Jag biter ihop och ler ändå. Låtsas som om att det aldrig hänt något.
Säger att allting är okej. Det är lättare så.
Lättare att slippa förklara, lättare att slippa följdfrågorna.
Att inte behöva fundera över vad alla andra tycker om en.

Kanske är det okej att må dåligt? Är jag okej? Mår jag okej?
Nej. Men det börjar bli okej. Det är bättre nu.
Jag mår inte bra men jag mår inte jätte dåligt.
Jag ligger någonstans mittemellan.
Men kan inte vara omöjligt. Eller..?

Jag går framåt, idag slogs jag ner till marken igen,
men jag är påväg. Jag är äntligen påväg.
Kanske är det inte konstigt,
med tanke på alla underbara personer jag lärt känna det sista året.
Alla människor som finns där.
De är anlednigen till att jag orkar andas.

Jag ska klara det här.