Depression. Finns det någon definition på vad det är?
Är det verkligen möjligt att må såhär dåligt?
Jag trodde inte det. Inte förrän nu.
Värre för var dag som går. Ångest.
Tårar. Hat som är riktat både mot mig själv och världen.
Mörkret omfamnar mig konstant.
Jag hittar inte ut härifrån. Jag ser inte lyckan, alls.
Byten av mediciner. Läkarbesök.
Funderingar om inläggning. Både från mig och läkare.
"Har du tankar på att ta ditt liv? Eller att skada dig?"
Det är klart jag inte säger precis som det är.
"Det enda jag vill är att ligga kvar i sängen med täcket över huvudet."
Jag vill egentligen ingenting. Jag har tappat greppet om livet.
Ser inte meningen med att fortsätta kämpa längre.
Jag ser inte meningen med något. Jag har tappat lusten.
Försöker ständigt minnas hur det känns att må normalt.
Försöker se hur "alla andra" som inte har problem mår.
Undrar hur det känns. Kan inte ens tänka mig.
Funderar på hur man ska förklara för någon som mår så,
hur det känns att må så som jag gör.
Förklarade det en gång såhär:
tänk dig att du är på väg att drunkna,
men du lyckas hela tiden hålla huvudet strax ovanför ytan.
Skillnanden nu är att jag bara små korta stunder lyckas andas.
Hela tiden annars så är jag under ytan.
Jag vill bli räddad.

Tro det eller ej, kära bloggläsare, men jag lever!
Jag suger på att uppdatera och skriva här, men det har minst sagt hänt endel i mitt liv.
Jag har återigen hamnat i en depression, fått nya antidepp piller, nya piller för magen etc..
Jag har firat världens bästa nyår (och haft den jävligaste baksmällan i mitt liv),
jag har flyttat, jag har fått min artonårspresent (en liten hundvalp som förgyller mitt liv,
han har en helt egen blogg: www.busbruce.blogg.se),
jag har låtit skolan gått åt helvete och once again försökt lova mig själv att ge det ett nytt försök,
jag har börjat planera min artonårsdag, sommarlovet och mitt liv,
jag har firat fyrtiotre månader tillsammans med Sonny, jag har börjat ta tag i viktnedgången,
och jag har börjat gå i terapi igen för att komma ur den här helvetes depressionen.
Jag har försökt leva. Det går inte så jätte bra. Men jag har motivation att försöka.
Jag vill inte må såhär. Jag vill bli frisk. Lycklig. Smalare. Vackrare. Normalare.
Jag tänker inte ge mig förrän jag står längst upp igen,
förrän jag klättrat hela vägen upp utan att falla ner någon gång längs vägen.
Jag har fått lära mig att ingenting är omöjligt, bara man vill. Och jag vill.
Förresten tror jag aldrig att jag använt ordet "jag" så många gånger i ett blogginlägg.
Och JAG ska fan ta och ändra min header. Den är gammaaaaaal.
Nu tänker jag låta sömntabletterna ta mig till drömmarnas land istället för att sitta här och grubbla.
God natt världen.

 

Nu ikväll känns det äntligen lite lite bättre.
Trycket över bröstet har släppt och jag vågar andas.
Tårarna är inte alltid på gränsen att rinna över.
Det är definitivt inte bra än, men bättre.
Jag hoppas bara nu. Tror ingenting, men jag hoppas.

Jag får känslan av att jag ljög för mig själv i det förra inlägget,
ljög för att orka ta mig iväg. Jag kan inte avgöra om det var bra eller inte.
Ångesten äter upp mig och beroendet jag jobbat så hårt för att minska,
ökar allt mer mot min vilja. Jag vill försvinna. Nu, medsamma.
Jag tror faktiskt inte att jag kommer klara det här. Jag tror inte det.
Allt för många gånger har jag legat på botten,
kämpat mig upp och fallit ner igen. Jag har klarat det.
Och jag har fått höra många gånger att jag är stark som gjort det,
men ingen kan vara stark i en evighet. Och det finns en gräns,
en gräns för antalet gånger man orkar resa sig igen.
Jag tror min gräns går här.

Hur svårt saker och ting än är,
vet jag innerst inne att det bara är att bita ihop.
Jag antar att jag bara har svårt att plocka fram det där,
plocka fram sidan av mig som orkar kämpa mot det dåliga.
Men jag har hört att ingenting är omöjligt, så det är bara att försöka.

