Jag har suttit och funderat och klurat, läst igenom gamla blogginlägg för ett år sen och fy vad jobbigt det kändes. Jag var så svag, ledsen, deprimerad. Jag kan nog säga att det var min värsta period någonsin. Det var för ett år sen problemen med magen verkligen började, som jag tappade skolan totalt. Som jag föll ner i den värsta depressionen hitills, det pratades till och med om att lägga in mig på psyket då. Ingenting var egentligen bra. Jag ville ingenting. Och även om jag mår dåligt nu kan jag i alla fall känna mig glad över att det inte alls är lika illa som då.
Jag var, kortfattat, en väldigt ledsen människa. Och svag, minsta lilla problem fick mig att vika mig. Och jag kan förstå det, jag var på botten. Jag kände mig ensammast i världen, även om jag gör det nu också så ger jag inte upp nu. Jag vill bevisa att jag kan så mycket mer än vad alla tror. Jag tar mig iväg på mina möten på psykiatrin, varesig jag vill eller inte. För att jag vet att i slutändan är det värt det. Då tyckte jag inte det, då ville jag bara ge upp. Läser man inläggen från september -12 till februari -13 här på min blogg så tja, jag blev i alla fall oroad. Var det så himla illa verkligen? Men ja, det var det nog. Det kändes som om jag spelade poker med döden, med mitt liv som insats, och jag förlorade. Jag hade förlorat livet. På sätt och vis skulle jag nog säga att jag tagit tillbaka livet nu, vunnit tillbaka det. Jag mår inte bra, men nu vill jag åtminstone göra det.