Vi är inne på den tredje träningsdagen nu, och alltså.. Jag vaknade i morse och kunde knappt komma ur sängen, sån grym träningsvärk har jag idag. Men på ett sätt är det skönt, jag skrattar mest av lycka åt det, eftersom det verkligen visar mig att jag gjort något nyttigt. Min allra största motivation är helt ärligt att jag vill visa alla som sett ner på mig och som mobbat mig för att jag är överviktig. Jag vill visa dem att jag visst kan klara det här. Fuck you, säger jag bara. Sen hjälper såklart tanken på att kunna få på sig de kläderna jag vill, att kunna gå och bada igen, att inte alltid vara den fula och tjocka bland kompisar osv. Plus att om jag går ner i vikt minskar det ju att jag får hjärt- och kärlsjukdomar som äldre. Awesome.
Hur som helst! Trots träningsvärken klarade jag alla övningar jag skrivit upp att jag ska göra (gissar på att listan lär göras längre med tiden), och 8 kilometer (!!!!) på crosstrainern. Jag kan knappt tro det själv. Och bara med två minuter längre än när jag fixade 7 kilometer häromdagen, så jag måste verkligen varit envis idag haha. Känns så himla bra.
När Sonny och jag körde med hantlarna förut så höll jag på att ge upp, säkert tio gånger för att jag hade så ont. Men jag gjorde inte det och då sa Sonny att jag var den där personen på cykeln igen. Jag rynkade förstås bara ihop pannan och undrade vad han snackade om. Han syftade på den gången när jag var 5 år och hade bestämt mig för att klara av att cykla utan stödhjulen. Hela dagen cyklade (eller ja, försökte med andra ord) jag upp och ner för en lilla backen på vår tomt. När dagen var slut hade jag solsting och drygt 41 graders feber. Men jag hade lärt mig cykla också. Och jag tror han har rätt, jag är lika envis den här gången. Jag tänker inte ge upp. Jag måste bara fortsätta hålla mig själv motiverad.