» när kraften tar slut
Ni vet när man står allra längst ner?
Allra längst nere i en djup brunn, där allt är mörkt och förfärligt?
Jag har stått där så många gånger. Jag har klättrat upp igen,
så otroligt många gånger. Bara för att falla tillbaka.
Jag föll igen. Men jag bara fortsätter falla just nu.
Hur kan man fortsätta falla när man står längst ner?
Jag hittar inga svar. Inga förklaringar.
Försöker hålla fast i mina tankar.
Försöker andas som jag fått lära mig.
Skiter i allt. Känner att jag fått nog nu.
JAG KLARAR INTE DET HÄR, FATTAR NI DET?
Jag vill bara göra slut på det här.
Eller nej. Det vill jag inte. För det finns annat också.
Vackra saker. Människor. Men det gör ont.
Det gör ont när man trodde man tagit sig längre än såhär.
FANIHELVETESJÄVLAPISS! Varför ska det vara så svårt?
Hade inte jag haft några särskilda personer just nu,
hade de inte funnits i mitt liv. Hade det varit bye bye.
Jag vet inte hur jag ska finna kraften att orka andas, igen.
Jag skrev det där igår. Mitt i all min ångest. Jag publicerade det aldrig.
Det kändes fel. Kändes som något jag inte borde skriva.
Det gjorde så fruktansvärt ont igår, i hela mig.
Efter åt grät jag i Sonnys famn en lång stund.
Smärta. Rädsla. Panik. Ångest. Helvetet.
Jag är så bestämd vi att klara det här,
men jag är rädd att jag inte kan.
Allra längst nere i en djup brunn, där allt är mörkt och förfärligt?
Jag har stått där så många gånger. Jag har klättrat upp igen,
så otroligt många gånger. Bara för att falla tillbaka.
Jag föll igen. Men jag bara fortsätter falla just nu.
Hur kan man fortsätta falla när man står längst ner?
Jag hittar inga svar. Inga förklaringar.
Försöker hålla fast i mina tankar.
Försöker andas som jag fått lära mig.
Skiter i allt. Känner att jag fått nog nu.
JAG KLARAR INTE DET HÄR, FATTAR NI DET?
Jag vill bara göra slut på det här.
Eller nej. Det vill jag inte. För det finns annat också.
Vackra saker. Människor. Men det gör ont.
Det gör ont när man trodde man tagit sig längre än såhär.
FANIHELVETESJÄVLAPISS! Varför ska det vara så svårt?
Hade inte jag haft några särskilda personer just nu,
hade de inte funnits i mitt liv. Hade det varit bye bye.
Jag vet inte hur jag ska finna kraften att orka andas, igen.
Jag skrev det där igår. Mitt i all min ångest. Jag publicerade det aldrig.
Det kändes fel. Kändes som något jag inte borde skriva.
Det gjorde så fruktansvärt ont igår, i hela mig.
Efter åt grät jag i Sonnys famn en lång stund.
Smärta. Rädsla. Panik. Ångest. Helvetet.
Jag är så bestämd vi att klara det här,
men jag är rädd att jag inte kan.
» Uttis
Klart du kan klara det här Hannah, Du har vart med om mycket, Men du har massor med vänner som älskar dig, däribland mig<3
Du behöver inte gå igenom det här ensam<3
Trackback