Jag höll hårt i Sonny's hand hela bussresan imorse för att inte låta tårarna rinna över.
Igår kom lillebror och undrade hur jag mådde.
"Gråter du?"
Jag skakade på huvudet.
"Är du ledsen?"
Jag skakade på huvudet igen.
"Men har det hänt något?"
"Nej.."
"Vad är det då?"
"Inget.."
"Är det säkert?"
"Ja.."
Sekunden efter att han lämnat rummet rann tårarna.
Jag börjar bli en jävel på att dölja saker för människor.
Det är bara att le och säga att allt är okej så tror folk på det.
Hur jobbigt saker än är att prata om,
önskar jag att någon nångång såg igenom den där fasaden.
Såg att leendet inte är äkta, för tittar man efter ser man det.
Ett äkta leende syns i ögonen, ett falskt gör inte det.

Dags att försöka sova tror jag.
Jag är egentligen livrädd för morgondagen.
Rädd för att alla mardrömmar ska besannas.
Men jag vet att det bara är att bita ihop och försöka ändå..

Konstigt att saknad kan växa på det här sättet.
Det gör ont. Hela tiden. Jag vet inte om jag klarar det här.
Det är tomt. På så kort tid har det förändrats.
Jag har aldrig saknat någon såhär.. Fort?
Hur tar man tag i saker man egentligen inte vågar?

Jag vet inte vad det är med mig längre.
Jag har haft konstant ångest i fler dagar nu.
Gråtit flera gånger om dagen.
Jag vet inte vad som händer,
jag vet bara att jag inte klarar det mer.

Om det bara vore lika lätt som alla tror och säger.
Det är det inte. Och det kommer aldrig att vara det.
Det känns som att jag faller och att det aldrig tar slut.
Som om att fallet aldrig kommer dämpas av något.
Och som om att jag kämpat helt i onödan.
"Det är en liten grej" "Sluta förstora upp allt"
"Överdriv inte hela tiden"
För mig är det en stor sak. Så är det bara.
Och det gör så inihelvetes jävla ont.

Ett ämne som är hundra gånger känsligare än jag förr trodde.

Men jag låg och funderade på det igårkväll, rent allmänt.
Det känns som om det finns två sidor, nästan som två lag.
I min umgängeskrets finns det både folk som inte dricker, och de som gör det.
Redan innan jag började dricka ansåg jag att det är upp till var och en,
vill man dricka så gör man det, vill man inte så avstår man.
Så enkelt är det. Jag tycker fortfarande likadant nu som jag gjorde då.
Att man accepterar varandra, vilken "sida" man än står på.
Men det är inte riktigt så, inte från allas håll åtminstone.
Jag vet ju att jag själv tycker att man gör som man vill,
men jag har fått skit för att jag väljer att dricka.
Ja, alkohol kan vara farligt. För organen, och man kan bli beroende.
Det är farligt, absolut. Men av alla jag känner som dricker,
har det gått riktigt illa för en. Han blev magpumpad.
Men han fick inga bestående men. Några som jag vet,
eller känner lite halvt, har gått över till tyngre saker.
Men av alla dem jag umgås med, sköter alla sig.
Det blir drama ofta, tårar, tjafs.
Dock har ingen någonsin börjat slåss,
eller gjort något annat dumt. Aldrig har någon gjort något de verkligen ångrat.
Inte som jag vet om. Jag har också gjort dumma grejer,
men ingenting som lett till något dåligt senare.
De flesta minnena jag har med alkohol inblandade är roliga.
Jag har nog, se det som tragiskt om ni vill, aldrig så kul som när jag dricker.
I mina ögon är det roligt, ett sätt att släppa taget om verkligheten en stund.
Många som inte dricker undrar varför man gör det.
Personligen tror jag att det är jävligt individuellt.
De flesta gör det nog ändå för att bli glada, för att ha kul.
För att man kan släppa loss mer som onykter.
Det är också olika från person till person, utan tvekan,
jag vet att jag själv inte kan släppa loss på samma sätt utan alkohol.
Särskilt inte bland människor jag inte känner särskilt väl.
Alkohol är i mina ögon något som gör folk mer sällskapliga.
Det är väldigt socialt. Precis som att röka.
Nej, jag röker inte, och jag anser att även det är upp till var och en.
Ändå ser jag det som en väldigt social grej.
"Ahmen ska vi ta en cigg då?" och sen står man där och snackar skit.
Jag tror att man måste se lite lättare på det här med alkohol.
Självklart kan det finnas andra saker som ligger bakom till att man är negativ till det.
Människor man känner som har ett alkoholberoende till exempel.
Jag tror definitivt det är en orsak som skapar rädsla.
Däremot tror jag också att många bara har bestämt sig för att det är "fel".
Utan att ens ha provat så vet de bara att det gör folk dumma i huvudet.
Nej, jag pekar inte ut någon, och jag dömer ingen.
Precis som jag inte tycker att man ska döma de som valt att dricka alkohol.
De som väljer att inte göra det, jaha, so what?
Det påverkar ju inte mig, bara dem själva.
Och jag har aldrig ställt till med problem för någon som varit nykter när jag inte varit det.
Isåfall har jag i alla fall inte blivit informerad om detta.
Nåja, jag kände bara att jag verkligen ville få ut det här.
Pusshejochalltsåntdära.

