Jag överlevde gårdagen (well, obviously). Det var en super lame kväll, jag var ledsen, och det enda vi gjorde var att glo på Harry Potter och Gossip Girl hela kvällen, kul. Eller ah, nä.
Det lilla jag faktiskt kan vara glad över är att Bruce inte var ett dugg rädd, utan sov lugnt genom tolvslaget (katterna var till och med räddare), och att jag fick sluta 2013 och börja 2014 med att kyssa min älskling. Men i övrigt var det bara en enda lång, jobbig kväll..
Idag skulle jag gå upp tidigt och börja mitt nya liv! Men eh, försov mig tydligen. Har sovit så himla illa på sista tiden att jag hade en heldel sömn att ta igen. Fortfarande motiverad till ett nytt, bättre liv dock! Kommer bli många förändringar nu, det känns läskigt, men samtidigt väldigt bra. Vi får se vad framtiden bär med sig, men jag kan inte tycka något annat än att det faktiskt är min tur att få ett bra år. Det har varit så mycket skit som slagit ner mig, om och om, år efter år. 2014 SKA bli mitt år, så är det bara. Nu tänker jag kämpa vidare, än ger jag mig inte.

 

Tänker inte försöka komma med någon dålig ursäkt till varför jag inte har skrivit. Jag har mått dåligt, kort och gott. Finns ingenting annat att säga. Mår sämre nu än sist jag skrev. Har så fruktansvärt mycket ångest hela tiden, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den. Tänkte hursomhelst skriva en sammanfattning för året som gått, skulle väl lika gärna kunna göra det imorgon, med tanke på att jag ska vara hemma. Ja, härligt va? Vi ska vara hemma på nyårsafton för att vi inte har någon att vara med. Vi skulle kanske ha varit med Sonny's kompisar, men det blev väl tydligen inget, så jag ska sitta hemma med min ångest, Sonny och djuren. Värsta nyårsaftonen någonsin.

Januari.
Mådde bra efter nyåret, hade en helt fantastisk kväll. Var taggad på livet, trodde det här året skulle bli mitt år. 2013 skulle bli perfekt, så var tanken. Vi flyttade den 2 januari, vilket kändes jobbigt, men okej. Senare samma vecka mådde jag sämre igen. Jag grät nästan konstant och mamma tyckte jag var "avtrubbad". Började ta tag i mitt mående på PRIMA ännu en gång och fick på nytt förhoppningar om livet. Den 10:e januari hämtade vi Bruce. Jag föll många gånger i januari, men gav aldrig riktigt upp.

Februari.
Har egentligen inget klart minne av februari. Så jag får titta igenom mitt instagram-arkiv, enda sättet att veta vad jag ens gjorde.. Verkar som jag inledde månaden med att dricka, och gjorde det flertal gånger under månaden. Söp väl bort känslorna och ångesten antar jag. Men jag mådde dåligt. Jätte dåligt. Depressionen höll på att dra ner mig, en gång för alla. Hade ändå många vänner som fanns där och stöttade, och jag antar att det var vad som höll mig uppe. Beställde även Summerburstbiljetten i slutet av månaden.

Mars.
Helt ärligt minns jag inte mars heller. Verkar som att stora delar av året bara är.. borta. Jag kan inte minnas. Vill kanske inte minnas hur jag faktiskt mådde. Jag hade en jobbig månad igen, men av vad jag kan se hade jag även den här gången människor i min närvaro som fick mig att kämpa lite till. Men varken om jag läser här på bloggen eller tittar på instagram hittar jag särskilt mycket. Jag mådde dåligt, var mest hemma. Ser inte ut som om att jag gjorde någonting under mars egentligen.

April.
Jag fyllde arton, och var extremt besviken på, ja, allt? Skulle ha firat riktigt ordentligt, men hittade ingen lokal så blev en liten mysig tjejkväll istället. Som sagt, mysigt, men jag hade velat festa till det när jag äntligen fyllde arton. Samma helg jag blev firad drog jag dock, för första gången i mitt liv, ut två dagar i rad och drack. Kul! Första dagen var väl, rätt lame, andra dagen riktigt kul. Träffade Natalie inne i stan för första gången på över ett år, och fick lite ny energi. I slutet på april skrev vi äntligen på kontraktet för vår första egna lägenhet, och flyttade in där.

