Jag får känslan av att jag ljög för mig själv i det förra inlägget,
ljög för att orka ta mig iväg. Jag kan inte avgöra om det var bra eller inte.
Ångesten äter upp mig och beroendet jag jobbat så hårt för att minska,
ökar allt mer mot min vilja. Jag vill försvinna. Nu, medsamma.
Jag tror faktiskt inte att jag kommer klara det här. Jag tror inte det.
Allt för många gånger har jag legat på botten,
kämpat mig upp och fallit ner igen. Jag har klarat det.
Och jag har fått höra många gånger att jag är stark som gjort det,
men ingen kan vara stark i en evighet. Och det finns en gräns,
en gräns för antalet gånger man orkar resa sig igen.
Jag tror min gräns går här.