Gissar att de flesta som läser min blogg också läser min bilddagbok. Men vid halv nio imorse åkte vi mot Stockholm. Efter lite letande på Googlemaps hittade vi tillsist sjukhuset, sen virrade vi runt där inne och kom fram precis samtidigt som sköterskan ropade upp mig. Hon berättade kort om att hon skulle bedöva svalget och att undersökningen bara skulle ta tre minuter. När hon gick för att hämta läkaren kom min panik, bedövningen gjorde att det kändes som om jag inte kunde svälja, det kändes alldeles tjockt i halsen. Jag grät för att jag var så fruktansvärt rädd. Hela kroppen sa emot. Jag fick en panikattack så gott som, och kräktes upp det lilla som fanns i magsäcken (vad det nu var, slem eller nåt annat fräscht) under undersökningen samtidigt som jag grät. Jag kan utan tvekan säga att jag aldrig gjort något så jobbigt och hemskt i hela mitt liv. Hela jag skakade och grät fortfarande till viss del när jag och mamma kom ut till Sonny och JanÅke igen. Det som känns värst nu när jag blivit tvungen att gå igenom det där var att de inte hittade något. Min 'magmun' glappar vilket leder till att man kan få lite ont kring magsäcken, men det gick förstås inte att se anledningen till varför jag får kramper längre ner i magen. Läkaren (som såg ut som Clint Eastwood för övrigt) tyckte att det kunde vara värt att göra ett ultraljud på min galla för att det finns risk för gallsten. Så nu blir det ytterligare väntan. Orkar knappt med längre. Missar skola. Mår dåligt. Höjde antideppen förra veckan så jag mår dåligt för det dessutom. Hittar inte det fina med livet. Känns som om jag tappat livsgnistan. Så, världens längsta inlägg om något egentligen ointressant, nu ska jag sova.