Maj.
I början av maj hade vi vår inflyttningsfest och jag hade bestämt mig för att bli kanonfull! Det blev jag, och jag hade en jätte rolig kväll. Dagen efter hade vi vår första "tvättdag" och jag var superbakis. Men det gick ändå. Fick strax efter det världens jävla förkylning + öroninflammation, så låg hemma och mådde piss för det istället. I övrigt verkar det som att jag drack en heldel igen, Pontus och Natalie var och hälsade på äntligen och vi skulle haft en fest men mja.. Blev ingen fest, men hade en grym kväll med helt underbara människor. Spenderade många kvällar på balkongen med vin och en kär vän. Så många minnen från den där balkongen, bra minnen. Tror jag mådde rätt bra i maj ändå, om jag jämför med tidigare månader under samma år. Hoppade även av skolan i slutet av maj.

Juni.
Minns absolut ingenting av de två första veckorna i juni! Förutom att jag var på de första mötena ang. gastric bypass operationen, men det blev ju inte av, så vill inte ens skriva något om det. Och så åt jag glass i hamnen, men det är ju knappt ens värt att skriva här hah.. 14-15 juni var Summerburst och jag står fortfarande fast vid att det är ett av mina absolut bästa minnen från 2013, jag hade en helt fantastisk helg, allt som allt. Annars gjorde jag egentligen ingenting speciellt i juni, förutom att jag och Sonny firade 4 år tillsammans den 25:e.

Juli.
Jag kan inte minnas att jag gjorde något speciellt i juli. Jag minns flera speciella kvällar tillsammans med några speciella människor. Men allt som allt kan jag inte säga hur månaden var egentligen. Mådde väl helt okej antar jag. Varken bra eller dåligt, skulle jag tro.

Augusti.
I början av månaden var jag för första (och enda gången so far, känner mig seriöst helt hopplös) på krogen. Var inte särskilt mycket dricka dock, var inte ens lullig. Så skulle mest räkna det som en mysig tjejkväll. Träffade även Sofia för första gången på väldigt länge. Det här var den sista månaden jag faktiskt träffade folk. Har träffat en enda vän sen i augusti, så det var väl här allting vände till helvetet igen. Vi fick veta att vi inte skulle få bo kvar i lägenheten längre och ja, allting sket sig helt enkelt.

I september började jag förändra saker och ting. Försökte börja tänka på vad jag åt, var ute mycket och tränade hemma. Hade bestämt mig för att även om allting skiter sig, skulle jag inte ge upp. Hade egentligen ingen motivation, men vägrade ge upp. Jag började även få lite kontakt med en tjej som också kämpar på med sin viktresa.

Oktober.
Var för första gången på SÖS överviktsenhet (nu i januari ska jag äntligen dit igen, varit ett uppehåll med tanke på hur jag mått) och det kändes jätte bra. I övrigt levde jag i en otroligt påfrestande situation. Mådde riktigt, riktigt dåligt. Visste inte var vi skulle bo och jag hade ingen där som stöttade mig i all ångest. Så det var tungt. Den 22 oktober skrev vi äntligen på ett förstahandskontrakt för en stor, fin lägenhet och jag trodde allt skulle vända. Vilket det gjorde, ett tag. Jag var verkligen glad och lycklig i några veckor. Den 23 oktober var det sju år sen pappa dog, så oktober var hursomhelst en tung månad.

November.
Den första november flyttade vi in i den nya lägenheten! Jag tyckte fortfarande att allting såg ljust ut och jag var glad, gladare än på länge. Men mycket fortsatte vara som vanligt. Jag var isolerad och tillsist brast allt igen. Jag kämpade på men tillsist blev jag påmind om allt det där jobbiga igen ändå. Och jag förstod, med hjälp av min psykolog att när man mått dåligt i över sju år, blir man inte frisk från varken depression eller social fobi i ett litet kick. De tar tid att läka. Något som var bra den här månaden var att jag äntligen fick kontakt med min bästa killkompis igen, och på riktigt. Vi pratar fortfarande, och jag kunde inte vara gladare över det. Dessutom flyttade vi hit gerbilerna den här månaden och jag påbörjade kartläggning hos Ung i Nynäs, riktigt ordentligt.


