Hej på er! Long time no see.
Ändrat designen igen (oh well, hello there captain obvious),
tröttnade på den jag hade innan och kände för något mer vinter/jul inspirerat, trots bristen på snö här i Nynäs..
Har inte direkt gjort sådär värst mycket sen jag skrev sist. Träffat en av mina absolut bästa vänner och jag var så glad när vi sågs och jag insåg att det fortfarande var så. Att vi fortfarande kan prata på helt obesvärat. Så det känns jätte bra. Annars har jag mest varit hemma, Sonny jobbar ju mån-tors så jag är ensam på dagarna, har insett hur lätt det är att falla in i gamla vanor. Sova halv dagen osv. Men så är det ibland.
Ska ut till mamma nu idag, hon fyllde år igår så vi ska fira henne lite och sådär.

Jag har inte så värst mycket mer att säga just nu. Slänger in lite trötta mobilbilder från den senaste tiden istället.

När jag träffade min psykolog idag fick jag med mig ett papper där det står om social fobi. Jag kan ofta känna att jag inte vet hur jag ska förklara för närstående människor hur det fungerar och känns. Texten stämmer in på mig till typ 90% även om jag skulle säga att det fattas endel, att den är ju inte specifikt inriktad på mig eller mina känslor. Men jag kände ändå att jag ville skriva av den här för att ni som läser kanske kan få en bättre bild av hur det är, vi får väl se. Det kommer bli ett långt inlägg men så är det ibland. Jag har strykt under vissa saker som stämmer in väldigt bra på mig.

"Det finns ett fåtal människor som känner sig säkra och trygga i alla sociala situationer och det finns endel som känner sig blyga och osäkra i de flesta sociala sammanhang. För de flesta av oss varierar det nog. Man känner sig hemma och säker i vissa situationer och nervös och bortkommen i andra. Men för uppemot 15% av befolkningen handlar det inte om nervositet, utan om ångest och social fobi.

Nervositet inför muntliga redovisningar är nog snarare regel än undantag och det är väl få som gillar att göra bort sig. Men för en person med social fobi handlar det inte om lite nervositet, utan om en stark rädsla, en rädsla för att bete sig på ett pinsamt sätt eller för att visa tecken på ångest.

Antingen undviks de fruktade situationerna helt, eller så uthärdas de under intensiv ångest eller plåga. Hos vuxna är det inte ovanligt med panikattacker. (Här plockade jag bort en bit om barns reaktioner).

Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att det handlar om att man är rädd för hur man ska uppfattas av andra människor, och man vill oftast inte framstå som nervös, inkompetent eller klumpig. Alltså är man orolig för att andra ska märka att man rodnar, darrar på handen, svettar, stakar sig (eller svarar fel), snubblar eller spiller.

Ibland är den här rädslan bara förknippad med en eller ett par situationer, till exempel att prata inför en grupp, äta på restaurang eller skriva sin namnteckning när andra ser på, men för endel upplevs nästan alla sociala sammanhang eller prestationssituationer som skrämmande och då brukar man tillägga att det handlar om en generaliserad social fobi.

Det är inte så att personer med social fobi är klumpigare, mindre begåvade eller mindre socialt kompetenta än andra - många gånger är det snarare tvärtom. I likhet med andra fobier så rör det sig om en överdriven eller orimlig rädsla, och på ett plan finns det en insikt om att det är på det viset (i alla fall hos vuxna).

Det brukar ofta visa sig att kraven man har på sig själv är helt andra än de förväntningar man har på andra människor. Trots att man har överseende med och full förståelse för andras tillkortakommanden, så har man svårt att acceptera sina egna eventuella misslyckanden eller svagheter."

