Fick det bästa mejlet jag kunnat tänka mig idag, så det var helt klart härligt att vakna idag!
Imorgon flyttar vi, och jag känner mig så redo för det här nya äventyret. När jag har lite mer tid ska jag berätta om alla tankar kring det här. Hur jag skyndat för mycket med allt. Men idag finns ingen tid för sånt! Har två miljoner grejer att packa haha. Puss! ♥

Varit lite dåligt med updaterandet från mig ett tag nu. Har haft en hel del att göra. Har varit ute hos mamma och Janne (håller på att fixa en grej jag inte kan göra hemma, visar när det är klart!) några nätter nu. Åker förmodligen hem imorgonbitti. :) Så onsdag & torsdag ska vi packa ner resten (blir nog rätt långa dagar..), tvätta (torsdag), och sådär. Har listor och grejer på allt som ska göras! På fredag hämtar vi ju nycklarna så då får vi äntligen flytta in i lägenheten! Så jävla excited! Kommer bli bäst ju. Nåväl, nu ska jag duscha och sen fortsätta på mitt projekt (kanske frukost först..?) :)

Hej!
Vanlig, trist torsdag idag. Har varit hos min psykolog och ja, that's it. Är ensam hemma (skitkul att sitta ensam i en liten, stökig lägenhet med flyttkartonger överallt), eftersom Sonny ska till sin praktikplats och se lite hur allt fungerar och så, sen ska han jobba hela helgen. Hoppas på att kunna vara hos mamma då, vill verkligen inte sitta ensam här i tre dagar..
Blir ju annorlunda sen när vi har flyttat, han ska ju fortfarande jobba på helgerna, men då kommer jag i alla fall kunna hitta på något under dagarna. Sätta upp grejer och sådär. Och sen kommer det ju dessutom gå att göra mysigt där! Tända ljus och sånt. Här är typ alla såna grejer nerpackade, plus att det allvarligt talat ligger grejer ö-v-e-r-a-l-l-t. Är ju inte särskilt mysigt..
Annars då? Jag är glad. Går i lite av att lyckorus då det mesta i mitt liv som varit vänt upp och ner äntligen börjar komma på plats. Bit för bit lägger sig rätt. Nu kommer jag äntligen ha möjligheten att börja må bättre. Jag kommer ha alla förutsättningar för att kunna jobba igenom alla problem etc. Och jag kan inte säga att jag tycker att det är mer än rätt, det är min tur att få den här chansen. Jag har mått dåligt i över sju år. Jag är arton år och jag har inte haft allt det som det innebär att vara tonåring. Jag har haft tuffare grejer att kämpa mot. Inte killar, finnar och allt vad det innebär att vara tonåring. Jag menar, jag har väl haft det också, men mest andra grejer. Och jag kanske klagar en hel del, men jag har nog rätt till det..
Den här lägenheten betyder så mycket mer för mig än att bara känna att jag har ett tryggt ställe att bo på. Mycket mer. Jag kommer kunna fokusera på terapin, på att ta mig upp från allt det här mörka, en gång för alla. Samtidigt som det också är världens finaste lägenhet. På riktigt alltså. Den är så himla fin. Jag känner verkligen att jag kommer kunna känna mig hemma där.
Nu ska jag bara sluta skriva ut allt som snurrar i huvudet på mig. Eller vadå, det är ju min blogg, men känner att det börjar bli lite väl flummigt haha. Puss på er! ♥

Varje år är det en dag på året jag verkligen inte längtar till, som jag snarare hatar av hela mitt hjärta. Det är idag, 23:e oktober. För sju år sen idag dog pappa. Sju år har gått sen jag sist träffade honom, och det gör så jävla ont. Förra året grät jag nästan konstant runt det här datumet. På ett sätt har det nog, just därför, varit bra att jag har haft så mycket annat att tänka på. Jag har inte hunnit reflektera och sörja på samma, intensiva, sätt som förra året. Jag menar inte att jag inte saknar honom lika mycket, för det gör jag. Men sorgen har inte varit sådär fruktansvärt jobbig som de tidigare åren.

Det känns så tomt. Livet. Jag ser tillbaka på alla stunder han inte har varit i mitt liv, och det gör ont. Min 18-års dag, när jag träffade Sonny & när vi förlovade oss, och alla andra gånger. Han kommer inte få vara med på mitt bröllop och följa mig till altaret som jag alltid drömt om, han kommer inte få träffa sina barnbarn. Det gör så inihelvetesjävla ont. Det finns inte ens ord för det. Jag vet att han alltid är med, vi bär honom i våra hjärtan, men jag kommer aldrig mer kunna ha en konversation med honom, jag pratar med honom, ofta, men jag får ju aldrig några svar. Det känns så himla tomt att det är så det är.

