Ja.. Jag har väl inte mått sådär jävla bra på den sista tiden direkt.
Haft mer ångest än på länge. Varit otaggad på allt. På livet.
Jag vet faktiskt inte när det var såhär illa sist.
I fredags brast det tillsist. Ångesten höll mig hårdare än någonsin,
paniken växte och efter frågan "Hur är det, Hannah?", rann tårarna.
Jag grät i över en halvtimme, jag grät över allt som jag bara skjutit bort.
Jag grät över hur jävla pissigt det varit de sista åren.
Jag satt med min hand i kusinvitamins hand och grät som ett litet barn.
Alla fanns där. Stöttade. Kramade. Strök över ryggen. Det gjorde ändå ont.
Det känns som om att jag förstör era liv med mina problem.
Jag har hållit emot för länge nu, försökt vara stark utan att jag orkar.
Jag har så otroligt fina vänner. Jag är så tacksam. Jag älskar er.