(Jag orkar inte lägga upp de jag missat idag,
tar bara en ny varje gång jag bloggar. :))

Som jag berättade i inlägget "Om mig",
dog min pappa 2006.
Han var den snällaste och ärligaste människa jag mött.
Men jag var bara 11 år gammal när han dog,
jag lärde aldrig känna honom fullt ut.
Jag vet att jag tyckte han var rolig.
Men framförallt snäll och vad jag fått höra,
av ett flertal människor som kände honom,
fanns det ingen han träffat som ogillade honom.
Han var lätt att älska.
Under de elva åren jag kände honom skällde han aldrig ut mig,
han blev upprörd och skällde på mig en enda gång,
när jag klämde min då 3-årige lillebrors fingrar i dörren,
men det var inte ens en riktig utskällning.
Jag saknar honom fortfarande oändligt mycket.

Min mamma är inte som pappa.
Hon har ett mycket hetare temprament men är egentligen lika snäll.
Snäll men lättirriterad.
Vi skrattar ofta tillsammans även om vi fått trösta varandra många gånger,
kanske hon har tröstat mig fler gånger, men ändå.
Hon är en av mina bästa vänner, tro det eller ej.
Självklart bråkar vi men vi blir alltid sams igen.
Jag kan berätta allt för henne och litar på henne till hundra.

Jag älskar mina föräldrar och det kommer jag alltid att göra. ♥

Åååh. Trots att jag inte lagt upp något sedan i torsdags,

Älskade underbara serie. Jag följer inte direkt någon annan serie.

Jag räknar inte förälskelserna man hade i trean som kärlek.
Självklart pirrade det i magen och man tyckte att åååh vad söt han är.
Men nej. Det var inte äkta kärlek för mig, inte min värld.
Min första riktiga kärlek och förhoppningsvis enda, är Sonny.
Jag kände kärlek från första stund, fast jag kände pirret också.
Alla såg lyckan jag kände. Alla såg att jag var lyckligare än på länge.
Jag känner inte alls "pirret" längre. I sommar är det tre år sen vi blev tillsammans.
Idag känner jag mer trygghet och en mer mogen kärlek.
Men Sonny är min första kärlek. Kanske är det därför han betyder så mycket för mig.

Kanske hade det varit en bra idé att göra denna listan först av allt.
Innan jag började blogga, men men. Ni får lära känna mig lite senare helt enkelt.

Hannah Sabina Elisabet Forsbom, det är jag det.
Föddes den 8 april 1995 på Södersjukhuset i Stockholm.
Too much info, right?
Som liten var jag en tuff, nyfiken och glad tjej.
Jag var lite av en ensamvarg, jag lekte oftast ensam men trivdes så.
Skolan började och jag verkade vara rena geniet.
Både i sexårs och trean ville man flytta upp mig en klass,
men mamma och pappa sa nej, jag hade ju mina kompisar i min klass.
Idag är jag glad att de gjorde det valet, jag trivs med min årskull.

2006 kom första smällen i mitt liv. Min pappa dog.
Jag har fortfarande knappt smält detta, det gör fortfarande lika ont.
Saknaden är stor. Men idag är den i alla fall mindre än då.

I juni 2009 träffade jag Sonny, i augusti samma år flyttade han in hos mig.
November, fortfarande samma år, förlovade vi oss. Lyckan strålade kring mig.
Om tre dagar firar vi 32 månader tillsammans. Pretty amazing.
Det var många som inte trodde på vårat förhållande, tji fick ni.
Hursom, han är väldigt stor del av mitt liv,
även om många tyckte det var fel att förlova sig vid 14 års ålder.
Men vet ni? Det är mitt liv och mina val. Mitt liv och mina misstag.
Jag gör som jag vill.

Känns lite som om jag skriver på ett sätt jag inte alls brukar,
så bildar ni fel uppfattning om mig nu skyller jag på min ilska.

