» -
Hjärtat slår hårdare och fortare än vanligt. Jag känner det där fruktansvärda trycket över bröstet och ögonen är fulla av tårar. Det gör så ont. Minnena spelas upp i mitt huvud om och om igen. Att inse att man blivit övergiven, att man står där ensam, smärtan går inte ens att hantera. Pulsen stiger mer och mer för varje minut, för varje minne. Jag vet inte hur jag ska klara det här. Om jag mår såhär idag, hur kommer det då vara imorgon?
Jag vågar knappt gå och sova. Jag har sömntabletter för en natt till och läkaren som ska fixa licensen för medicinen är inte ens på mottagningen förrän på torsdag. Det var tydligen mitt ansvar att minnas att säga till om det när jag flyttade över från PRIMA till Capio. Jaha, men förlåt, psykpatienter brukar minnas sånt, brukar ha sitt liv helt i ordning. JAG BEHÖVER ER HJÄLP AV EN ANLEDNING!
Jag är så rädd nu. Rädd att ta till det jag alltid gör. Jag vill ju inte det. Jag vill må bra. Nu. Vill vara ångestfri. Jag klarar inte det här. Jag svimmar snart. På riktigt. Det här känns så overkligt. Snälla bara rädda mig från min egna verklighet. Håll om mig och lova att allt blir bra igen.
Trackback