Det här är ju som jag skrev inte riktigt anpassat helt och hållet för mig, men stämmer ändå bra.
Den senaste tiden har jag insett att min sociala fobi täcker mer av mina svårigheter än jag visste. Jag trodde bara det innebar när det är jobbigt för mig att åka buss, vara i folksamlingar och liknande. Men det är det inte (eller jo, det är det, men inte bara), den hänger ihop med så mycket mer. Om någon som jag brukar prata med ganska ofta inte hör av sig på, ja, en vecka kanske, börjar jag genast tro att något är fel. Att jag gjort något, att människan tröttnat på mig, att jag är värdelös. Det gör att hör inte den personen av sig, gör heller inte jag det. Det är inte för att jag inte bryr mig, eller inte tänker på människan eller för att jag inte orkar. Det är för att jag inte vågar. Det skapar sån otrolig ångest för mig, jag känner att hör jag av mig är jag jobbig, pushig, efterhängsen. Jag är så fruktansvärt osäker i såna lägen. Och jag menar, i säkert 90% av fallen är det inte ens något som hänt. Personen kanske varit väldigt upptagen med något, men det är så svårt att se det för mig i en sån situation. Det är samma sak om personen inte svarar på sms, visst, ett sms har inte så stor betydelse, men händer det oftare eller flera gånger, känner jag likadant som när jag inte hört av personen på länge. Och jag menar, jag vet ju själv att ibland glömmer man faktiskt av att svara! Jag gör också det, men pågrund av min sociala fobi, går inte tankebanorna så, inte när det händer.

Och jag vet ju att för de flesta är det inte såhär. Får ni inte svar på ett sms är det väl mer "so what?", ska ni gå och handla gör ni det (jag vågar inte 70% av gångerna, och aldrig själv) och vill ni ringa en människa bara för att snacka, gör ni det. Jag vågar inte det heller. Jag får panik när jag måste ringa ett samtal. Om jag ska ringa och avboka en läkartid eller liknande så har jag ångest, en lång stund, och måste tvinga mig själv att trycka på "ring". Och pulsen går inte ner förrän flera minuter efter att jag lagt på. Så jobbigt är det. Att ringa en vän är också svårt för mig! Jag gillar att prata i telefon med människor jag känner, om de ringer mig. Men är det tvärtom känner jag mig så himla osäker. Det känns, once again, som om jag är den mest efterhängsna människan i världen.

Jag hoppas att det här kanske gav några av er lite klarhet i hur mitt liv ser ut. Hur tufft det är att handskas med det här varje dag. Och då har jag inte skrivit hälften av alla jobbiga situationer eller nämnt något av det andra som är tufft för mig. Men såhär är det, stor jäkla jättekram till alla er som orkade läsa. ♥
(Tror det här är mitt längsta inlägg någonsin..)

Tänkte slänga upp lite av det jag hittat på weheartit och instagram på senaste tiden. Citat/bilder. Lite inspiration men mest texter som fastnat rakt i hjärtat. Enjoy.

Hej!
Har faktiskt gjort en hel del idag med. Tvättat, diskat, fixat i städskrubben och sorterat lite annat skit. Just för tillfället har jag, hrm, lite problem att skriva. Bruce tjöt och nöjde sig inte med att sitta på skrivbordet, utan nu ligger han framför tangentbordet och håller fast min arm med huvudet!! Faaaast nu flyttade han på sig och körde in hela nosen i.. ja vafan heter det? Armvecket? Armbågen fast på insidan typ haha, bra på att förklara.. Så ska han tydligen sova, jäkla knäpphund :) Inga toppen bilder, men ni kanske förstår?

 

Halloj.
Måste säga att jag haft en ganska händelserik dag idag ändå. Var iväg till en secondhand-butik och köpte bland annat fem böcker för 1:-/styck, hur galet?! Hittade en bok av Sofia Åkerman som skrivit Zebraflickan, en av mina absoluta favoritböcker. Så jag är nöjd minst sagt. Sen har jag, äntligen, kommit iväg på en promenad idag. Har inte blivit mycket av "det nyttiga livet", den senaste tiden så det var riktigt skönt att komma ut och att äta nyttigt. En timmes promenad blev det, och tidigare har jag alltid stressat mig själv, pushat mig själv för långt. "Måste klara minst såhär långt på den här tiden", osv. Nu gick vi för att Bruce skulle få en längre promenad och för att det var skönt bara, inte för att klara så långt som möjligt. Just nu känns det som att visst, klarar man mer och mer är det ett plus, men inte ett måste. Jag tror att det bästa för mig vore att "skynda långsamt" nu. 
Sen har jag skrivit till en vän som jag tvekat till så länge och som jag saknat av hela mitt hjärta. Jag kan definitivt inte säga att "det har löst sig nu" men att det känns bättre än tidigare i alla fall. Och dessutom pratat med en till vän jag också saknat som attan. Jag vill säga "det går bra nu", men jag vågar inte riktigt. Det går bättre nu i alla fall, och det får räcka. :)