December.
Vanligtvis skulle jag säga att december är en bra månad för mig. Jag älskar julen och allt som hör till. Men den har varit piss. Ju längre tiden har gått, desto sämre har jag mått. Det är fortfarande december och ska jag vara ärlig skulle jag gärna somna nu och vakna först i januari. Men ja, finns inte så mycket att säga om december. Jag har ju bara varit hemma.. Vi skaffade faktiskt två katter för några veckor sen nu, och det har väl varit det enda som varit bra, tror jag. Två killar vars ägare fått astma. När vi var och hälsade på fastnade vi direkt och nu bor de med oss, och Bruce blev såklart överlycklig.

Så, vad har jag kommit fram till?
2013 har varit ett riktigt jävla skitår. Ännu ett år av ångest, depression, smärta, socialfobi och en allmänt ostabil omgivning. Det har funnits ljusglimtar! Saker jag kan se tillbaka på och le. Men nästan alla de minnena delar jag med människor jag inte träffat på nästan ett halvår. Det gör mest ont att minnas, och jag vill helst inte.
Jag försöker se fram emot nästa år. Jag har pillat med mina nyårslöften och jag vet vad jag vill uppnå. Jag tänker fokusera på mig själv nästa år. Alla andra år har jag sagt och lovat så mycket, men ingenting har blivit vad det skulle. 2014 tänker jag göra allt för min skull. Jag vill gå ner i vikt, för MIN skull. Jag vill börja må bättre, för MIN skull. Jag vill hitta en arbetsträningsplats, för MIN skull. Jag tänker inte göra det här för någon annan den här gången. Och jag tänker inte fortsätta förlåta människor som inte förtjänar det, jag tänker inte låta någon dra ner mig när jag vet att jag förtjänar att må bra. Jag vill lägga min tid på människor som bryr sig om mig, som vill vara min vän lika mycket som jag vill vara deras.
Jag har gjort fel många gånger under 2013, men jag har lärt mig så himla mycket. Jag tar med mig alla lärdomar in i 2014, men jag tänker försöka lämna all smärta i 2013. Nästa år ska bli mitt år.

Jätte länge sen jag skrev nu igen. Har inte mått bra, har inte orkat. Det är så mycket ångest som hänger i luften. Jag sover knappt. I snitt 3-4 timmar/natt. Om jag somnar, och gör jag det vaknar jag minst 3 gånger per natt. Och flera gånger den senaste tiden har jag gråtit mig till sömns. Jag har nästan konstant ångest och jag börjar bli orolig att jag kommer må lika dåligt den här vintern som förra.

Jag mår verkligen inte bra nu. Det har hänt vissa saker jag är väldigt glad över, bland annat har jag börjat få kontakt med en vän igen, vilket känns jätte bra. Men det är så mycket annat dåligt, och de bra grejerna som finns väger inte upp de dåliga.

Jag tänkte ändå att jag skulle försöka skriva lite mer här nu. Kanske kan det vara bra att få ut alla jobbiga tankar och känslor.. Jag vet inte. Kanske är det värt en chans i alla fall.

Nu ska jag ta och gå till min psykolog, jag hoppas på att hon kan hjälpa mig fixa en läkartid. Har inte ens en fast läkare trots alla mediciner jag äter, och det känns inte särskilt bra. Senare idag har jag även ett möte på Ung i Nynäs. Så med eller utan (ja, utan) en ordentlig sömn har jag en del att göra idag.

Varje år är det en dag på året jag verkligen inte längtar till, som jag snarare hatar av hela mitt hjärta. Det är idag, 23:e oktober. För sju år sen idag dog pappa. Sju år har gått sen jag sist träffade honom, och det gör så jävla ont. Förra året grät jag nästan konstant runt det här datumet. På ett sätt har det nog, just därför, varit bra att jag har haft så mycket annat att tänka på. Jag har inte hunnit reflektera och sörja på samma, intensiva, sätt som förra året. Jag menar inte att jag inte saknar honom lika mycket, för det gör jag. Men sorgen har inte varit sådär fruktansvärt jobbig som de tidigare åren.