2011 diagnosterades min mamma med bröstcancer.
Det var smäll nummer två.
Känslan och oron när man redan förlorat en förälder är obeskrivbar.
Här är ett inlägg jag skrev när det hänt.

Sommaren 2011 blev jag och min familj hemlösa.
Då det fortfarande är ett jobbigt ämne väljer jag att inte prata om detta.
Det här var sista smällen i mitt liv.
Men då bortser jag från när Sonny gjorde slut med mig.
Vi hittade tillbaka till varandra efter fem dagar, men det gör fortfarande ont,
1½ år senare.

Nu känns det mest som om att jag har berättat story of my life, typ.
Antar att jag borde berätta mer om hur jag är, vem jag är,
inte vad jag har varit med om.

Hannah heter jag som sagt. Jag tror folk som inte känner mig ser mig på ett annat sätt,
än de som faktiskt vet vem jag är och som känner mig.
Skulle jag beskriva mig själv skulle jag säga att jag är ärlig, hyffsat smart,
svårstartad (jag har problem att påbörja saker, inte att slutföra dem) och ganska rolig.
Jag säger alltid som jag tycker då jag avskyr lögner. Jag vill inte såra någon,
men hellre det än att ljuga personen rakt i ansiktet. Det är inte okej.
Jag har mått rätt dåligt genom åren, jag har inte skött skolan,
jag käkar antidepp, jag sover dåligt och får utbrott alldeles för ofta.
Men gör det mig till en sämre människa?
Nej. Jag är lika mycket värd som er andra.
Jag har aldrig utfört en ond handling, tro det eller ej.
Jag har aldrig varit medvetet elak mot någon helt oprovocerat.

Jag känner, bigtime, att det här inte alls är en beskrivning av mig.
Jag är uppenbarligen för arg för det här.
Det blir ju bara en massa jävla jidder.
Jag får köra en frågestund någon dag istället.
Hihu, börjar ju likna en riktig bloggerska nu.
(Juste, tack till er läsare som troget stannar.
Vilka ni nu än är?! Kommentera, jag är nyfiken. :))

Eftersom den andra listan är slut, nu har jag visserligen inte gjort den sista,
men det förklarade jag ju i mitt förra inlägg så, tänkte jag göra en ny.
Here goes!
Dag 01- Om mig

Var ett tag sen nu. Haft alldeles för många tankar de senaste dagarna,
eh, det var ju i och för sig anledningen till att jag skaffade den här bloggen.
Har inte haft någon lust att skriva.
Ska egentligen visa mitt rum idag, enligt "To do list, dagarna, bloggtjosan", ni vet.
Men jag orkar inte ens fota, för det är stökigt. Vi har just möblerat om sörru..
Promise to do that another time.
Känns som om jag skriver sjukt oseriöst just nu.
Jag är arg. Ledsen. Ångestfylld. You name it.
Lite trött på livet faktiskt.
Så jävla mycket bråk omkring mig nu, vet inte ens vem jag ska prata med.
Och dessutom de där jävla tankarna. "Tänk om..?"
ÅHJAGORKARBARAINTEMEDDETHÄRLÄNGREKANNÅGONFIXAMITTLIVÅTMIGSNÄLLA?

Fredagen blev mer lyckad än jag trott.
Lite tårar, skratt och sällskap.
Jag hade trevligare än jag trott som sagt.
Finns inte mycket mer att säga om det.
Lördagen spenderade jag med min storebror.
Vi satt uppe till fem på lördagmorgonen och snackade,
när vi kommit hem från Affe's födelsedagsfirande.
Resten av dagen gjorde vi inte något speciellt,
spelade spel med familjen och hade allmänt trevligt.
Idag bakade vi Mockarutor och pizza tillsammans.
Mja, jag kan inte låta bli att erkänna att jag saknat min bror.