Jag har suttit och funderat och klurat, läst igenom gamla blogginlägg för ett år sen och fy vad jobbigt det kändes. Jag var så svag, ledsen, deprimerad. Jag kan nog säga att det var min värsta period någonsin. Det var för ett år sen problemen med magen verkligen började, som jag tappade skolan totalt. Som jag föll ner i den värsta depressionen hitills, det pratades till och med om att lägga in mig på psyket då. Ingenting var egentligen bra. Jag ville ingenting. Och även om jag mår dåligt nu kan jag i alla fall känna mig glad över att det inte alls är lika illa som då.
Jag var, kortfattat, en väldigt ledsen människa. Och svag, minsta lilla problem fick mig att vika mig. Och jag kan förstå det, jag var på botten. Jag kände mig ensammast i världen, även om jag gör det nu också så ger jag inte upp nu. Jag vill bevisa att jag kan så mycket mer än vad alla tror. Jag tar mig iväg på mina möten på psykiatrin, varesig jag vill eller inte. För att jag vet att i slutändan är det värt det. Då tyckte jag inte det, då ville jag bara ge upp. Läser man inläggen från september -12 till februari -13 här på min blogg så tja, jag blev i alla fall oroad. Var det så himla illa verkligen? Men ja, det var det nog. Det kändes som om jag spelade poker med döden, med mitt liv som insats, och jag förlorade. Jag hade förlorat livet. På sätt och vis skulle jag nog säga att jag tagit tillbaka livet nu, vunnit tillbaka det. Jag mår inte bra, men nu vill jag åtminstone göra det.

Har klurat på den här i flera dagar, typ två veckor nästan. Det är så svårt att välja en person, en enda. Sonny känns för uppenbar, och det är ingen idé att skriva en lång text om någon jag älskar som ändå inte kommer läsa det här. Efter mycket om och men kom jag ändå fram till att jag lika väl kan välja ett djur som en människa. Så det blir helt enkelt Bruce, min lilla prins.
Den största anledningen till att jag älskar djur - i allmänhet - är att de aldrig dömer. Det spelar ingen roll vad man än gör eller hur man än ser ut, de älskar en ändå. Bruce ligger mig så fantastiskt varmt om hjärtat, han är min lilla älskling. Och jag kan känna såna otroliga skuldkänslor över att han inte fått den uppmärksamheten han behövt. När jag fick honom i vintras så trodde jag att jag var på väg att börja må bättre, och att han skulle få mig att vilja kämpa mera, men jag mådde inte bättre, det blev inte som jag trott. Och, sorgligt nog, har han fått lida på grund av det. När min sociala fobi, ångest, eller depression stoppat mig från att gå utanför dörren har inte han fått långpromenaderna han älskar. Och vet ni vad? Han älskar mig lika mycket ändå. När jag kommer hem blir han sådär hysteriskt lycklig, han vill alltid sova tätt intill mig på nätterna och hur allt än är vet jag att jag är hans favoritperson i hela världen. Och det är helt fantastiskt.
När jag ser på Bruce så känner jag den där enorma kärleken man bara kan känna till sitt djur, och som jag misstänker påminner om den man känner till sina barn. Jag blir helt varm i hjärtat och jag vet att jag skulle göra vad som helst för att skydda honom mot allt ont. För några veckor sen frågade min lillebror om jag skulle ge bort Bruce för tiotusen? Nej. För hundratusen då? Nej. En miljon? Nej. EN MILJARD?! Nej. Bruce är min bästis. Jag skulle aldrig ge bort honom, jag kommer alltid välja honom först om det verkligen skulle gälla, för Bruce har aldrig svikit mig. Han kanske inte lyssnar på mig alla gånger, trotsig som han är, men han har aldrig svikit mig. När jag är ledsen finns han alltid där för att trösta. Och sitter vi i sängen exempelvis och jag går därifrån, följer han med mig. Sätter jag mig vid datorn eller liknande, vill han ligga på mina fötter, på skrivbordet eller i mitt knä (i skrivande stund ligger han intill mitt ben). Det är han och jag. Mitt lilla hjärta.
Jag blir fortfarande löjligt glad när han ser gullig ut, när jag ser en valpbild på honom eller han äntligen lyckas med något jag försökt lära honom. Jag blir verkligen genuint glad. Precis som jag blir riktigt ledsen när jag ser att han mår dåligt av någon anledning eller när han blir rädd när det kommer hem människor till oss han inte känner (det är fortfarande det största problemet tror jag, han blir så himla osäker då).

