Jag försöker pyssla ihop dagarna, försöker hålla mig själv ständigt upptagen för att inte lämnas ensam med tankarna. Jag har insett att det är så illa att vi kommer stå bostadslösa om en och en halv månad, och börjar jag ens gå i de tankebanorna så kraschar allt. Hade jag inte haft min familj nu hade jag redan gett upp. Och trots att jag har det är jag orolig för vad som kan komma att hända. Jag vet inte hur man lever. Nej, det är sant. Jag har mått dåligt så länge att jag inte vet hur en normal vardag ser ut. Hur kunde jag någonsin låta mig själv falla såhär långt ner?