---

Det har gått så bra, gått så mycket framåt.
Jag har tagit mig ända hit. Jag tänker inte försöka dölja att jag är stolt.
Men jag klarar inte att falla tillbaka, om och om igen.
Jag vill bara att någon ska komma hit och hålla om mig en stund.
Säga att det är okej att vara ledsen. Låta mig gråta ett tag.
Inte finnas där för att jag ber om det,
utan för att han/hon faktiskt bryr sig på riktigt.
Jag vet att jag har människor som älskar mig.
Jag har aldrig tvekat på det heller.
Men ibland känns det som om vi är dåliga på att visa varandra det.
Som om att vi ibland kanske måste skärpa till oss,
och se när det behövs lite extra kärlek.
Jag behöver den nu. Det gör så förbannat ont.
När vi äntligen tagit oss upp ur det svarta hålet,
när lyckan äntligen ler mot oss för en stund,
krossar du lyckan för mig.
Överreaktion. Jag vet, jag överreagerar ibland.
Men det är sån jag är, och jag känner mycket starkare än du.

Jag blir både mycket gladare och ledsnare än många andra.
Jag känner så fruktansvärt starkt, alla känslor x 100.
Det känns som om jag är dömd till att känna såhär.
Vad är det för fel på mig egentligen?