Massor av nattankar igen, som vanligt.
Saknar så fantastiskt många människor,
fler än vanligt. Människor som bara försvunnit ur mitt liv.
Av olika anledningar, vid olika tillfällen.
Det känns så jävla sorgligt att vi bara tappade varandra.
Lite ont gör det, annat kan jag inte säga.
Det svider lite sådär, fastän att jag vet att livet är såhär.
Man växer ifrån varandra, saker händer,
folk flyttar, byter skolor, försvinner.
Livet fungerar så, och ändå kan jag inte låta bli att hata det.
Det faktum att vi slutade för över tre veckor sen,
och att jag knappt träffat någon sen nickstafesten,
känns tamejfan ännu tristare.
Det är SOMMARLOV! Vi ska leva livet,
festa, träffas, sola, grilla tillsammans, allt.
Men istället sommarjobbar folk,
åker utomlands, och vädret suger.
Och nu har det gått så jäklarns lång tid redan.
Jag måste plugga tills jag börjar sommarjobba,
så jag hinner ikapp.. Då lär jag ju inte hinna ses direkt.
Hah, vilken bitterfitta jag ääär..
Men jag hade också velat åka på peace and love,
jag hade också velat åka utomlands med massa fina människor.
Men istället sitter jag här, i Nynäs och klagar på det tråkiga vädret.
Även om jag må klaga, så vill jag i alla fall något.
Dock sitter till och med jag och tänker att tja,
kanske jag borde göra något åt saken.
Men tja, to be honest, är det lite svårt att göra allt jag vill,
utan alla de där människorna..
Aja, fuck life osv. Om någon av alla små söta vänner jag har,
nu skulle läsa det här, som har tid,
messa eller ring så vi kan seeeees..
Jag dör av tristess.

---

Det har gått så bra, gått så mycket framåt.
Jag har tagit mig ända hit. Jag tänker inte försöka dölja att jag är stolt.
Men jag klarar inte att falla tillbaka, om och om igen.
Jag vill bara att någon ska komma hit och hålla om mig en stund.
Säga att det är okej att vara ledsen. Låta mig gråta ett tag.
Inte finnas där för att jag ber om det,
utan för att han/hon faktiskt bryr sig på riktigt.
Jag vet att jag har människor som älskar mig.
Jag har aldrig tvekat på det heller.
Men ibland känns det som om vi är dåliga på att visa varandra det.
Som om att vi ibland kanske måste skärpa till oss,
och se när det behövs lite extra kärlek.
Jag behöver den nu. Det gör så förbannat ont.
När vi äntligen tagit oss upp ur det svarta hålet,
när lyckan äntligen ler mot oss för en stund,
krossar du lyckan för mig.
Överreaktion. Jag vet, jag överreagerar ibland.
Men det är sån jag är, och jag känner mycket starkare än du.

Jag blir både mycket gladare och ledsnare än många andra.
Jag känner så fruktansvärt starkt, alla känslor x 100.
Det känns som om jag är dömd till att känna såhär.
Vad är det för fel på mig egentligen?

Spontant tycks alltid bli bäst!
Annars så.. Ja. Vet inte vad jag ska skriva.
Vill egentligen bara skriva av mig,
men vet inte hur jag ska formulera mig.
Hejs. ♥