Jag ser tillbaka på vad jag faktiskt gått igenom de fem senaste åren.
Kommer fram till att det är mer än de flesta i min ålder.
Reflekterar, funderar, tänker och inser.
Inser att om jag klarat det såhär långt,
om jag gått ingenom såhär mycket,
ska jag verkligen låta små saker slå ner mig?
Nej. Det känns inte värt det.
Jag tänker fortsätta kämpa för mitt välmående.
Jag säger inte att jag inte kommer falla på vägen,
men jag tänker fortsätta resa mig, hur svårt det än är.
Jag tänker ta mig igenom min ångest,
alla panikattacker, alla tårar, all smärta.
Jag tänker lära mig andas igen, jag tänker lära mig le riktiga leenden.
Och vet ni varför?
För att jag vet att i slutändan är det värt det.
I slutändan kommer jag stå längst upp,
skratta och vara lycklig. För att jag är värd det.

---

Tack för det du skrev Uttis. Jag älskar dig.