Jag greppar efter livets alla glädjestunder,
försöker hålla mig fast vid vad som är bra,
minnas vad som varit bra och se det som är bra.
Det är svårt. Så fruktansvärt svårt.
Jag vet att det blir bättre, men när?
Fem år har gått, hur länge måste jag vänta?
Jag minns alla de åren, jag minns dem och det svider.
Smärta. Sorg. Ångest.
Lyckan och skratten har bleknat,
jag kan inte längre komma ihåg allt det där.
Det känns som om att jag kämpar och kämpar,
men aldrig riktigt når fram.
Jag vill stå längst upp på toppen med glädjetårar i ögonen.
Jag tänker komma dit, all min smärta ska inte ha varit för ingenting.
Det blir bättre.

(Uttis; Jag älskar dig fruktansvärt mycket, du finns visst. ♥)