Känner ni inte för att läsa ett långt inlägg, kan ni nog sluta läsa nu redan. För nu ska jag äntligen berätta precis vad som har hänt. Men det är nog lika bra att jag tar det från början.

Jag tror de flesta som läser min blogg vet att i slutet av den här sommaren fick vi ett riktigt jobbigt besked. Killen vi hyr lägenheten vi bor i nu berättade att han skulle behöva flytta in här själv, och att om tre månader måste vi ha flyttat. Vi hyr i andrahand och vårat kontrakt säger att uppsägningstiden från hans håll är på tre månader. Vi hade ingenting att säga till om, men eftersom vi haft helt andra förväntningar när vi skrev kontraktet blev det lite av en chock. Han pratade om att han ville hyra ut länge, i minst två år i alla fall. Och vi trodde det skulle fortsätta vara så, och därför har vi inte ens tänkt på det, förrän då.

Vi har sen dess ringt, mejlat och tittat på ett flertal lägenheter. Allting har skitit sig i slutändan. Det har inte blivit någonting och de senaste veckorna har med andra ord min ångestnivå varit skyhög. Jag har inte kunnat slappna av, utan jag har stressat konstant.

Den 24:e september fick vi ett meddelande av en tjej som sa att de hyr av ett lite mindre hyresföretag här i Nynäs, men att de skulle flytta och då blir deras lägenhet tom. Vi mejlade hyresföretaget och fick svaret att de inte kunde svara på ett ungefär var i köplatsen vi låg, eller om det ens fanns en chans att vi skulle kunna få lägenheten. Så vi gav ju helt och hållet upp den drömmen, innan den ens hade hunnit bli något. Tills för 11 dagar sen.

Den 10:e oktober fick vi ett mejl att de kunde erbjuda lägenheten till oss. Vi trodde det var ett skämt först. Vi hade ju gett upp, accepterat att vi skulle få flytta in i mammas och Jannes gästrum. Samma kväll var vi och tittade på lägenheten och fastnade så snart vi kommit in hallen. Lägenheten vi bor i nu är två rum på 37kvm. Ni kan ju tänka er, det är inte stort. Sovrummet är knappt ett rum, sängen tar upp hela rummet, förutom en liten gång på sidan. När vi klev in i den här lägenheten kändes det som ett slott. Samma antal rum, men 62 kvm. Alltså, för oss kändes det verkligen gigantiskt.

Det fanns ingenting med den här lägenheten vi inte älskade, plus det faktum att det är en förstahandslägenhet. Det innebär att man inte behöver oroa sig för att hyresvärden plötsligt vill ha sin lägenhet, utan betalar du din hyra och sköter dig rent allmänt får du bo kvar, tills du själv väljer att flytta. Men allt hopp och all glädje försvann igen.

Den 17:e oktober fick vi ett mejl där det stog att hyresvärden tyvärr sa nej till att skriva hyreskontrakt med oss. Jag blev så jävla ledsen, besviken och ja, rent ut sagt förkrossad. Vi hade snubblat på målsnöret. Allt detta för att Sonny har en praktiklön och jag är sjukskriven. Det går med andra ord inte att se att vi har en inkomst. För mig rasade hela världen. Men Sonny gick och pratade med de som jobbar där, och förklarade hur det ser ut. Vi fick svaret att vi skulle få vänta, igen. Så jag gick till min psykolog (gissa om jag var glad att jag hade en tid just den dagen..) och Sonny iväg för att prata med ABF om sin praktik. När jag kom hem igen hade vi fått ett mejl. Hela jag skakade när jag skulle läsa det. 

Med en himla massa trixande hade det löst sig. Mot alla odds. Jag kan fortfarande inte tro att det är sant helt ärligt. Så ja, idag har vi varit och skrivit på kontraktet. Den 1:a november (fredag nästa vecka) flyttar vi in. Lägenheten ligger på Kaptensgatan här i Nynäshamn, och den är allt jag önskat mig. Det är ett förstahandskontrakt, två stora rum, stor hall, klädkammare och en altan. Kommer självklart att uppdatera senare med bilder etc. Jag kan äntligen börja se en ljusare framtid. Äntligen är det min tur att få en chans att må bra. Jag säger bara en sak: Livet - HÄR KOMMER JAG!

Idag bestämde jag mig tillsist (efter att ha läst på nogrannare än innan) för att anmäla mig som organdonator. Om jag dör och det finns möjlighet vill jag absolut att mina organ ska kunna rädda en eller flera människors liv.

