Varje år är det en dag på året jag verkligen inte längtar till, som jag snarare hatar av hela mitt hjärta. Det är idag, 23:e oktober. För sju år sen idag dog pappa. Sju år har gått sen jag sist träffade honom, och det gör så jävla ont. Förra året grät jag nästan konstant runt det här datumet. På ett sätt har det nog, just därför, varit bra att jag har haft så mycket annat att tänka på. Jag har inte hunnit reflektera och sörja på samma, intensiva, sätt som förra året. Jag menar inte att jag inte saknar honom lika mycket, för det gör jag. Men sorgen har inte varit sådär fruktansvärt jobbig som de tidigare åren.

Det känns så tomt. Livet. Jag ser tillbaka på alla stunder han inte har varit i mitt liv, och det gör ont. Min 18-års dag, när jag träffade Sonny & när vi förlovade oss, och alla andra gånger. Han kommer inte få vara med på mitt bröllop och följa mig till altaret som jag alltid drömt om, han kommer inte få träffa sina barnbarn. Det gör så inihelvetesjävla ont. Det finns inte ens ord för det. Jag vet att han alltid är med, vi bär honom i våra hjärtan, men jag kommer aldrig mer kunna ha en konversation med honom, jag pratar med honom, ofta, men jag får ju aldrig några svar. Det känns så himla tomt att det är så det är.

Jag tror att när ens föräldrar lever och är friska uppskattar man dem inte på samma sätt. Jag förstår att det är naturligt att som tonåring bråkar man med dem och är mest trött på dem hela tiden. Men när pappa dog, önskade jag att jag hade hunnit visa hur mycket jag älskade honom. Och sen mamma fick bröstcancer lät jag aldrig henne glömma hur mycket jag älskar henne. För en dag, varesig det är nu eller om tjugo-trettio-fyrtio år, kommer vi att förlora våra föräldrar. Allihopa. Därför är det viktigt för mig, att kanske inte varje dag, men ofta, berätta för mamma hur viktig hon är för mig. Det är värt att tänka på i alla fall.

Jag har egentligen jätte mycket att göra, med flytten och så, men idag tänker jag inte bli besviken på mig själv om ingenting blir gjort. Det är okej och mänskligt. Man måste få sörja. Idag är en skitdag, och så är det bara. Lyckas jag få något gjort är jag nog värd en klapp på axeln.