Jag skulle gjort allt för dig, offrat mig själv. Jag älskade dig högre än livet själv.
Jag skyller inte på dig för att det blev som det blev, jag vet att jag gjorde fel.
Jag vet att vi tappade kontakten för att jag byggde upp ett annat liv,
men jag bad om ursäkt. Förklarade hur mycket jag faktiskt saknat dig.
Förstod du ens det? Förstod du när jag förklarade att jag till och med gråtit?
Förstod du när jag sa att jag tänkt på dig varje dag, ångrat, saknat och hatat?
Det gör så jävla ont att jag skulle kunna skrika högt.
Jag bad om förlåtelse, du sa att du ville att vi skulle finnas i varandras liv igen.
Att det var självklart att vi skulle ha kontakt och att du också saknat mig.
Men du svek mig. Satte en kniv i mitt hjärta och fick mig att ångra att jag kontakt dig.
Jag vet att det för dig inte var någonting, att det inte spelade någon roll.
Men det spelade mig roll, det gjorde ont, jag blev sårad och jag hatade att jag trott.
Jag hatar mig själv nu också. Bara för att du skrev till mig sitter du som fast svetsad i mina tankar igen.
Jag till och med skriver ett helt jävla inlägg om dig. Jag är ju patetisk.

Jag biter ihop och ler ändå. Låtsas som om att det aldrig hänt något.
Säger att allting är okej. Det är lättare så.
Lättare att slippa förklara, lättare att slippa följdfrågorna.
Att inte behöva fundera över vad alla andra tycker om en.

Kanske är det okej att må dåligt? Är jag okej? Mår jag okej?
Nej. Men det börjar bli okej. Det är bättre nu.
Jag mår inte bra men jag mår inte jätte dåligt.
Jag ligger någonstans mittemellan.
Men kan inte vara omöjligt. Eller..?

Jag går framåt, idag slogs jag ner till marken igen,
men jag är påväg. Jag är äntligen påväg.
Kanske är det inte konstigt,
med tanke på alla underbara personer jag lärt känna det sista året.
Alla människor som finns där.
De är anlednigen till att jag orkar andas.

Jag ska klara det här.