Men once again sitter jag här med söndagsångest.
Mår illa som attan dessutom så det gör det inte bättre.
Vet inte om jag kommer ta mig upp imorgon.
Får inte nya sömntabletter förräns då.
Jag försöker bita ihop.
Visa mig stark. Vara stark.
Men jag orkar inte vara det hela tiden.
Jag är livrädd. Rädd för att falla tillbaka,
rädd för att inte lyckas..

(Missade igår..)

Hittar ingen bättre bild och jag orkar inte ta en ny, trolol.
Men det är en vanlig lila hoodie.
Sen min älskade halsduk också så.

Tänkte att jag lika gärna kan göra den här samtidigt.. :)

Min bebis. LG Optimus 2X.

Har ingenting att göra, försöker fördriva tiden lite bara.
Så jag slänger upp fyra bilder från senaste tiden.
Har egentligen galet mycket.
Men det får bli en annan dag.


Alla hjärtans dag kortet mitt allt fick av mig. ♥


Ett kap jag gjorde häromdagen. 49:- kostade plötsligt 10:-, 
så himla värt det, och så himla jag!


Todays look. :)


Sparkle sparkle. Så kul att glittret kom med.
Men känner att kvalitén på bilden här på bloggen inte alls är lika bra som annars.

Åh. Så himla fin dag, soligt och mysigt.
Min lilla bebis klänger på mitt ben och kurrar allt vad han orkar.
Till och med så jag kan le lite.
Skoldagen var verkligen helt okej.
Slutar ju tolv på fredagar (♥), så det är rätt nice.
Jag ritade på matten som vanligt,
under sam/sve så drog Jossan dåliga skämt,
och på historian skrev vi bara lite.
Lika produktiv som alla andra dagar!
Efter skolan letade vi lite present till Affe som vi ska fira ikväll,
fortfarande rätt otaggad men det blir nog bättre sen.. :)
Nåja, nu ska jag fixa mig, sminket tar ju nån timme.
Puss!

Åååh. Orkar inte längre.
Det bara tjaffsas fram och tillbaka.
Besluts som görs och sedan ändras.
Människor som ändras.
Jag orkar inte ens lägga mig i längre.
Jag har nog med mig själv,
jag har inte tid att bråka om saker,
som inte ens har med mig att göra.
Tack och god natt.

Vaknade imorse och kände att det bara tog emot.
Kände sömnbristen, ångesten.
Bestämde mig för att hur gärna jag än velat klara det,
klara en vecka, orkade jag inte.
Så jag sov ut idag istället,
vaknade vid tio i tolv. 
Känner mig en aning.. Död.
Känner faktiskt ingenting alls.
Förutom att det är ovant att inte vara så trött.
Har som vanligt ingenting särskilt att säga.
Nåja.

Vet inte vad det är, men något tar emot.
Känner ingen lust till någoting alls.
Sover inte på nätterna,
sköter skolan som jag ska ändå,
men är så otaggad. På allt.
Vill lägga mig och sova tills våren kommer.
Vet inte vad det är som tar emot så mycket.
Känner mig ensam, trots att jag är omgiven av vänner.
Förstår inte vad som händer.

(Missade igår IGEN, så blir två idag med. Duktig tjej.)

Fick tänka efter idag och känna efter framför allt.
Det har varit så sjukt tungt de senaste fem åren.
Att behöva gå igenom vad jag gått igenom..
Ingen ska behöva göra det, det är inte mänskligt.
Jag förstår inte att jag har tagit mig såhär långt.
Att jag inte har gett upp än.
Varenda och eviga gång, om än inte medsamma,
har jag bitit ihop, rest mig upp och gått vidare.
"Cry a river, build a bridge, and get over it".
I know I did.

Jag har alltid velat visa mig stark för alla.
Låtsats som om det är okej,
gav upp när alla som jag älskat lämnat mig,
för att jag mått "för dåligt"..
Har inte låtit mina nyaste vänner se den sidan.
Har inte vågat.
Idag grät jag inför en ny vän.
Jag berättade om allt jobbigt,
och ögonen svämmade över på oss båda.
Det kändes som ett av de finaste stunderna någonsin,
när vi satt med händerna i varandras och grät.
Och det var inte ens farligt.
Hon gillar inte mig mindre nu.

