Jag har två bröder, en storebror och en lillebror.
Med andra ord är jag mittenbarn.
Jag har alltid tyckt att det är rätt tungt att vara det,
har väl på något sätt alltid känt att jag fått minst uppmärksamhet.
Nu ser jag väl kanske på det på ett annat sätt, och vad som än hänt,
älskar jag fortfarande mina bröder.

Timmy är fyra år äldre än mig,
vi har alltid stått varandra hyffsat nära även om vi bråkat mycket också.
När han flyttade hemifrån försvann bråket ändå. Vi skrattar alltid tillsammans,
och även om vi haft svårt för att prata om saker så vet jag att han alltid finns där för mig.
Jag ser upp till honom, han är nog min största förebild. Han är dessutom den, utan tvekan,
roligaste människan jag känner. Jag skrattar inte lika mycket åt någon som honom.
Men som sagt, även om vi bråkat och så, älskar jag honom.

Pontus är fem år yngre än mig, med andra ord "minstingen" i familjen.
Jag står nära honom också, fast på andra sätt. Fastän att han är mindre tröstar han mig alltid,
förut särskilt. Då försökte han alltid trösta mig när det hänt något.
Vi har båda en stor förkärlek till TV-spel och det har alltid varit något vi gjort tillsammans.
Jag kan tänka mig att det låter rätt knasigt, men det är kul.
Fastän att han bara är elva år slår han mig med häpnad, ibland är han mognare än Sonny.
Han är väldigt insiktsfull för att vara så ung. Samma sak med honom,
jag älskar honom också trots alla våra bråk.

Mysbyxor och t-shirt!
Simple as that, man behöver inte mer när man är sjuk.

Jag har alltid sagt att jag är ateist. Alltid.
Men för ungefär ett år sedan började det ändra sig,
jag började tro på mitt eget sätt. Om vi nu pratar om religion.
Jag tror inte på Jesus på det viset och inte Gud heller.
Men jag tror det finns någon eller något som hör våra böner,
innersta önskningar och så. Någon som hjälper oss när det är som tyngst.
Det sägs att det sista som överger en människa är hoppet,
jag skulle väl säga att det sista som överger en människa är livet,
men hoppet lämnar en nog precis innan i alla fall.
Varför fortsätter man hoppas att någon ska lyssna om vi inte tror?
Så, jag skulle nog inte säga att jag är kristen,
men jag är troende, på mitt eget lilla vis.

Another tough one.
Herregud, jag tror inte jag kan peka ut ett sådär.
Jag är rätt bra på att vara klantig och göra bort mig.
På fyllan lyckas jag exempelvis ALLTID att göra det.
Jag skäms aldrig då men när jag får höra det senare gör jag ju det.
Jag har ramlat på tåg och tunnelbana,
hälsat på människor jag inte känner,
ramlat ute, sagt pinsamma saker, berättat saker som är pinsamma,
alltså you name it, i've done it.
Men ja. Ett enda pinsamt ögonblick..
Det får väl bli när jag skulle till läkaren,
mamma och jag åkte tunnelbana och så skulle vi kliva av,
jag fattade inte ens vad som hände, plötsligt satt jag bara ner.
Mitt i gången sitter jag och ser mig omkring medan mamma fnissar.
Jag reste mig förstås snabbt som attan upp och gick därifrån.
Men jag kan tänka mig hur röd jag var i ansiktet..

I mitt förra inlägg skrev jag i och för sig;
11. Hitta en bästavän jag kan dela ALLT med.
Jag har en bästa vän, med de där orden menade jag mer..
Hm.. Hur ska jag förklara? Någon som jag kan träffa.
Men jag ser att det låter fel.
Jag har faktiskt en bästa vän, så jag ändrar mig.
"11. Träffa en människa i min stad som jag kan dela allt med".
Men hon bor inte här, jag har aldrig träffat henne.
Marielle. Fisken. Fiskis.
Hon är ändå världens finaste vän.
Jag älskar henne av hela mitt hjärta,
jag delar allt med henne och hade aldrig tvekat på att berätta nåt.
Mår jag dåligt och måste snacka med någon,
vänder jag mig till henne.

Vi pratar inte varje dag, vi har inte super close kontakt.
Men jag vill att hon ska veta hur mycket hon betyder för mig.
Med lite tur får vi ses under påsklovet. Då kommer det bli mitt bästa lov någonsin.

Hursomhelst. Fiskis. Jag älskar dig mest i hela jävla världen.
Du är värd allt vackert som finns. Puss.

