Om det ändå vore så enkelt. Jag biter ihop, kämpar lite extra.
Vet att det inte räcker till, vet att jag måste bestämma mig på riktigt.
Inte oroa mig i onödan, få det jag måste gjort, och fokusera på nuet.
Jag kommer aldrig ta mig igenom det här annars. Det är bara att kämpa på.
Någon gång måste lyckan vända sig åt mitt håll, annat är inte rimligt.
Jag kommer bli lycklig en dag, det vet jag. Jag vet bara inte vilken dag.
Och som jag väntar på den dagen. Å jo, jag vet också om det.
Att man måste kämpa för att kunna nå lyckan, att man inte bara kan vänta.
Men jag skulle behöva en liten knuff på vägen. Något som motiverar mig,
som inte bara tvingar mig att ta mig igenom dagarna.
Jag letar så fruktansvärt mycket efter den där motivationen,
men jag tycks inte hitta den. Kanske den bara kommer till mig,
om jag slutar leta och låter den komma till mig istället.