Jag höll hårt i Sonny's hand hela bussresan imorse för att inte låta tårarna rinna över.
Igår kom lillebror och undrade hur jag mådde.
"Gråter du?"
Jag skakade på huvudet.
"Är du ledsen?"
Jag skakade på huvudet igen.
"Men har det hänt något?"
"Nej.."
"Vad är det då?"
"Inget.."
"Är det säkert?"
"Ja.."
Sekunden efter att han lämnat rummet rann tårarna.
Jag börjar bli en jävel på att dölja saker för människor.
Det är bara att le och säga att allt är okej så tror folk på det.
Hur jobbigt saker än är att prata om,
önskar jag att någon nångång såg igenom den där fasaden.
Såg att leendet inte är äkta, för tittar man efter ser man det.
Ett äkta leende syns i ögonen, ett falskt gör inte det.