Fick tänka efter idag och känna efter framför allt.
Det har varit så sjukt tungt de senaste fem åren.
Att behöva gå igenom vad jag gått igenom..
Ingen ska behöva göra det, det är inte mänskligt.
Jag förstår inte att jag har tagit mig såhär långt.
Att jag inte har gett upp än.
Varenda och eviga gång, om än inte medsamma,
har jag bitit ihop, rest mig upp och gått vidare.
"Cry a river, build a bridge, and get over it".
I know I did.

Jag har alltid velat visa mig stark för alla.
Låtsats som om det är okej,
gav upp när alla som jag älskat lämnat mig,
för att jag mått "för dåligt"..
Har inte låtit mina nyaste vänner se den sidan.
Har inte vågat.
Idag grät jag inför en ny vän.
Jag berättade om allt jobbigt,
och ögonen svämmade över på oss båda.
Det kändes som ett av de finaste stunderna någonsin,
när vi satt med händerna i varandras och grät.
Och det var inte ens farligt.
Hon gillar inte mig mindre nu.

Det är dags att börja leva nu.
Sluta tveka, ångra och älta.
Dags att inse att det är okej att gråta,
alla gråter ibland.
Dags att inse att det är okej att vara glad.
Inte bara visa en falsk fasad.
Jag kommer klara det här.


Det här är den jag vill vara.
Leende. Lycklig.