Jag tror att när ens föräldrar lever och är friska uppskattar man dem inte på samma sätt. Jag förstår att det är naturligt att som tonåring bråkar man med dem och är mest trött på dem hela tiden. Men när pappa dog, önskade jag att jag hade hunnit visa hur mycket jag älskade honom. Och sen mamma fick bröstcancer lät jag aldrig henne glömma hur mycket jag älskar henne. För en dag, varesig det är nu eller om tjugo-trettio-fyrtio år, kommer vi att förlora våra föräldrar. Allihopa. Därför är det viktigt för mig, att kanske inte varje dag, men ofta, berätta för mamma hur viktig hon är för mig. Det är värt att tänka på i alla fall.

Jag har egentligen jätte mycket att göra, med flytten och så, men idag tänker jag inte bli besviken på mig själv om ingenting blir gjort. Det är okej och mänskligt. Man måste få sörja. Idag är en skitdag, och så är det bara. Lyckas jag få något gjort är jag nog värd en klapp på axeln.

 

Känner ni inte för att läsa ett långt inlägg, kan ni nog sluta läsa nu redan. För nu ska jag äntligen berätta precis vad som har hänt. Men det är nog lika bra att jag tar det från början.

Jag tror de flesta som läser min blogg vet att i slutet av den här sommaren fick vi ett riktigt jobbigt besked. Killen vi hyr lägenheten vi bor i nu berättade att han skulle behöva flytta in här själv, och att om tre månader måste vi ha flyttat. Vi hyr i andrahand och vårat kontrakt säger att uppsägningstiden från hans håll är på tre månader. Vi hade ingenting att säga till om, men eftersom vi haft helt andra förväntningar när vi skrev kontraktet blev det lite av en chock. Han pratade om att han ville hyra ut länge, i minst två år i alla fall. Och vi trodde det skulle fortsätta vara så, och därför har vi inte ens tänkt på det, förrän då.

Vi har sen dess ringt, mejlat och tittat på ett flertal lägenheter. Allting har skitit sig i slutändan. Det har inte blivit någonting och de senaste veckorna har med andra ord min ångestnivå varit skyhög. Jag har inte kunnat slappna av, utan jag har stressat konstant.

Den 24:e september fick vi ett meddelande av en tjej som sa att de hyr av ett lite mindre hyresföretag här i Nynäs, men att de skulle flytta och då blir deras lägenhet tom. Vi mejlade hyresföretaget och fick svaret att de inte kunde svara på ett ungefär var i köplatsen vi låg, eller om det ens fanns en chans att vi skulle kunna få lägenheten. Så vi gav ju helt och hållet upp den drömmen, innan den ens hade hunnit bli något. Tills för 11 dagar sen.

Den 10:e oktober fick vi ett mejl att de kunde erbjuda lägenheten till oss. Vi trodde det var ett skämt först. Vi hade ju gett upp, accepterat att vi skulle få flytta in i mammas och Jannes gästrum. Samma kväll var vi och tittade på lägenheten och fastnade så snart vi kommit in hallen. Lägenheten vi bor i nu är två rum på 37kvm. Ni kan ju tänka er, det är inte stort. Sovrummet är knappt ett rum, sängen tar upp hela rummet, förutom en liten gång på sidan. När vi klev in i den här lägenheten kändes det som ett slott. Samma antal rum, men 62 kvm. Alltså, för oss kändes det verkligen gigantiskt.

Det fanns ingenting med den här lägenheten vi inte älskade, plus det faktum att det är en förstahandslägenhet. Det innebär att man inte behöver oroa sig för att hyresvärden plötsligt vill ha sin lägenhet, utan betalar du din hyra och sköter dig rent allmänt får du bo kvar, tills du själv väljer att flytta. Men allt hopp och all glädje försvann igen.

Den 17:e oktober fick vi ett mejl där det stog att hyresvärden tyvärr sa nej till att skriva hyreskontrakt med oss. Jag blev så jävla ledsen, besviken och ja, rent ut sagt förkrossad. Vi hade snubblat på målsnöret. Allt detta för att Sonny har en praktiklön och jag är sjukskriven. Det går med andra ord inte att se att vi har en inkomst. För mig rasade hela världen. Men Sonny gick och pratade med de som jobbar där, och förklarade hur det ser ut. Vi fick svaret att vi skulle få vänta, igen. Så jag gick till min psykolog (gissa om jag var glad att jag hade en tid just den dagen..) och Sonny iväg för att prata med ABF om sin praktik. När jag kom hem igen hade vi fått ett mejl. Hela jag skakade när jag skulle läsa det. 