I måndags flyttade vi hit gerbilerna (ökenråttorna) vi köpte till min lillebror i födelsedagspresent. Kan ju bara säga att det var en minst sagt dålig idé att köpa smådjur till en kille i tonåren som helst spelar LoL och liknande. Så vi tyckte att det var bättre att de fick komma hit. Jag älskar ju djur, så nu är planen att få dem handtama. Har bara lyckats få hyfsat bra bilder på en av dem hitills. Tror (lite osäker, men typ 90% säker) att det är Bella. De är nästan likadana, den andre har liiite mer vitt på nosen. Jag fick ju döpa dem från första början, så de heter Bellatrix och Luna (inte alls Harry Potter inspirerat, jag lovar. Hosthost). Snabba som attan och riktigt roliga djur! Ska försöka få ihop någon video, för de gör de mest knäppa grejerna. Ville hur som helst bara presentera våra nya familjemedlemmar här. :)

 

Har stått rätt tomt här på bloggen. Har varit trött, seg, oinspirerad osv. Haft en svacka helt enkelt.
Tänkte bara lägga upp några bilder, använde kameran för första gången på.. länge.
Slog till med en riktigt ordentlig frukost-lunch (frunch då med andra ord). Blev rätt bra måste jag säga,
inte toppen nyttigt men helt ok. Ska börja om på ny kula med nyttigheter på måndag, även det har hamnat i min svacka, suck..

 

Den här låten betyder så mycket för mig. Jag tröttnar egentligen aldrig på nån av kent's låtar, men den här är speciell. Jag vill ju tatutera in en del av texten från den här låten. "Jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö", tatueringen kommer bli lite annorlunda. "Livrädd för att leva" på ena armen & "Dödsrädd för att dö" på andra armen. Det är jag. Texten passar in perfekt.

Hej!
Världens segaste dag. Har sovit jätte dåligt igen, somnade framåt fyra-halv fem. Sen har jag halvsovit fram till kvart över elva. Med en massa mardrömmar dessutom. Helt underbart, fast ändå inte. Så jag avbokade mitt möte på Capio idag, orkade inte.. Annars då? Mår inte sådär värst bra. Har en såndär ångestdag. En såndär dag när humöret vänder på två sekunder och jag inte ens känner mig själv. Det är jobbigt. Så jag försöker hålla hjärnan upptagen hela tiden. Göra lite saker. Har fått upp ytterligare lite mer grejer i lägenheten och så har vi tvättdag. Inte sådär värst roligt kanske, men åtminstone något att göra. Inte bara att sitta och vänta på att det ska hända något.
Förresten, vi har ju skrivbordet i vardagsrummet, så i skrivande stund sitter jag framför fönstret (som är öppet). Jag hör barnen som leker på dagiset, fåglar som kvittrar (sjunger?) helt galet och kyrkklockan. Jag kan inte påstå att jag är religös, men jag gillar att vi kan se kyrkan från fönstret. På kvällen är den upplyst och det ser verkligen jätte mysigt ut. Jag kan däremot inte påstå att jag gillar att ha dagisbarn utanför fönstret. Tur att det sovrummet är på andra sidan, barn har ju en förmåga att låta en hel del.. Jag har dessutom, just precis nu, världens mest mammakära lilla vovve framför mig. Han vägrar sitta på stolen brevid, han måste ligga framför tangentbordet och gosa in sig hos mig. Känns härligt att veta att man är viktigast i hela världen för honom. Min lilla skrutt.
Ytterligare ett inlägg om absolut ingenting intressant! Duktigt av mig ändå, hah. Men jag tycker det är svårt. Jag vet inte vad jag ska skriva om, om jag inte skriver om min vardag. Jag gör ju ingenting speciellt om dagarna, och de senaste månaderna har jag inte ens träffat människor, så det händer ju inte så värst mycket. Kanske ska försöka hålla mig till den här blogglistan jag satte ihop? Får fundera på det dära..

