Jag har två bröder, en storebror och en lillebror.
Med andra ord är jag mittenbarn.
Jag har alltid tyckt att det är rätt tungt att vara det,
har väl på något sätt alltid känt att jag fått minst uppmärksamhet.
Nu ser jag väl kanske på det på ett annat sätt, och vad som än hänt,
älskar jag fortfarande mina bröder.

Timmy är fyra år äldre än mig,
vi har alltid stått varandra hyffsat nära även om vi bråkat mycket också.
När han flyttade hemifrån försvann bråket ändå. Vi skrattar alltid tillsammans,
och även om vi haft svårt för att prata om saker så vet jag att han alltid finns där för mig.
Jag ser upp till honom, han är nog min största förebild. Han är dessutom den, utan tvekan,
roligaste människan jag känner. Jag skrattar inte lika mycket åt någon som honom.
Men som sagt, även om vi bråkat och så, älskar jag honom.

Pontus är fem år yngre än mig, med andra ord "minstingen" i familjen.
Jag står nära honom också, fast på andra sätt. Fastän att han är mindre tröstar han mig alltid,
förut särskilt. Då försökte han alltid trösta mig när det hänt något.
Vi har båda en stor förkärlek till TV-spel och det har alltid varit något vi gjort tillsammans.
Jag kan tänka mig att det låter rätt knasigt, men det är kul.
Fastän att han bara är elva år slår han mig med häpnad, ibland är han mognare än Sonny.
Han är väldigt insiktsfull för att vara så ung. Samma sak med honom,
jag älskar honom också trots alla våra bråk.