Varje år är det en dag på året jag verkligen inte längtar till, som jag snarare hatar av hela mitt hjärta. Det är idag, 23:e oktober. För sju år sen idag dog pappa. Sju år har gått sen jag sist träffade honom, och det gör så jävla ont. Förra året grät jag nästan konstant runt det här datumet. På ett sätt har det nog, just därför, varit bra att jag har haft så mycket annat att tänka på. Jag har inte hunnit reflektera och sörja på samma, intensiva, sätt som förra året. Jag menar inte att jag inte saknar honom lika mycket, för det gör jag. Men sorgen har inte varit sådär fruktansvärt jobbig som de tidigare åren.

Det känns så tomt. Livet. Jag ser tillbaka på alla stunder han inte har varit i mitt liv, och det gör ont. Min 18-års dag, när jag träffade Sonny & när vi förlovade oss, och alla andra gånger. Han kommer inte få vara med på mitt bröllop och följa mig till altaret som jag alltid drömt om, han kommer inte få träffa sina barnbarn. Det gör så inihelvetesjävla ont. Det finns inte ens ord för det. Jag vet att han alltid är med, vi bär honom i våra hjärtan, men jag kommer aldrig mer kunna ha en konversation med honom, jag pratar med honom, ofta, men jag får ju aldrig några svar. Det känns så himla tomt att det är så det är.

Jag tror att när ens föräldrar lever och är friska uppskattar man dem inte på samma sätt. Jag förstår att det är naturligt att som tonåring bråkar man med dem och är mest trött på dem hela tiden. Men när pappa dog, önskade jag att jag hade hunnit visa hur mycket jag älskade honom. Och sen mamma fick bröstcancer lät jag aldrig henne glömma hur mycket jag älskar henne. För en dag, varesig det är nu eller om tjugo-trettio-fyrtio år, kommer vi att förlora våra föräldrar. Allihopa. Därför är det viktigt för mig, att kanske inte varje dag, men ofta, berätta för mamma hur viktig hon är för mig. Det är värt att tänka på i alla fall.

Jag har egentligen jätte mycket att göra, med flytten och så, men idag tänker jag inte bli besviken på mig själv om ingenting blir gjort. Det är okej och mänskligt. Man måste få sörja. Idag är en skitdag, och så är det bara. Lyckas jag få något gjort är jag nog värd en klapp på axeln.

 

Imorgon är det arton år sedan jag föddes. Klockan 05:05 föddes jag på SÖS den 8:e april 1995.
Jag blir vuxen. Jag räknas åtminstone som det. Myndig. Wow.
Det känns som om det var igår jag gick runt i trädgården med pappa och min lilla vattenkanna..
Jag vet inte om jag vill fylla år. Faktiskt. Innebär det ansvar eller frihet?
Krogen är plötsligt tillåtet och jag får börja jobba och rösta.
Jag önskar jag fick vara liten ett litet tag till. Jag skulle ge vad som helst för att få vara fem igen, för en dag..
Anyhow! Det är ju kul också, jag får äntligen följa med ut på krogen! Tro mig, jag har längtat, minst sagt..

 

Måndagar är inte riktigt något för mig. Men jag kom tydligen upp ändå.
Allmänt seg dag, har mått halvdåligt hela dagen..
Yrsel och huvudvärk och så lite ångest på det. Wey.
Nu ska jag gå och lägga mig, otroligt nog.
Jag har redan tagit sömntabletterna och allt,
helt amazing. Så har det inte låtit på några år.
Jag känner mig förändrad. Annorlunda. Ändå tycks ångesten komma tillbaka.
Fastän att saker och ting går bättre. Skolan, att komma upp på morgonen etc..
Jag känner mig.. Ensam. Tom. Som om alla faktiskt tror på leendena.
Inte ser alla tomma blickar och min rädsla.
Kanske borde jag inte begära det heller, egentligen.
Nåja. Avslutar inlägget med en låt jag verkligen tycker om.