Pappa var njurtransplanterad och innan dess fick han gå på dialys (när njurarna inte fungerar måste en maskin rensa ens blod) flera gånger i veckan (visserligen träffades faktiskt mamma och pappa så, då mamma jobbade där, och annars hade jag ju inte funnits..), och alltså har jag fått höra hur tufft det faktiskt är. De flesta som går på dialys kan inte jobba, eller ha en normal vardag. Även om pappa hade andra sjukdomar/handikapp så vet jag att den där njuren förändrade hans liv.
Om det finns minsta lilla chans att ett av mina organ kan rädda åtminstone en annan människas liv så är det värt det, hundra gånger om.
Det var lättare än jag trodde, allt som krävs är en e-legitimation. På den här hemsidan kan man läsa allt om hur det fungerar, vanliga frågor etc.
Ingen människa kan göra allt, men alla kan göra något. När man dör behöver man inte sina organ längre, men de kan förändra en annan persons liv. Jag läste (på hemsidan jag länkade) om hur två föräldrar valde att deras sons organ skulle doneras. Hans organ ändrade 6 människors liv, bland annat en kille som hade en vecka kvar och leva, fick hans hjärta, och en liten flicka fick hans ena njure.
Jag är jätte glad att jag har tagit det här beslutet. Enligt statistik så väntade den 30 juni 2013 hela 827 personer på ett eller flera nya organ. Och jag kan bara tänka mig att om det var jag, en av mina familjemedlemmar, eller ett av mina framtida barn som behövde ett organ. Då hade jag önskat att flera hade anmält sig som organdonatorer. Sätt dig in i den situationen, och tänk på att du kan rädda liv, och därmed kanske en familj slipper förlora en av sina älskade.

Ett ämne som är hundra gånger känsligare än jag förr trodde.

Men jag låg och funderade på det igårkväll, rent allmänt.
Det känns som om det finns två sidor, nästan som två lag.
I min umgängeskrets finns det både folk som inte dricker, och de som gör det.
Redan innan jag började dricka ansåg jag att det är upp till var och en,
vill man dricka så gör man det, vill man inte så avstår man.
Så enkelt är det. Jag tycker fortfarande likadant nu som jag gjorde då.
Att man accepterar varandra, vilken "sida" man än står på.
Men det är inte riktigt så, inte från allas håll åtminstone.
Jag vet ju att jag själv tycker att man gör som man vill,
men jag har fått skit för att jag väljer att dricka.
Ja, alkohol kan vara farligt. För organen, och man kan bli beroende.
Det är farligt, absolut. Men av alla jag känner som dricker,
har det gått riktigt illa för en. Han blev magpumpad.
Men han fick inga bestående men. Några som jag vet,
eller känner lite halvt, har gått över till tyngre saker.
Men av alla dem jag umgås med, sköter alla sig.
Det blir drama ofta, tårar, tjafs.
Dock har ingen någonsin börjat slåss,
eller gjort något annat dumt. Aldrig har någon gjort något de verkligen ångrat.
Inte som jag vet om. Jag har också gjort dumma grejer,
men ingenting som lett till något dåligt senare.
De flesta minnena jag har med alkohol inblandade är roliga.
Jag har nog, se det som tragiskt om ni vill, aldrig så kul som när jag dricker.
I mina ögon är det roligt, ett sätt att släppa taget om verkligheten en stund.
Många som inte dricker undrar varför man gör det.
Personligen tror jag att det är jävligt individuellt.
De flesta gör det nog ändå för att bli glada, för att ha kul.
För att man kan släppa loss mer som onykter.
Det är också olika från person till person, utan tvekan,
jag vet att jag själv inte kan släppa loss på samma sätt utan alkohol.
Särskilt inte bland människor jag inte känner särskilt väl.
Alkohol är i mina ögon något som gör folk mer sällskapliga.
Det är väldigt socialt. Precis som att röka.
Nej, jag röker inte, och jag anser att även det är upp till var och en.
Ändå ser jag det som en väldigt social grej.
"Ahmen ska vi ta en cigg då?" och sen står man där och snackar skit.
Jag tror att man måste se lite lättare på det här med alkohol.
Självklart kan det finnas andra saker som ligger bakom till att man är negativ till det.
Människor man känner som har ett alkoholberoende till exempel.
Jag tror definitivt det är en orsak som skapar rädsla.
Däremot tror jag också att många bara har bestämt sig för att det är "fel".
Utan att ens ha provat så vet de bara att det gör folk dumma i huvudet.
Nej, jag pekar inte ut någon, och jag dömer ingen.
Precis som jag inte tycker att man ska döma de som valt att dricka alkohol.
De som väljer att inte göra det, jaha, so what?
Det påverkar ju inte mig, bara dem själva.
Och jag har aldrig ställt till med problem för någon som varit nykter när jag inte varit det.
Isåfall har jag i alla fall inte blivit informerad om detta.
Nåja, jag kände bara att jag verkligen ville få ut det här.
Pusshejochalltsåntdära.