Har klurat på den här i flera dagar, typ två veckor nästan. Det är så svårt att välja en person, en enda. Sonny känns för uppenbar, och det är ingen idé att skriva en lång text om någon jag älskar som ändå inte kommer läsa det här. Efter mycket om och men kom jag ändå fram till att jag lika väl kan välja ett djur som en människa. Så det blir helt enkelt Bruce, min lilla prins.
Den största anledningen till att jag älskar djur - i allmänhet - är att de aldrig dömer. Det spelar ingen roll vad man än gör eller hur man än ser ut, de älskar en ändå. Bruce ligger mig så fantastiskt varmt om hjärtat, han är min lilla älskling. Och jag kan känna såna otroliga skuldkänslor över att han inte fått den uppmärksamheten han behövt. När jag fick honom i vintras så trodde jag att jag var på väg att börja må bättre, och att han skulle få mig att vilja kämpa mera, men jag mådde inte bättre, det blev inte som jag trott. Och, sorgligt nog, har han fått lida på grund av det. När min sociala fobi, ångest, eller depression stoppat mig från att gå utanför dörren har inte han fått långpromenaderna han älskar. Och vet ni vad? Han älskar mig lika mycket ändå. När jag kommer hem blir han sådär hysteriskt lycklig, han vill alltid sova tätt intill mig på nätterna och hur allt än är vet jag att jag är hans favoritperson i hela världen. Och det är helt fantastiskt.
När jag ser på Bruce så känner jag den där enorma kärleken man bara kan känna till sitt djur, och som jag misstänker påminner om den man känner till sina barn. Jag blir helt varm i hjärtat och jag vet att jag skulle göra vad som helst för att skydda honom mot allt ont. För några veckor sen frågade min lillebror om jag skulle ge bort Bruce för tiotusen? Nej. För hundratusen då? Nej. En miljon? Nej. EN MILJARD?! Nej. Bruce är min bästis. Jag skulle aldrig ge bort honom, jag kommer alltid välja honom först om det verkligen skulle gälla, för Bruce har aldrig svikit mig. Han kanske inte lyssnar på mig alla gånger, trotsig som han är, men han har aldrig svikit mig. När jag är ledsen finns han alltid där för att trösta. Och sitter vi i sängen exempelvis och jag går därifrån, följer han med mig. Sätter jag mig vid datorn eller liknande, vill han ligga på mina fötter, på skrivbordet eller i mitt knä (i skrivande stund ligger han intill mitt ben). Det är han och jag. Mitt lilla hjärta.
Jag blir fortfarande löjligt glad när han ser gullig ut, när jag ser en valpbild på honom eller han äntligen lyckas med något jag försökt lära honom. Jag blir verkligen genuint glad. Precis som jag blir riktigt ledsen när jag ser att han mår dåligt av någon anledning eller när han blir rädd när det kommer hem människor till oss han inte känner (det är fortfarande det största problemet tror jag, han blir så himla osäker då).