Jag har suttit och funderat och klurat, läst igenom gamla blogginlägg för ett år sen och fy vad jobbigt det kändes. Jag var så svag, ledsen, deprimerad. Jag kan nog säga att det var min värsta period någonsin. Det var för ett år sen problemen med magen verkligen började, som jag tappade skolan totalt. Som jag föll ner i den värsta depressionen hitills, det pratades till och med om att lägga in mig på psyket då. Ingenting var egentligen bra. Jag ville ingenting. Och även om jag mår dåligt nu kan jag i alla fall känna mig glad över att det inte alls är lika illa som då.
Jag var, kortfattat, en väldigt ledsen människa. Och svag, minsta lilla problem fick mig att vika mig. Och jag kan förstå det, jag var på botten. Jag kände mig ensammast i världen, även om jag gör det nu också så ger jag inte upp nu. Jag vill bevisa att jag kan så mycket mer än vad alla tror. Jag tar mig iväg på mina möten på psykiatrin, varesig jag vill eller inte. För att jag vet att i slutändan är det värt det. Då tyckte jag inte det, då ville jag bara ge upp. Läser man inläggen från september -12 till februari -13 här på min blogg så tja, jag blev i alla fall oroad. Var det så himla illa verkligen? Men ja, det var det nog. Det kändes som om jag spelade poker med döden, med mitt liv som insats, och jag förlorade. Jag hade förlorat livet. På sätt och vis skulle jag nog säga att jag tagit tillbaka livet nu, vunnit tillbaka det. Jag mår inte bra, men nu vill jag åtminstone göra det.

Har klurat på den här i flera dagar, typ två veckor nästan. Det är så svårt att välja en person, en enda. Sonny känns för uppenbar, och det är ingen idé att skriva en lång text om någon jag älskar som ändå inte kommer läsa det här. Efter mycket om och men kom jag ändå fram till att jag lika väl kan välja ett djur som en människa. Så det blir helt enkelt Bruce, min lilla prins.
Den största anledningen till att jag älskar djur - i allmänhet - är att de aldrig dömer. Det spelar ingen roll vad man än gör eller hur man än ser ut, de älskar en ändå. Bruce ligger mig så fantastiskt varmt om hjärtat, han är min lilla älskling. Och jag kan känna såna otroliga skuldkänslor över att han inte fått den uppmärksamheten han behövt. När jag fick honom i vintras så trodde jag att jag var på väg att börja må bättre, och att han skulle få mig att vilja kämpa mera, men jag mådde inte bättre, det blev inte som jag trott. Och, sorgligt nog, har han fått lida på grund av det. När min sociala fobi, ångest, eller depression stoppat mig från att gå utanför dörren har inte han fått långpromenaderna han älskar. Och vet ni vad? Han älskar mig lika mycket ändå. När jag kommer hem blir han sådär hysteriskt lycklig, han vill alltid sova tätt intill mig på nätterna och hur allt än är vet jag att jag är hans favoritperson i hela världen. Och det är helt fantastiskt.
När jag ser på Bruce så känner jag den där enorma kärleken man bara kan känna till sitt djur, och som jag misstänker påminner om den man känner till sina barn. Jag blir helt varm i hjärtat och jag vet att jag skulle göra vad som helst för att skydda honom mot allt ont. För några veckor sen frågade min lillebror om jag skulle ge bort Bruce för tiotusen? Nej. För hundratusen då? Nej. En miljon? Nej. EN MILJARD?! Nej. Bruce är min bästis. Jag skulle aldrig ge bort honom, jag kommer alltid välja honom först om det verkligen skulle gälla, för Bruce har aldrig svikit mig. Han kanske inte lyssnar på mig alla gånger, trotsig som han är, men han har aldrig svikit mig. När jag är ledsen finns han alltid där för att trösta. Och sitter vi i sängen exempelvis och jag går därifrån, följer han med mig. Sätter jag mig vid datorn eller liknande, vill han ligga på mina fötter, på skrivbordet eller i mitt knä (i skrivande stund ligger han intill mitt ben). Det är han och jag. Mitt lilla hjärta.
Jag blir fortfarande löjligt glad när han ser gullig ut, när jag ser en valpbild på honom eller han äntligen lyckas med något jag försökt lära honom. Jag blir verkligen genuint glad. Precis som jag blir riktigt ledsen när jag ser att han mår dåligt av någon anledning eller när han blir rädd när det kommer hem människor till oss han inte känner (det är fortfarande det största problemet tror jag, han blir så himla osäker då).

Den här låten betyder så mycket för mig. Jag tröttnar egentligen aldrig på nån av kent's låtar, men den här är speciell. Jag vill ju tatutera in en del av texten från den här låten. "Jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö", tatueringen kommer bli lite annorlunda. "Livrädd för att leva" på ena armen & "Dödsrädd för att dö" på andra armen. Det är jag. Texten passar in perfekt.

1. Jag har nästan alltid målade naglar. Ibland är jag rätt dålig på att ta bort gammalt och måla om, men det är inte ofta jag har inte har något lack alls.

2. Jag har en extremt stor passion för film. Jag älskar film och kan se om mina favoriter hur många gånger som helst. Det är något speciellt med Disney-filmer och på den punkten kommer jag aldrig växa upp.

3. Jag har extremt svårt för att bestämma mig för vilken hårfärg jag ska ha egentligen. Nu är jag blond och tänkte ha det såhär fram till nyår/våren och då ska jag göra något lite mer spännande.

4. Jag hatar hösten/vintern, och nu när den är på väg så är jag livrädd. Jag vet hur jobbig den är för mig och jag ser inte alls fram emot den här mörka perioden.

5. Jag har rätt små fötter, de flesta som ser det finner det rätt kul, tydligen haha. Kan ha skor i 35-36, lite beroende på vad det är för slags skor.

6. Perioder när jag mår riktigt dåligt är jag extremt lättretlig och får ett hemskt humör. Jag blir förbannad för minsta lilla och humöret svänger fram och tillbaka på bara några sekunder.

7. Jag hatar min näsa och om jag hade pengar hade jag förmodligen plastikopererat den. Jag hade velat ha en smalare och rakare näsa än vad jag har.

8. Jag har planerat, precis som de flesta andra, vad mina barn ska heta. Det är ju självklart inte helt bestämt så, men jag har min lilla plan. En flicka och en pojke, båda ska ha tre namn och alla ska börja på A.

9. Förtillfället köper jag helst inredningsprylar. Har köpt allt möjligt den senaste tiden, lite tröstshoppning och lite har det varit saker jag/vi behöver.

10. Det mesta jag skrev i den här listan var helt random. Jag kände mig helt tom i huvudet när jag väl satte mig och började skriva den här listan, så det är nog en hel del knäppa grejer.

Bestämde mig för att försöka göra en sånhär "30 dagars blogglista" igen. Har satt ihop den själv, hittat vissa dagar i andra listor, och vissa dagar har jag ändrat om rubriken. Men den är alltså inte bara helt kopierad från någon annan. Men okej, då kör vi, såhär ser listan ut!