» -
Jag mår så jävla dåligt. Jag har inte mått såhär dåligt sen i vintras när jag hamnade i den värsta depressionen jag någonsin haft. Jag har konstant oro och ångest. Ingenting löser sig, utan allt faller isär. Jag är rädd, ensam och ångestfylld. Men jag låter aldrig mig själv brista totalt. Några tårar, en början till en panikångestattack, men sen hejdar jag mig själv. Jag får inte visa mig svag igen.
Jag vet inte var jag ska ta vägen eller vem jag ska vända mig till längre, jag känner mig ensammast i världen och vågar inte ens kontakta någon. "Var inte jobbig nu igen, kräv inte, tjata inte. Ingen vill ha med dig och göra ändå!" Jag vet inte om det är sanningen, men det är vad alla mina inre demoner fått mig att tro. Att ingen ens vill vara min vän längre, och jag undrar hela tiden vad jag gjorde fel. Jag saknar alla jag stått nära det senaste året men jag vågar inte ens skicka ett sms till någon längre. Rädd för att mina allra värsta mardrömmar ska bli verklighet. Rädd för att jag faktiskt är så meningslös som jag intalat mig själv.
Det där konstanta trycket över bröstet, rädslan att bli lämnad och känslan av att ingenting har någon mening, det var ju sånt jag hade jobbat bort. Jag hade ju kommit längre än såhär! Men nu har allt brustit. Jag hade samlat ihop mitt liv till en prydlig hög, och plötsligt kom något och bara slog omkull högen, spred ut alla bitar över hela golvet, stampade på dem och lämnade mig sittandes där alldeles själv så att jag fick börja om på nytt. "Tillbaka på noll igen, precis där du hör hemma din patetiska varelse." Jag tror mer och mer på vad rösterna i mitt huvud säger.
Trackback
