Var på prima idag, träffade min läkare. Mamma var med som vanligt. Vi pratade lite kort om hur jag mår.. Sen nämnde mamma att hon är orolig för att jag fastnat i sorgen efter pappa och BAM. Jag brast. Tårarna rann över. Jag kände smärtan i hela bröstkorgen och jag hatade återigen hela världen för att livet är så orättvist.
Jag vet att det är sant. Fem år senare sitter jag fortfarande lika fast i sorgen. Jag känner mig otröstlig. Jag vill ha tillbaka min pappa och det svider precis lika mycket idag. Kanske hade jag behövt någon som pratade mer med mig om det. Utanför familjen. Kanske alla psykologer jag träffat borde försökt hjälpa mig att komma ur det. Kanske hade jag kunnat göra något mer själv. Jag vet bara inte vad.
Nu ska jag träffa Liselotte, min terapeut, precis i början av december för att försöka börja trassla mig ur den här sorgen. När jag fyller arton får jag inte går mer på prima eftersom det är ungdoms psykiatri, så lite drygt fem månader har jag kvar där.
Jag är rädd för livet. Rädd för att försöka jobba mig igenom allt det som gör så ont. Jag vet inte hur jag ska klara det här. Jag orkar inte vara stark längre. Jag är inte superwoman och efter fem år av problem tar det emot att fortsätta kämpa.
Min läkare skrev ett intyg till skolan, för att bevisa att jag faktiskt inte mår bra. Jag skolkar inte. Jag har det bara tungt nu. Problemen men magen i kombination av att jag mår dåligt har fått mig att tappa orken. Men jag får känslan av att lärarna inte tror på mig.
Kanske behöver jag mina vänner mer än någonsin nu. Om jag ska orka ta mig ur det här på riktigt. En kram. Ett sms. Ett leende. Små bevis på att jag betyder något, på att det finns människor på min sida som hoppas och tror på mig.