jag gråter, skakar, mår illa och har svårt att andas.
jag vet ju själv hur dåligt jag faktiskt mår nu.
jag började se ljuset i slutet på tunneln,
nu ser jag bara mörkret.
helvete, vad rädd jag är.
jag vågar inte hoppas på att allt ska gå bra,
jag klarar inte av den besvikelsen en gång till.
men jag vill ju det här, mer än något annat!
har jag redan glömt bort det,
att man måste fortsätta vara positiv?
jag har inte glömt det,
jag skyddar bara mig själv från att bli förkrossad, igen.
med tårar i ögonen och ångest i bröstet,
är det så det är menat att jag ska leva?
det måste ju snart vara min tur att få må bra,
eller nej,
min tur att få en chans att börja må bra.
snälla.