Jag har allvarligt svårt att förstå att det är flera som fortfarande tittar in här varje dag?!

Fina ni är.
Jag har ångest, som bara den. Jag vill inte börja skolan imorgon.
Sommaren flög förbi, och jag gjorde ingenting.
Ingenting roligt, och jag hann inte ikapp med skolarbetet.
Ibland hatar jag mig själv för att jag aldrig kommer igång med nåt. 
Förhoppningsvis hinner jag med resten denna veckan,
jag hoppas nämligen innerligt att det inte blir så mycket skit denna veckan redan.
Minst taggad är jag över att vi tycks ha fått rätt dålig lärare,
och schemat är inte superroligt direkt heller för den delen.
Nåja, vi får väl se vad som händer. Annars har det inte hänt mycket.
Jag har varit magsjuk (yey..) och that's it typ hah.
Har träffat lite kompisar, sovit hos Emmy, försökt glömma att skolan börjar..
Fy bubblan. Tråkigaste sommaren någonsin tror jag?
Nästa sommar är vårat sista sommarlov, så jag hoppas vi tar bättre vara på det.
Nu kommer mörkret, kylan och alla sena dagar i skolan,
och istället för att roa mig och ladda batterierna inför hösten,
sov jag mig igenom sommarlovet i princip. KUL TJEJ SÄGER JAG BARA.
Jag är nog lite bitter. Fast det får man vara ibland.
Puss på er.

Det är svårt nu. Alla val, funderingar, tankar. Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen.
Jag väntar, hoppas. Försöker, gör vad jag kan. Livrädd för att misslyckas.
Tänk om det inte räcker? Tänk om jag inte duger?
Vad ska jag välja, vilken väg ska jag gå?
Hur ska jag veta vad som är det bästa för mig, tänk om jag väljer fel?
Jag trodde det här skulle bli den bästa sommaren någonsin, den lyckligaste.
Jag hade fel, igen. Fan, jag försöker vara positiv, jag gör vad jag kan.
Men i slutändan är jag ändå bara bitter, sur, ledsen och irriterad.
Istället för att se vad som går bra, ser jag felen. Det negativa.
Kanske jag borde fylla den här bloggen med glada inlägg istället.
Lyckliga små inlägg med fina bilder, från glada stunder.
Kan tänka mig att de trogna personer som faktiskt tar sig tid att läsa,
inte blir särskilt glada. Sorry bro, just gotta get the shit out you know.
Och så ett sista litet tack till alla som finns där för mig, ni är bäst. ♥





But life, this one is for you.

Om det ändå vore så enkelt. Jag biter ihop, kämpar lite extra.
Vet att det inte räcker till, vet att jag måste bestämma mig på riktigt.
Inte oroa mig i onödan, få det jag måste gjort, och fokusera på nuet.
Jag kommer aldrig ta mig igenom det här annars. Det är bara att kämpa på.
Någon gång måste lyckan vända sig åt mitt håll, annat är inte rimligt.
Jag kommer bli lycklig en dag, det vet jag. Jag vet bara inte vilken dag.
Och som jag väntar på den dagen. Å jo, jag vet också om det.
Att man måste kämpa för att kunna nå lyckan, att man inte bara kan vänta.
Men jag skulle behöva en liten knuff på vägen. Något som motiverar mig,
som inte bara tvingar mig att ta mig igenom dagarna.
Jag letar så fruktansvärt mycket efter den där motivationen,
men jag tycks inte hitta den. Kanske den bara kommer till mig,
om jag slutar leta och låter den komma till mig istället.