om jag bara vägrar ge mig kommer jag klara det här. Ingenting är omöjligt.

 

 

Tänkte bara slänga in lite bilder. Har inte gjort inget särskilt idag, Bruce har dock fått socialträning idag. Medan Sonny handlade satt vi ute och väntade, dock skällde han ut en stackars tant som till och med bjöd honom på hundgodis. :( Kändes jätte pinsamt, men han är så skraj för vissa personer. Vet inte riktigt vad jag ska göra åt det heller. Får tamejtusan klura på det.
Bilder från dagen i alla fall. Nu ska jag sova.