Med en himla massa trixande hade det löst sig. Mot alla odds. Jag kan fortfarande inte tro att det är sant helt ärligt. Så ja, idag har vi varit och skrivit på kontraktet. Den 1:a november (fredag nästa vecka) flyttar vi in. Lägenheten ligger på Kaptensgatan här i Nynäshamn, och den är allt jag önskat mig. Det är ett förstahandskontrakt, två stora rum, stor hall, klädkammare och en altan. Kommer självklart att uppdatera senare med bilder etc. Jag kan äntligen börja se en ljusare framtid. Äntligen är det min tur att få en chans att må bra. Jag säger bara en sak: Livet - HÄR KOMMER JAG!

Imorgon ska vi äntligen få göra något vi har längtat efter. Efter alla tårar, all ångest och all panik är dagen här.
Vi ska göra något vi inte ens trodde skulle vara möjligt. Något som fortfarande känns som en dröm.
Jag vill berätta, men ändå inte. Så jag väntar nog tills det är helt klart. 100% klart verkligen.
Så imorgon ska jag berätta.

jag gråter, skakar, mår illa och har svårt att andas.
jag vet ju själv hur dåligt jag faktiskt mår nu.
jag började se ljuset i slutet på tunneln,
nu ser jag bara mörkret.
helvete, vad rädd jag är.
jag vågar inte hoppas på att allt ska gå bra,
jag klarar inte av den besvikelsen en gång till.
men jag vill ju det här, mer än något annat!
har jag redan glömt bort det,
att man måste fortsätta vara positiv?
jag har inte glömt det,
jag skyddar bara mig själv från att bli förkrossad, igen.
med tårar i ögonen och ångest i bröstet,
är det så det är menat att jag ska leva?
det måste ju snart vara min tur att få må bra,
eller nej,
min tur att få en chans att börja må bra.
snälla.

Påstod ju att jag skulle skriva mer i bloggen, HAH. Nej men allvarligt talat, har varit mycket på gång de senaste dagarna, plus att vi varit ute hos familjen från lördag till torsdag, så kanske inte allt för konstigt. Har varit besök till läkare, sjuksköterska, psykolog och kurator så det har inte direkt varit lugnt.

När jag träffade läkaren så sjukskrev han mig som jag tidigare berättat om, och höjde min medicindos, den ena antidepressiva sorten. Så hurra för ännu starkare biverkningar!
På psykologfronten så är vi klara med första delen av bedömningen, och det som står klart är att jag har social fobi och depression som diagnos, men att vi ska inrikta oss på den sociala fobin då den stör hela min vardag. Nu väntar åtminstone ett besök till för att vi ska bli helt klara, har en del kvar på en SCID-intervju. Fråga mig inte vad det betyder, för det vet jag inte ens själv haha, men hon frågar och jag får berätta. Man lär sig en hel del om sig själv.
Kuratorn träffar jag ju drygt varje vecka, och får hjälp på andra sätt och vis. Vi pratar mycket, så jag får "ventilera", och så är hon en jäkel på att få saker att hända. Hon gör verkligen allting hon kan för att hjälpa mig och det känns så himla skönt att jag vet att det faktiskt är så.

Sen träffade jag ju en sjuksköterska! I somras gjorde de en bedömning för om jag passade för GBP-operationen, vilket jag inte var, orkar inte dra hela den storyn igen, om jag inte redan berättat om det på bloggen då.. En och en halv månad senare fick jag ett brev från Sgt Göran som de på Ersta remitterat mig till, där de berättade att de inte har någon erfarenhet av ungdomar, och därför inte kan hjälpa mig. Efter det fick jag en kallelse från Karolinskas överviktsenhet och i torsdags var jag äntligen där! Fick träffa en sjuksköterska som var jätte trevlig, vi pratade lite kring hur allt fungerar, jag fick hem massa papper och så ska jag ta blodprov (elva rör!!). Hon tog blodtryck, puls, vikt och längd. Och jag var så nervös när jag skulle kliva upp på vågen att jag trodde jag skulle svimma. Men det visade sig att trots de gånger jag har fuskat och ätit dåligt eller hoppat över träningen, så hade jag gått ner 10 kilo. Alltså, det är ju ingenting, jag har en lång väg kvar att gå, men jag tror helt ärligt aldrig jag ens har gått ner i vikt förut. Så för mig är det här SÅ stort. Jag är så glad och stolt över mig själv!

Helgen har varit lika tråkig som de senaste veckorna. Träffar aldrig människor längre, så det har bara varit jag, Sonny och Bruce. Igår såg vi på Idol, och det var väl.. kul. Antar jag. Idag har vi haft hemmaspa och åååh, jag känner mig fan som en helt ny människa! Rakat benen, haft två olika hårinpackningar, smörjt in mig (doftar fan som en hel parfymaffär här haha), skrubbat, filat och haha, gjort allt man kan nästan. Känns skönt att göra något snällt mot sin kropp då och då.

Nu tror jag minsann att jag skrivit alldeles för mycket, dessutom sitter Sonny och väntar på mig och vill se film. Tänkte tända massa ljus och rökelser och grejer, regnar ju ute också. Mysigt!