Det känns så tomt. Livet. Jag ser tillbaka på alla stunder han inte har varit i mitt liv, och det gör ont. Min 18-års dag, när jag träffade Sonny & när vi förlovade oss, och alla andra gånger. Han kommer inte få vara med på mitt bröllop och följa mig till altaret som jag alltid drömt om, han kommer inte få träffa sina barnbarn. Det gör så inihelvetesjävla ont. Det finns inte ens ord för det. Jag vet att han alltid är med, vi bär honom i våra hjärtan, men jag kommer aldrig mer kunna ha en konversation med honom, jag pratar med honom, ofta, men jag får ju aldrig några svar. Det känns så himla tomt att det är så det är.

Jag tror att när ens föräldrar lever och är friska uppskattar man dem inte på samma sätt. Jag förstår att det är naturligt att som tonåring bråkar man med dem och är mest trött på dem hela tiden. Men när pappa dog, önskade jag att jag hade hunnit visa hur mycket jag älskade honom. Och sen mamma fick bröstcancer lät jag aldrig henne glömma hur mycket jag älskar henne. För en dag, varesig det är nu eller om tjugo-trettio-fyrtio år, kommer vi att förlora våra föräldrar. Allihopa. Därför är det viktigt för mig, att kanske inte varje dag, men ofta, berätta för mamma hur viktig hon är för mig. Det är värt att tänka på i alla fall.

Jag har egentligen jätte mycket att göra, med flytten och så, men idag tänker jag inte bli besviken på mig själv om ingenting blir gjort. Det är okej och mänskligt. Man måste få sörja. Idag är en skitdag, och så är det bara. Lyckas jag få något gjort är jag nog värd en klapp på axeln.

 

Känner ni inte för att läsa ett långt inlägg, kan ni nog sluta läsa nu redan. För nu ska jag äntligen berätta precis vad som har hänt. Men det är nog lika bra att jag tar det från början.

Jag tror de flesta som läser min blogg vet att i slutet av den här sommaren fick vi ett riktigt jobbigt besked. Killen vi hyr lägenheten vi bor i nu berättade att han skulle behöva flytta in här själv, och att om tre månader måste vi ha flyttat. Vi hyr i andrahand och vårat kontrakt säger att uppsägningstiden från hans håll är på tre månader. Vi hade ingenting att säga till om, men eftersom vi haft helt andra förväntningar när vi skrev kontraktet blev det lite av en chock. Han pratade om att han ville hyra ut länge, i minst två år i alla fall. Och vi trodde det skulle fortsätta vara så, och därför har vi inte ens tänkt på det, förrän då.

Vi har sen dess ringt, mejlat och tittat på ett flertal lägenheter. Allting har skitit sig i slutändan. Det har inte blivit någonting och de senaste veckorna har med andra ord min ångestnivå varit skyhög. Jag har inte kunnat slappna av, utan jag har stressat konstant.

Den 24:e september fick vi ett meddelande av en tjej som sa att de hyr av ett lite mindre hyresföretag här i Nynäs, men att de skulle flytta och då blir deras lägenhet tom. Vi mejlade hyresföretaget och fick svaret att de inte kunde svara på ett ungefär var i köplatsen vi låg, eller om det ens fanns en chans att vi skulle kunna få lägenheten. Så vi gav ju helt och hållet upp den drömmen, innan den ens hade hunnit bli något. Tills för 11 dagar sen.

Den 10:e oktober fick vi ett mejl att de kunde erbjuda lägenheten till oss. Vi trodde det var ett skämt först. Vi hade ju gett upp, accepterat att vi skulle få flytta in i mammas och Jannes gästrum. Samma kväll var vi och tittade på lägenheten och fastnade så snart vi kommit in hallen. Lägenheten vi bor i nu är två rum på 37kvm. Ni kan ju tänka er, det är inte stort. Sovrummet är knappt ett rum, sängen tar upp hela rummet, förutom en liten gång på sidan. När vi klev in i den här lägenheten kändes det som ett slott. Samma antal rum, men 62 kvm. Alltså, för oss kändes det verkligen gigantiskt.

Det fanns ingenting med den här lägenheten vi inte älskade, plus det faktum att det är en förstahandslägenhet. Det innebär att man inte behöver oroa sig för att hyresvärden plötsligt vill ha sin lägenhet, utan betalar du din hyra och sköter dig rent allmänt får du bo kvar, tills du själv väljer att flytta. Men allt hopp och all glädje försvann igen.