Det är dags att börja leva nu.
Sluta tveka, ångra och älta.
Dags att inse att det är okej att gråta,
alla gråter ibland.
Dags att inse att det är okej att vara glad.
Inte bara visa en falsk fasad.
Jag kommer klara det här.


Det här är den jag vill vara.
Leende. Lycklig.

Jag och mitt allt.
Jag vet inte varför, men jag älskar bilden,
Känner kärleken,
kanske bara jag som gör det,
eftersom det är min kärlek.
Hm. Älskar den hursom.
Och honom.
♥

Hade verkligen världens mysigaste helg.
Vi sov över hemma hos Mathilda, sju tjejer.
Snackade skit, myste, skrattade och snackade mer skit.
Vi snackade konstant i typ tolv timmar, helt jävla galet.
Men det var mysigt, riktigt mysigt verkligen.
Det var skönt att komma iväg lite, skratta av sig.
Dock flippade alla ur när vi skulle köra "Anden i glaset",
så det blev ingenting av det.. Men vi kör nästa helg istället!

Idag hade vi två lektioner, började halv nio och slutade halv tolv,
inte särskilt ansträngade när vi hade "Universitets dag",
folk från olika universitet var på skolan och snackade,
så hela svenska lektionen gick åt till det i princip,
delar av engelskan också så det var inte så jobbigt som sagt.

Efter skolan gick jag, Emmy och Affe och fikade.
Trodde jag skulle vara hemma vid ett eller två igen.
Affe gick efter någon timme men inte Emmy och jag, haha..
Vi gick inte därifrån förrän halv sex,
vi snackade i över fem timmar, helt underbart!
Vi pratade, skrattade, grinade som tusan och ååh.
Det var så himla mysigt. Once again. Typ..
Fortsättning av helgen.
Ser att jag skrev "vi" tre gånger under varann..
Vad fult.
Nåja, trevliga dagar i alla fall!

Missade ju igår igen, så blir två sådana här idag.

Detta är bara några, och det sista är väl inget citat..
Snarare något jag vill tatuera in.
"Amor durat aeternum" betyder "Äkta kärlek vara förevigt" på latin.

Strax efter att jag gått in i mysmode igår messade Ludwig,
och en kort stund senare kom han och Uttis hit,
så himla mysigt. Somnade glad för en gångs skull.
Om typ tjugo minuter ska jag bort till bussen,
vi ska ha tjejövernattning hemma hos Muttis,
ska bli så otroligt kul att få bara tänka på något annat,
även om jag lär dö när vi leker anden i glaset, haha..
Älskar ju mina tjejor så det blir nog awesome anyways.. :)

Nåja, ha det bra osv.

Tjejkvällen sist, hemma hos mig.
De dansar fågeldansen och lite annat stuff..
Haha, så söta. ♥

Sofia och jag sommaren -09 ♥

Kan tillägga att jag blir glad varje gång jag låser upp min mobil.
Så jävla söta att jag dör.
Dock byter jag bakgrundsbild typ varannan dag haha.. :)

Finaste Cribba var här idag, typ ett halvår sen jag såg honom sist.
Och det var i typ en timme, innan dess var det skolavslutningen.
Vi pratade bort 1½ timme, fastän att det kändes som en halv.
Non stop talking. Så mycket att berätta och skratta åt.
Herregud vad jag har saknat honom, hur arg jag än må ha varit.

Dagen i skolan var allmänt chill, har inget emot att sluta halv tolv.
Hängde lite med mina fina tjejor på stan en stund,
sen bar det av hemåt där jag fixade mitt sims (som fuckat ur),
och spelade det, åh du underbara spel.. :')

Nu har jag gått in i mysmode. Tvättat bort sminket,
satt upp håret, smörjt in mig, så nu fattas bara filmen.
Tänker spendera kvällen med mitt hjärta, inte så ovanligt direkt..
Men imorrn blire tjejövernattning, sjukt taggad!

