» tomt
Lika tomt som det varit här på bloggen den senaste tiden har det varit i mitt hjärta.
Jag känner mig som den ensammaste människan i hela världen.
Till och med kärleken har jag börjat ge upp hoppet på.
Det känns som om att sakta men säkert faller min värld ihop.
Sakta men säkert faller hela jag ihop.
Jag hittar inte orken, motivationen.
Jag vill knappt må bra längre, för jag ser inte vad som skulle göra det bra.
Det är enkelt att ljuga, le lite och säga att allt är bra,
när någon väl frågar hur jag mår.
Det är automatiskt. Jag tänker inte ens efter.
Döljer allt bakom ett leende. Eller ännu lättare; en glad smiley.
Jag har en enda människa just nu som jag känner är äkta.
Och det är inte någon av människorna som jag bor med.
Det känns som om alla kan säga de lätta orden "jag finns".
Men sällan är det någon som bevisar det,
inte ens den som stått vid min sida och fyllt mitt hjärta i snart fyra år.
Jag litar inte på någon längre, jag vågar inte.
Vet inte ens hur jag ska kunna släppa in någon i mitt liv.
När ni träffar mig ser ni en glad tjej. Jag är mästare det.
Jag har mått dåligt i drygt sju år. Mer eller mindre,
kanske mer än mindre. Man lär sig, eller i alla fall jag.
Jag fick lära mig att det inte var okej att må dåligt.
Vänner jag haft har lärt mig att det inte var okej.
Nu när jag väl försökt visa hur långt det faktiskt gått, ser ingen längre.
Kanske orkar ingen, eller så tror de inte på det. Kanske är jag för otydlig.
Jag vet inte om jag vill mer. Jag ser inte anledningen.
Det som känns sorligt med att vara såhär ärlig, vet ni vad det är?
Att så många som läser det här, kommer bara se en attentionwhore.
Jag söker inte uppmärksamhet. Jag ropar inte efter det.
Jag ropar efter hjälp.
Jag känner mig som den ensammaste människan i hela världen.
Till och med kärleken har jag börjat ge upp hoppet på.
Det känns som om att sakta men säkert faller min värld ihop.
Sakta men säkert faller hela jag ihop.
Jag hittar inte orken, motivationen.
Jag vill knappt må bra längre, för jag ser inte vad som skulle göra det bra.
Det är enkelt att ljuga, le lite och säga att allt är bra,
när någon väl frågar hur jag mår.
Det är automatiskt. Jag tänker inte ens efter.
Döljer allt bakom ett leende. Eller ännu lättare; en glad smiley.
Jag har en enda människa just nu som jag känner är äkta.
Och det är inte någon av människorna som jag bor med.
Det känns som om alla kan säga de lätta orden "jag finns".
Men sällan är det någon som bevisar det,
inte ens den som stått vid min sida och fyllt mitt hjärta i snart fyra år.
Jag litar inte på någon längre, jag vågar inte.
Vet inte ens hur jag ska kunna släppa in någon i mitt liv.
När ni träffar mig ser ni en glad tjej. Jag är mästare det.
Jag har mått dåligt i drygt sju år. Mer eller mindre,
kanske mer än mindre. Man lär sig, eller i alla fall jag.
Jag fick lära mig att det inte var okej att må dåligt.
Vänner jag haft har lärt mig att det inte var okej.
Nu när jag väl försökt visa hur långt det faktiskt gått, ser ingen längre.
Kanske orkar ingen, eller så tror de inte på det. Kanske är jag för otydlig.
Jag vet inte om jag vill mer. Jag ser inte anledningen.
Det som känns sorligt med att vara såhär ärlig, vet ni vad det är?
Att så många som läser det här, kommer bara se en attentionwhore.
Jag söker inte uppmärksamhet. Jag ropar inte efter det.
Jag ropar efter hjälp.
Trackback
