Det är så fruktansvärt svårt. Alltihopa. Jag är glad ena dagen, för att sedan vara ångestfylld nästa.
När ska mitt mående bli mer normalt, mer balanserat? 
Jag orkar inte med allt jävla tjaffs längre, att ingenting bara får vara bra.
Jag har haft en riktigt jävla pissdag. Ångest som fortsatt trycka över bröstet.
Det känns som om att ni försvinner bort. Har jag gjort något fel nu igen?
Jag önskar att någon bara kramade om mig och såg förbi min fasad,
såg att leendena inte alltid är äkta, att jag lärt mig låtsas efter alla år.
Att någon tog min hand och lät mig må dåligt, lät mig gråta.
Jag gör mitt bästa. Tro mig. Och jag vet, även om ingen förstår,
hur långt jag har tagit mig. Efter all skit har jag lyckats ta mig hit.
Det är längre än jag kunnat drömma om, men jag är så rädd.
Så obeskrivligt rädd för att falla tillbaka igen.. För jag vet att jag inte klarar det.
Jag klarar inte av att stå nere på botten igen, det går bara inte!
Snälla någon, rädda mig.