Jaha. Nu har jag varit min allra sista gång på PRIMA. Träffade Liselotte en sista gång. I över tre år har jag träffat henne, och i mer än fem år har jag gått till BUP/PRIMA (samma lokal). Jag kommer sakna henne så ruskigt mycket. När jag gick därifrån hade jag tårar i ögonen och en klump i halsen. Den bästa samtalskontakten jag någonsin har haft.
Jag har lärt mig så himla mycket på de här åren. Jag har lärt mig saker om mig själv, om ångest, om tankar, mindfullness, KBT och så vidare. Jag har kommit så himla långt, och ändå har jag bara tagit mig en liten bit på min resa. Det är en lång väg kvar, men jag är så tacksam för kontakterna jag haft på PRIMA, min läkare Åsa och min socionom Liselotte. Jag har växt som person tackvare de här människorna, hur tackar man för det?
Senare idag ska jag ju till Capio och träffa någon, vem vet jag inte som jag skrev förut, och jag är orolig. Jag är rädd för att det inte ska fungera lika bra, för att jag inte ska trivas med alla personer jag kommer träffa, rädd för att terapin inte kommer fungera. Jag oroar mig förmodligen mer än jag borde.