Hej bloggen!

Egentligen fick vi internet redan i fredags men det har varit så himla mycket att jag inte riktigt prioriterat att skriva ett inlägg här. Men nu tyckte jag det var dags, och när jag är klar ska jag ta itu med klädkammaren.
Vi flyttade ju som ni redan vet i fredags. Jag och mamma var här i nya lägenheten och plockade in saker i köket osv, Sonny var kvar i gamla lägenheten och packade det som var kvar där, och mina brorsor och Janne körde möbler/kartonger och bar in. Allting gick med andra ord väldigt smidigt! Det kändes jätte konstigt att sova här första natten, jag har fortfarande svårt att förstå att det här är vårat.
Vi har möblerat färdigt, så gott vi kan i alla fall. Vi har varken matbord eller soffbord, eftersom de ingick i lägenheten vi hyrde i andrahand (dock sa han tidigare att vi skulle få ta med oss soffbordet, men icke), så de senaste dagarna har vi käkat på golvet. Alltså, det känns inte direkt särskilt kul att berätta, men det är ju sant. Eftersom det blev dubbla hyror att betala här + en halv hyra i andra lägenheten har vi inga cash kvar nu. HÄRLIGT. Nej, inte alls faktiskt. Men jag hoppas att den delen också ska lösa sig, det viktigaste är ändå att vi har någonstans att bo och att hyran är betald, allting annat löser sig med tiden.
Just för att vi inte har något matbord så är det väldigt tomt och det ekar massor här i vardagsrummet. Och då har vi ändå soffa, skrivbord, TV-bänk och sådär här inne. Ni kan tänka er att det är ett rääätt stort rum. I alla fall om vi jämför med det vi hade tidigare.. Jag har tänkt ta bilder, men jag har inte någon lust att visa allt innan det är färdigt, så ni får hålla ut lite till. :)
Annars händer det inte så himla mycket spännande, för att vara ärlig. Har lite möten i veckan, men inte annars. Hoppas på att tjejerna ska komma förbi någon dag, men det har blivit uppskjutit några gånger nu, så jag vet faktiskt inte. Men det vore rätt skönt att få träffa lite människor igen. Har funderat lite på att ha någon form av inflyttningsfest senare också, vi får väl se. Vore kul, nu när folk faktiskt kommer få plats här haha..
Nej, nu blev det ett jätte långt inlägg, och jag måste verkligen fixa med något. Är fortfarande en del kvar och jag vill verkligen få det färdigt så det känns fint här. Förresten vill jag bara säga tack till er som tar er tid att läsa min blogg. Det känns jätte speciellt att några människor orkar klicka sig in hit och läsa vad jag har att berätta, fastän att det egentligen inte är särskilt intressant? Puss på er. ♥

Om typ bara en halvtimma kör vi första lasset med grejer! Är inte alls exalterad. Dock har jag inte en aning om när vi faktiskt får internet där borta, så misstänker att det kommer bli helt tomt på updates här under helgen. Men nu måste jag fortsätta packa haha, pusssss!! ♥