(Jossan; tack för dina söta kommentarer, älskar dig! ♥)

Det gör ont i hela bröstet, ångesten växer ju längre tiden går.
Fanihelvetesjävlaskit.
Varför kan det inte bara få vara bra?
Jag behöver dig mer än något annat i hela vida världen.
Det finns ingen som betyder lika mycket som du.
Jag skulle kasta mig framför ett tåg för dig om det var så.
Jag klarar inte det här, jag orkar inte.
När jag ser tillbaka på hur livet varit,
ångest, dödsfall, panik, sorg, tårar,
kan jag inte låta bli att undra,
när är det min tur? När ska andra ord beskriva min vardag?
Lycka, skratt, leenden, kärlek, värme.
Jag vill inte att du försvinner ur mitt liv,
jag klarar inte det, det finns inte chanser.
Du är mitt allt, då, nu och föralltid.
Men du säger att du älskar mig, mest i världen.
Att det alltid ska vara vi,
men jag kan inte tro längre, orkar inte, vågar inte.
Jag klarar inte att bli sviken igen.
Tillsammans klarar vi det väl?
Snälla lova att det är så.
Du och jag mot världen.



(Uttis; Ja! Vi håller varandra i handen hela kvällen. Jag är rädd redan nu, hah.. ♥)

Har typ inga bilder från den sommaren.
Får bli avslutningen i nian då.

Missade visst att blogga igår.
Kände mitt lite lätt död när jag kom hem,
efter två timmars sömn kanske inte det var så konstigt,
så jag somnade tidigt utan att orka sitta vid datorn.
Meeen ja.

Inte gjort något vidare värst produktivt idag heller,
ser fram emot helgen dock. :)
Imorgon ska jag träffa en vän jag inte träffat på..
Ja, ett halvår blir det väl.
Lite synd, saknat honom ändå..
Och på lördag ska vi ha tjejövernattning!
Vi ska tydligen köra anden i glaset,
vilket jag trodde var typ en barnlek,
verkar var en aning mer seriöst.
Skraj som jag är lär jag väl kissa ner mig.

Har inget vidare värst intressant att säga.
Inte så ovanligt kanske.
Hittar inte på så mycket intressant.
Och när det har varit skola,
orkar jag inte ens fundera på mina tankar.
Skriva ner hur jag faktiskt känner.
Min hjärna stänger av lite.

No fucking way. Där går gränsen.

Jag lyckades igen. Satt med ångest inatt, somnade inte förrän det redan var morgon.
Insåg att det inte fanns chanser att orka vakna i tid, gav upp och sov för länge igen.
Jag hatar det, helgen förstör alla rutiner, det tar flera dagar att komma igång igen.
Jag måste skärpa mig. Det räcker nu. Varför ska det vara så jävla svårt?
Alla andra klarar det ju, innebär det att jag är svag?
Jag hatar att jag alltid misslyckas.

Hade en fin lördag. Kände tvekan och svag ångest.
Bestämde mig för att skita i det och bara go with it.
Men det slutade ändå med att jag hade jätte kul,

Eftersom jag missade igår får jag ta två stycken idag istället..

