» Capio
Jag har varit vaken sen nio imorse, vanligtvis skulle jag inte ens ha vaknat nu ens. Men 10.30 skulle jag träffa min nya läkare på Capio (visade sig förstås att jag förmodligen inte kommer få träffa henne igen, utan någon annan läkare). Hon frågade allt det vanliga, om självmordstankar, mediciner, uppväxt, mående idag osv. Tillsist kom vi fram till att jag ska träffa en psykolog (om några månader) och göra en utredning för eventuell diagnos och för att se om KBT kan vara något att prova på igen, träffa en läkare igen om 1-2 månader typ, och att jag ska få en samtalskontakt. Sen fick jag ytterligare en ny medicin, en antidepressiv. Den ska tydligen vara "uppiggande" och ska få en att vilja ta initiativ till saker igen. Får se om det är något bra eller inte. Jag hoppas det.
Annars är det mycket som händer på en och samma gång. Nu när jag sitter och skriver det här är Sonny och skriver på papper om uppsägning av lägenheten. Senast den 15:e november ska vi ha flyttat. Känns så hopplöst och sorgligt. Kan livet sluta slå omkull mig? Jag vill bara få en chans att hinna andas ut.
Jag måste försöka skriva ett CV och söka jobb så att ABF inte kastar ut mig. Dock nu snart så ska jag skrivas in i Ung i Nynäs, så får vi se om de kan göra något vettigt.
Nästan alla mina vänner börjar skolan på måndag, och jag är så himla glad att jag inte ska göra det. Hur det än är så är jag glad att jag gjorde valet och hoppade av. Jag tror många såg mig som svag och nån som bara gav upp. Jag tror inte att de tänker på att jag var sjukskriven för depression från december till maj. Att försöka ta igen allt jag missat under de månaderna, känns omöjligt med tanke på att jag fortfarande mår dåligt. Tänk på hur mycket de flesta känner att de missat när de bara varit borta några dagar från skolan. Jag vill börja plugga igen sen när jag är motiverad, kanske till våren. Jag vill läsa psykologi. Och gärna något som kanske kan ge mig en möjlighet att jobba med djur i framtiden.
Nu blev det ett jätte långt inlägg känns det som. Lite vettigare än det brukar vara i alla fall!
Annars är det mycket som händer på en och samma gång. Nu när jag sitter och skriver det här är Sonny och skriver på papper om uppsägning av lägenheten. Senast den 15:e november ska vi ha flyttat. Känns så hopplöst och sorgligt. Kan livet sluta slå omkull mig? Jag vill bara få en chans att hinna andas ut.
Jag måste försöka skriva ett CV och söka jobb så att ABF inte kastar ut mig. Dock nu snart så ska jag skrivas in i Ung i Nynäs, så får vi se om de kan göra något vettigt.
Nästan alla mina vänner börjar skolan på måndag, och jag är så himla glad att jag inte ska göra det. Hur det än är så är jag glad att jag gjorde valet och hoppade av. Jag tror många såg mig som svag och nån som bara gav upp. Jag tror inte att de tänker på att jag var sjukskriven för depression från december till maj. Att försöka ta igen allt jag missat under de månaderna, känns omöjligt med tanke på att jag fortfarande mår dåligt. Tänk på hur mycket de flesta känner att de missat när de bara varit borta några dagar från skolan. Jag vill börja plugga igen sen när jag är motiverad, kanske till våren. Jag vill läsa psykologi. Och gärna något som kanske kan ge mig en möjlighet att jobba med djur i framtiden.
Nu blev det ett jätte långt inlägg känns det som. Lite vettigare än det brukar vara i alla fall!
Trackback
