(Jag orkar inte lägga upp de jag missat idag,
tar bara en ny varje gång jag bloggar. :))

Som jag berättade i inlägget "Om mig",
dog min pappa 2006.
Han var den snällaste och ärligaste människa jag mött.
Men jag var bara 11 år gammal när han dog,
jag lärde aldrig känna honom fullt ut.
Jag vet att jag tyckte han var rolig.
Men framförallt snäll och vad jag fått höra,
av ett flertal människor som kände honom,
fanns det ingen han träffat som ogillade honom.
Han var lätt att älska.
Under de elva åren jag kände honom skällde han aldrig ut mig,
han blev upprörd och skällde på mig en enda gång,
när jag klämde min då 3-årige lillebrors fingrar i dörren,
men det var inte ens en riktig utskällning.
Jag saknar honom fortfarande oändligt mycket.

Min mamma är inte som pappa.
Hon har ett mycket hetare temprament men är egentligen lika snäll.
Snäll men lättirriterad.
Vi skrattar ofta tillsammans även om vi fått trösta varandra många gånger,
kanske hon har tröstat mig fler gånger, men ändå.
Hon är en av mina bästa vänner, tro det eller ej.
Självklart bråkar vi men vi blir alltid sams igen.
Jag kan berätta allt för henne och litar på henne till hundra.

Jag älskar mina föräldrar och det kommer jag alltid att göra. ♥