Den 17:e oktober fick vi ett mejl där det stog att hyresvärden tyvärr sa nej till att skriva hyreskontrakt med oss. Jag blev så jävla ledsen, besviken och ja, rent ut sagt förkrossad. Vi hade snubblat på målsnöret. Allt detta för att Sonny har en praktiklön och jag är sjukskriven. Det går med andra ord inte att se att vi har en inkomst. För mig rasade hela världen. Men Sonny gick och pratade med de som jobbar där, och förklarade hur det ser ut. Vi fick svaret att vi skulle få vänta, igen. Så jag gick till min psykolog (gissa om jag var glad att jag hade en tid just den dagen..) och Sonny iväg för att prata med ABF om sin praktik. När jag kom hem igen hade vi fått ett mejl. Hela jag skakade när jag skulle läsa det. 

Med en himla massa trixande hade det löst sig. Mot alla odds. Jag kan fortfarande inte tro att det är sant helt ärligt. Så ja, idag har vi varit och skrivit på kontraktet. Den 1:a november (fredag nästa vecka) flyttar vi in. Lägenheten ligger på Kaptensgatan här i Nynäshamn, och den är allt jag önskat mig. Det är ett förstahandskontrakt, två stora rum, stor hall, klädkammare och en altan. Kommer självklart att uppdatera senare med bilder etc. Jag kan äntligen börja se en ljusare framtid. Äntligen är det min tur att få en chans att må bra. Jag säger bara en sak: Livet - HÄR KOMMER JAG!

jag gråter, skakar, mår illa och har svårt att andas.
jag vet ju själv hur dåligt jag faktiskt mår nu.
jag började se ljuset i slutet på tunneln,
nu ser jag bara mörkret.
helvete, vad rädd jag är.
jag vågar inte hoppas på att allt ska gå bra,
jag klarar inte av den besvikelsen en gång till.
men jag vill ju det här, mer än något annat!
har jag redan glömt bort det,
att man måste fortsätta vara positiv?
jag har inte glömt det,
jag skyddar bara mig själv från att bli förkrossad, igen.
med tårar i ögonen och ångest i bröstet,
är det så det är menat att jag ska leva?
det måste ju snart vara min tur att få må bra,
eller nej,
min tur att få en chans att börja må bra.
snälla.

4 år, 2 månader, 4 dagar, 9 timmar och 18 minuter. Så länge har vi varit du och jag. Så länge har jag älskat dig av hela mitt hjärta. Ända från första dagen har jag älskat dig. Jag visste redan då att det var du och jag. Att jag hade hittat rätt och att det var meningen att det skulle vara vi. Visst, alla som känner oss vet att vi haft våra problem, upp- och nergångar, men vi har alltid hittat tillbaka till varandra. Hur många kan säga att de gång på gång löst sina problem? Vi kan det i alla fall.

Jag vet att många som kände mig då det blev vi trodde att du bara skulle utnyttja mig, att det aldrig skulle hålla. När det brast mellan oss så tyckte många "vad var det jag sa?", men vi löste det med. Nu har det gått mer än 4 år. Det känns lite som att de där människorna hade fel.

Den senaste tiden har varit svår, jobbig. Det har varit alldeles för mycket bråk och ledsamheter. Men de senaste dagarna har jag börjat känna något igen, något jag inte känt på jätte länge. Det där pirret, den där varma känslan i bröstet när man ser på sin älskade och bara känner kärlek. Jag har aldrig någonsin slutat älska dig, men jag har tappat hoppet på att du älskar mig några gånger. Nu känner jag mer och mer att du visst älskar mig, problemet är bara att du har svårt att visa det.

Om och om igen tänker jag på allt vi delat. Jag har delat nästan alla mina lyckligaste minnen med dig. Vi har bott tillsammans i fyra år. Vi har förlovat oss. Jag flyttade hemifrån med dig. Vi har en hund tillsammans. Det är bara alla stora grejer vi gjort. Det går inte ens att få ner alla mindre grejer. Och än är vi inte klara. Du är mannen jag vill gifta mig med och bli gammal tillsammans med. Jag vill att du är pappan till mina barn. Jag vet vad alla tänker, att jag är alldeles för ung för att veta det och känna så. Men så är det inte. Har man delat fyra år tillsammans, delat så otroligt många sorgliga och fantastiska händelser, kämpat sig igenom alla problem, så vet man. Det är vi mot världen.