Jag skulle gjort allt för dig, offrat mig själv. Jag älskade dig högre än livet själv.
Jag skyller inte på dig för att det blev som det blev, jag vet att jag gjorde fel.
Jag vet att vi tappade kontakten för att jag byggde upp ett annat liv,
men jag bad om ursäkt. Förklarade hur mycket jag faktiskt saknat dig.
Förstod du ens det? Förstod du när jag förklarade att jag till och med gråtit?
Förstod du när jag sa att jag tänkt på dig varje dag, ångrat, saknat och hatat?
Det gör så jävla ont att jag skulle kunna skrika högt.
Jag bad om förlåtelse, du sa att du ville att vi skulle finnas i varandras liv igen.
Att det var självklart att vi skulle ha kontakt och att du också saknat mig.
Men du svek mig. Satte en kniv i mitt hjärta och fick mig att ångra att jag kontakt dig.
Jag vet att det för dig inte var någonting, att det inte spelade någon roll.
Men det spelade mig roll, det gjorde ont, jag blev sårad och jag hatade att jag trott.
Jag hatar mig själv nu också. Bara för att du skrev till mig sitter du som fast svetsad i mina tankar igen.
Jag till och med skriver ett helt jävla inlägg om dig. Jag är ju patetisk.

Vi hade kort dag idag! Underbart, började halv nio, ritade hela mattelektionen,
vilket iofs bara ledde till att jag fick skäll och läraren nöp mig i armen (?!)..
Sen fick vi säga hejdå till vår samlärare och historialäraren var sjuk,
så det innebar att vi slutade redan klockan tio. (Thank god, hade aldrig pallat)..
Vi drog ner några tjejer på stan och hängde runt, jag skrattade så jag grät inne på lindex.

Har så många fina människor i mitt liv. Jag är så tacksam för allting jag har. Och alla.
Äntligen börjar jag bli lyckligare. Det tar tid och det är verkligen inte perfekt än,
men jag märker till och med själv att jag har kommit någonstans.
Jag kliver upp på morgonen utan att hålla på att bråka med mamma,
jag orkar skratta utan att det är en fasad,
jag längtar efter framtiden istället för att frukta den.

Min gamla bild, som då faktiskt illustrerade hur jag mådde.
Jag mådde inte bra. Jag hade ångest varje dag, jag grät ofta.
Panikångestattacker var min vardag, det var inget ovanligt.
Jag hade inte ens tanken på att försöka komma längre,
var fast i mitt tankesätt, fast i tanken på att det här var slutet.
Jag vågade inte tro att jag skulle komma längre,
jag vågade inte bli besviken om och om igen.

Ska väl inte vara sämre jag.
Länkar till supersöta Jossan (fastän att hon redan har fått en fin länk till hööööger ---->).
Hon är lite ny på det här med bloggandet men hon är likväl söt för det.
Även om bloggen inte riktigt är super igång kommer den handla om lite allt möjligt,
hennes vardag som består mycket av hennes stora hundintresse, men också tankar och funderingar.
Så besök henne. :D
http://josefinblomqvists.blogg.se/

Nejmen jag börjar ju bli en riktig höjdare på att blogga. Synd bara att ingen läser.

Grät mig till sömns inatt. Orkar inte med alla minnen från pappas död som svider.
Jag saknar honom så jag skulle kunna dö, jag kan knappt förstå att det bara är slut.
Av hela mitt hjärta hoppas jag att du vilar i frid nu, att du äntligen har det bra..

Dagen har förövrigt varit lika produktiv som vanligt,
på foton satt vi mest och skrattade åt knas bilder,
på historian försökte jag skriva av det som stod, men såg som vanligt inget,
och på matten satt jag och ritade. Duktig tjej!
Emmy och jag taggade inför sommarlovet, bara 124 dagar kvar.

Känner att jag som vanligt egentligen inte har något värt att säga,
såååå...

Jag har ingen bild på henne, min bästaste vän.
Marielle. Marre. Fiskis.
Hon betyder så fantastiskt mycket, hon stöttar mig i allt.
Utan henne hade jag nog gett upp, hon ger mig kraft som ingen annan gör.
Hon är min andra häflt av vår fantastiska duo.
Simba & Nala.
Helan & Halvan.
Svampbob & Patrik.
Micke & Molle.
Listan kan göras lång, men i min värld är vi bäst,
Fiskis & Bläckvard.
Jag älskar dig min finaste.


Eftersom jag inte har någon får den här vackra bilden illustrera dig!

Jag och mitt hjärta. ♥