Herregud. Det finns så oerhört mycket.
Jag kan skriva en lång stund och ändå inte få med allt.
Men jag ska försöka, så gott jag kan.
Skriver utan någon särskild ordning, bara efter vad jag kommer på.
Hoppar över sånt som fanns med förut, som jag bockat av. :)

1. Raka av allt hår på huvudet.
2. Köra en splitterny Ferrari.
3. Få barn.
4. Gifta mig.
5. Ha sex med en tjej (förlåt Sonny!)
6. Känna äkta lycka.
7. Leva utan sömnpiller och antidepp (Jag VÄGRAR dö innan denna är avklarad).
8. Se körsbärsblommningen i Japan.
9. Besöka Japan, USA, Italien, Frankrike, Storbritannien, Irland och Kina.
10. Se världens 7 underverk.
11. Hitta en bästavän jag kan dela ALLT med.
12. Kyssas under en mistel (En önskan sen jag var liten ;))
13. Göra något jag blir ihågkommen för.
14. Gå ner i vikt & bli vacker.
15. Förändra någons liv (på ett positivt sätt).

Orkar inte ens komma på fler saker. Det får duga. :)

"Vad är kärlek?
När det bubblar i kroppen som en kolsyrad dricka,
när du fnissar som en liten flicka.
När man känner nåt man can't deny,
when the eagles fly over mountain high.
När all oro är som bortblåst och försvunnen,
när Simba återvänder i Lejonkungen.
När man bara drar replik för och slippa krångla,
min pappa är rik, vill du hångla?
Om man spärrar upp sina ögon och tittar bak med huvudet ut,
då ser man gaaalen ut.
Det har egentligen inte hit och höra,
det är bara en grej man kan göra.
När jag dansat med Elin en sommarnatt lång,
och vi satt på en parkbänk,
jag var kär, hon drack rom.
När Elin sa att jag var den vackraste som finns,
såg in i mina ögon,
och kräktes på mina jeans.
Våga styr som en kapten,
våga fall som ett löv,
våga chansa och se hur det går.
Vad är fegt?
Vad är mod?
What is love?
Oh baby don't hurt me,
don't hurt me,
no more."

Nä. Det där är Björn Gustafsson's dikt från melodifestivalen.
Men jag kan inte låta bli att älska den lite så jag ville ha med den.
Vad är kärlek då? Jag antar att det är väldigt indivuduellt.
För mig är det att kunna lita på en person fullt ut,
att veta att människan ställer upp vad som än händer.
Att älska villkorslöst vad alla andra än tycker,
att bry sig om varandra och visa det. 
Att kunna skratta tillsammans,
att känna sig varm i kroppen när man ser varandra.

Jag beskriver kanske bara kärlek som den man känner för sin partner.
Men de fyra första punkterna stämmer in ändå.
Omtanke är kärlek för mig. ♥

Oh god, that's so not interesting..

Aja, käkade frukost (någon gång ska ju vara den första, typ :pPPPpppPPp),
scones som smakade bajs för de blev fel, trolol.
Skyller på mamma och lillebror.. :)

Sen vare lunch, typ fiskpinnar utan smak, jätte mums.. Eller?

Och så världens godaste grytgrej till middag.

Det här var mitt absolut mest intressanta blogg inlägg ever. :')

(Jag orkar inte lägga upp de jag missat idag,
tar bara en ny varje gång jag bloggar. :))

Som jag berättade i inlägget "Om mig",
dog min pappa 2006.
Han var den snällaste och ärligaste människa jag mött.
Men jag var bara 11 år gammal när han dog,
jag lärde aldrig känna honom fullt ut.
Jag vet att jag tyckte han var rolig.
Men framförallt snäll och vad jag fått höra,
av ett flertal människor som kände honom,
fanns det ingen han träffat som ogillade honom.
Han var lätt att älska.
Under de elva åren jag kände honom skällde han aldrig ut mig,
han blev upprörd och skällde på mig en enda gång,
när jag klämde min då 3-årige lillebrors fingrar i dörren,
men det var inte ens en riktig utskällning.
Jag saknar honom fortfarande oändligt mycket.

Min mamma är inte som pappa.
Hon har ett mycket hetare temprament men är egentligen lika snäll.
Snäll men lättirriterad.
Vi skrattar ofta tillsammans även om vi fått trösta varandra många gånger,
kanske hon har tröstat mig fler gånger, men ändå.
Hon är en av mina bästa vänner, tro det eller ej.
Självklart bråkar vi men vi blir alltid sams igen.
Jag kan berätta allt för henne och litar på henne till hundra.

Jag älskar mina föräldrar och det kommer jag alltid att göra. ♥

Jag räknar inte förälskelserna man hade i trean som kärlek.
Självklart pirrade det i magen och man tyckte att åååh vad söt han är.
Men nej. Det var inte äkta kärlek för mig, inte min värld.
Min första riktiga kärlek och förhoppningsvis enda, är Sonny.
Jag kände kärlek från första stund, fast jag kände pirret också.
Alla såg lyckan jag kände. Alla såg att jag var lyckligare än på länge.
Jag känner inte alls "pirret" längre. I sommar är det tre år sen vi blev tillsammans.
Idag känner jag mer trygghet och en mer mogen kärlek.
Men Sonny är min första kärlek. Kanske är det därför han betyder så mycket för mig.

