1. Jag är så mörkrädd att det nästan är pinsamt.
2. Jag är grymt dålig på att hålla nån form av ordning i mitt rum.
3. Jag var borta sex veckor i streck från skolan i höstas.
4. Jag tycker egentligen inte om någonting med mitt utseende.
5. Jag har ingen bästa vän.
6. Jag kan känna att det var ett dumt val att flytta ihop med någon när jag var 14 år.
7. Jag har fobi för nattfjärilar. Inte rädsla. Fobi.
8. Mitt ångest område är så stort att jag inte ens kan få en diagnos.

Så jag tänkte varför inte.

Igår hade jag i princip bestämt mig för att inte gå till skolan idag.
Tyckte det var bättre att stanna hemma och sova. Men vid halv tio ramlade det in ett oväntat sms.
"Hej :) Kommer du till skolan imorgon? Saknar dig! <3". Och jag blev lite ställd.
Sen blev jag förbannad på mig själv, varför i helvete ska det vara så jävla svårt?
SKÄRP DIG HANNAH! Så jag bet ihop, gick och gjorde mig iordning och imorse klev jag upp och åkte till skolan.
Jag blir så jävla irriterad på mig själv, det var ju inte särskilt jobbigt direkt?
Fine, jag var trött, det var segt att kliva upp, men det handlar ju om min framtid?!
Känner mig som en idiot, även om jag är stolt att jag faktiskt kom i väg.

Helgen var fin. I fredags var vi ett gäng inne i Stockholm.
Och i lördags kom mina finaste bästa tjejor hit.
En himla massa skratt, kramar och några foton ute i minus graderna.
Det ska väl hålla igång mig en vecka? Jag måste klara det här.

Jag hatar att du sårar mig fastän att du vet hur otroligt mycket jag älskar dig.
Jag hatar att jag minns allt, att jag trodde vi skulle bli vänner igen.
Jag hatar att jag förväntade mig något.
Jag hatar att du inte är den personen jag behöver.
Jag hatar att jag inte längre vill ha dig i mitt liv.
Jag hatar att det blev så jävla fel.
Men det här var sista gången du sårade mig.

Jag biter ihop och ler ändå. Låtsas som om att det aldrig hänt något.
Säger att allting är okej. Det är lättare så.
Lättare att slippa förklara, lättare att slippa följdfrågorna.
Att inte behöva fundera över vad alla andra tycker om en.

Kanske är det okej att må dåligt? Är jag okej? Mår jag okej?
Nej. Men det börjar bli okej. Det är bättre nu.
Jag mår inte bra men jag mår inte jätte dåligt.
Jag ligger någonstans mittemellan.
Men kan inte vara omöjligt. Eller..?

Jag går framåt, idag slogs jag ner till marken igen,
men jag är påväg. Jag är äntligen påväg.
Kanske är det inte konstigt,
med tanke på alla underbara personer jag lärt känna det sista året.
Alla människor som finns där.
De är anlednigen till att jag orkar andas.

Jag ska klara det här.