Det här kommer låta konstigt.
Men det kan jag ta, för det är det finaste minnet jag har.

Jag var nog runt nio-tio år gammal.
Pappa var fortfarande någorlunda frisk och jag avgudade honom.
Vi skulle åka till SRV's återvinningsstation för att slänga massa skräp.
Det blev bara jag och han för vi fick fälla sätena där bak.
När vi ska åka hem frågade han som alltid om vi skulle ta den korta eller långa vägen hem.
Jag svarade som alltid att jag ville ta den långa vägen,
så jag fick så mycket tid som möjligt med min pappa.
När vi svängde av ner mot vetrinären såg vi att det stog någon där.
Pappa tittade på mig och såg lite full i fan ut.
"Nu kör vi över dem va!", skojade han med mig.
Jag nickade med ett skratt.
Strax senare insåg vi att det var polisen som stod där och gjorde en vanlig koll.
Precis när pappa ska visa körkortet inser han att han glömt plånboken hemma.
Polisen tittade på mig och undrade om han var något bra på att köra.
Jag trodde pappa skulle hamna i fängelset nu när han inte hade något körkort,
så jag nickade bara stumt samtidigt som hjärtat slog i 180.
Det var ingen fara och vi fick snart åka igen. Och pappa var ju faktiskt bäst,
på att köra alltså. Jag kände mig aldrig så säker i en bil som med pappa.
Vi åkte som sagt den lite längre vägen hem. Vi lyssnade på Ted Gärdestad,
pappas favorit som jag snart började älska. Det var hans första album från 1972,
Undringar. Jag kunde nästan alla texterna och sjöng med. Nog för att jag sjöng,
och fortfarande sjunger, uselt. Men pappa brydde sig inte om det.
Jag bestämde mig dock plötsligt för att nu ska vi lyssna på radio.
Dansa i neon spelades och jag hade fått för mig att Charlotte Nilsson sjöng den.
Vi skrattade tillsammans när jag förstod att det inte alls var hon.
Ni kanske tror att den långa vägen var lång. Det var den inte.
Kanske tog det tio minuter att komma hem. Men i min värld,
när jag var liten, var det länge. Mycket längre än den andra vägen.

Jag förstår, verkligen till 100% att för er andra som läser det här,
måste det vara ett riktigt konstigt minne att ha som favorit.
Men det var det bästa jag visste, när det bara var pappa och jag.
När jag hjälpte honom vattna i trädgården,
när han fixade med något i pannrummet och jag fick vara med,
alla de gångerna var det bästa som fanns.

Jag älskar dig så enormt mycket, pappa.
Jag vet inte om du kan se det här,
men jag vill bara att du ska veta det.
Jag saknar dig så inihelvetes mycket.
Det enda som hejdar sorgen,
som gör att jag kan leva utan dig,
är att jag vet att du har det bra i himmelen.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta.
Vila i frid. ♥