Kanske hade det varit en bra idé att göra denna listan först av allt.
Innan jag började blogga, men men. Ni får lära känna mig lite senare helt enkelt.

Hannah Sabina Elisabet Forsbom, det är jag det.
Föddes den 8 april 1995 på Södersjukhuset i Stockholm.
Too much info, right?
Som liten var jag en tuff, nyfiken och glad tjej.
Jag var lite av en ensamvarg, jag lekte oftast ensam men trivdes så.
Skolan började och jag verkade vara rena geniet.
Både i sexårs och trean ville man flytta upp mig en klass,
men mamma och pappa sa nej, jag hade ju mina kompisar i min klass.
Idag är jag glad att de gjorde det valet, jag trivs med min årskull.

2006 kom första smällen i mitt liv. Min pappa dog.
Jag har fortfarande knappt smält detta, det gör fortfarande lika ont.
Saknaden är stor. Men idag är den i alla fall mindre än då.

I juni 2009 träffade jag Sonny, i augusti samma år flyttade han in hos mig.
November, fortfarande samma år, förlovade vi oss. Lyckan strålade kring mig.
Om tre dagar firar vi 32 månader tillsammans. Pretty amazing.
Det var många som inte trodde på vårat förhållande, tji fick ni.
Hursom, han är väldigt stor del av mitt liv,
även om många tyckte det var fel att förlova sig vid 14 års ålder.
Men vet ni? Det är mitt liv och mina val. Mitt liv och mina misstag.
Jag gör som jag vill.

Känns lite som om jag skriver på ett sätt jag inte alls brukar,
så bildar ni fel uppfattning om mig nu skyller jag på min ilska.

2011 diagnosterades min mamma med bröstcancer.
Det var smäll nummer två.
Känslan och oron när man redan förlorat en förälder är obeskrivbar.
Här är ett inlägg jag skrev när det hänt.

Sommaren 2011 blev jag och min familj hemlösa.
Då det fortfarande är ett jobbigt ämne väljer jag att inte prata om detta.
Det här var sista smällen i mitt liv.
Men då bortser jag från när Sonny gjorde slut med mig.
Vi hittade tillbaka till varandra efter fem dagar, men det gör fortfarande ont,
1½ år senare.

Nu känns det mest som om att jag har berättat story of my life, typ.
Antar att jag borde berätta mer om hur jag är, vem jag är,
inte vad jag har varit med om.

Hannah heter jag som sagt. Jag tror folk som inte känner mig ser mig på ett annat sätt,
än de som faktiskt vet vem jag är och som känner mig.
Skulle jag beskriva mig själv skulle jag säga att jag är ärlig, hyffsat smart,
svårstartad (jag har problem att påbörja saker, inte att slutföra dem) och ganska rolig.
Jag säger alltid som jag tycker då jag avskyr lögner. Jag vill inte såra någon,
men hellre det än att ljuga personen rakt i ansiktet. Det är inte okej.
Jag har mått rätt dåligt genom åren, jag har inte skött skolan,
jag käkar antidepp, jag sover dåligt och får utbrott alldeles för ofta.
Men gör det mig till en sämre människa?
Nej. Jag är lika mycket värd som er andra.
Jag har aldrig utfört en ond handling, tro det eller ej.
Jag har aldrig varit medvetet elak mot någon helt oprovocerat.

Jag känner, bigtime, att det här inte alls är en beskrivning av mig.
Jag är uppenbarligen för arg för det här.
Det blir ju bara en massa jävla jidder.
Jag får köra en frågestund någon dag istället.
Hihu, börjar ju likna en riktig bloggerska nu.
(Juste, tack till er läsare som troget stannar.
Vilka ni nu än är?! Kommentera, jag är nyfiken. :))

Eftersom den andra listan är slut, nu har jag visserligen inte gjort den sista,
men det förklarade jag ju i mitt förra inlägg så, tänkte jag göra en ny.
Here goes!
Dag 01- Om mig

(Missade igår..)

Hittar ingen bättre bild och jag orkar inte ta en ny, trolol.
Men det är en vanlig lila hoodie.
Sen min älskade halsduk också så.

Tänkte att jag lika gärna kan göra den här samtidigt.. :)

Min bebis. LG Optimus 2X.

(Missade igår IGEN, så blir två idag med. Duktig tjej.)

Jag och mitt allt.
Jag vet inte varför, men jag älskar bilden,
Känner kärleken,
kanske bara jag som gör det,
eftersom det är min kärlek.
Hm. Älskar den hursom.
Och honom.
♥

Missade ju igår igen, så blir två sådana här idag.

Detta är bara några, och det sista är väl inget citat..
Snarare något jag vill tatuera in.
"Amor durat aeternum" betyder "Äkta kärlek vara förevigt" på latin.