Det enda jag vill komma fram till är att jag älskar dig. Jag kan säga det en miljon gånger och det skulle ändå inte räcka. Du är allt jag vill ha. Så länge som vi har varandra, vet jag att jag kan klara vad som helst. Det finns ingen tvekan. Bara jag har dig vid min sida, så kommer jag ta mig igenom den här depressionen. Jag vet att jag kan överleva när du älskar mig. Du är allt för mig. ♥

 

Jaha. Nu har jag varit min allra sista gång på PRIMA. Träffade Liselotte en sista gång. I över tre år har jag träffat henne, och i mer än fem år har jag gått till BUP/PRIMA (samma lokal). Jag kommer sakna henne så ruskigt mycket. När jag gick därifrån hade jag tårar i ögonen och en klump i halsen. Den bästa samtalskontakten jag någonsin har haft.
Jag har lärt mig så himla mycket på de här åren. Jag har lärt mig saker om mig själv, om ångest, om tankar, mindfullness, KBT och så vidare. Jag har kommit så himla långt, och ändå har jag bara tagit mig en liten bit på min resa. Det är en lång väg kvar, men jag är så tacksam för kontakterna jag haft på PRIMA, min läkare Åsa och min socionom Liselotte. Jag har växt som person tackvare de här människorna, hur tackar man för det?
Senare idag ska jag ju till Capio och träffa någon, vem vet jag inte som jag skrev förut, och jag är orolig. Jag är rädd för att det inte ska fungera lika bra, för att jag inte ska trivas med alla personer jag kommer träffa, rädd för att terapin inte kommer fungera. Jag oroar mig förmodligen mer än jag borde.

Jag har varit vaken sen nio imorse, vanligtvis skulle jag inte ens ha vaknat nu ens. Men 10.30 skulle jag träffa min nya läkare på Capio (visade sig förstås att jag förmodligen inte kommer få träffa henne igen, utan någon annan läkare). Hon frågade allt det vanliga, om självmordstankar, mediciner, uppväxt, mående idag osv. Tillsist kom vi fram till att jag ska träffa en psykolog (om några månader) och göra en utredning för eventuell diagnos och för att se om KBT kan vara något att prova på igen, träffa en läkare igen om 1-2 månader typ, och att jag ska få en samtalskontakt. Sen fick jag ytterligare en ny medicin, en antidepressiv. Den ska tydligen vara "uppiggande" och ska få en att vilja ta initiativ till saker igen. Får se om det är något bra eller inte. Jag hoppas det.
Annars är det mycket som händer på en och samma gång. Nu när jag sitter och skriver det här är Sonny och skriver på papper om uppsägning av lägenheten. Senast den 15:e november ska vi ha flyttat. Känns så hopplöst och sorgligt. Kan livet sluta slå omkull mig? Jag vill bara få en chans att hinna andas ut.
Jag måste försöka skriva ett CV och söka jobb så att ABF inte kastar ut mig. Dock nu snart så ska jag skrivas in i Ung i Nynäs, så får vi se om de kan göra något vettigt.
Nästan alla mina vänner börjar skolan på måndag, och jag är så himla glad att jag inte ska göra det. Hur det än är så är jag glad att jag gjorde valet och hoppade av. Jag tror många såg mig som svag och nån som bara gav upp. Jag tror inte att de tänker på att jag var sjukskriven för depression från december till maj. Att försöka ta igen allt jag missat under de månaderna, känns omöjligt med tanke på att jag fortfarande mår dåligt. Tänk på hur mycket de flesta känner att de missat när de bara varit borta några dagar från skolan. Jag vill börja plugga igen sen när jag är motiverad, kanske till våren. Jag vill läsa psykologi. Och gärna något som kanske kan ge mig en möjlighet att jobba med djur i framtiden.
Nu blev det ett jätte långt inlägg känns det som. Lite vettigare än det brukar vara i alla fall!